Livet suger. Transvården suger. Ingen annan kan överhuvudtaget förstå hur just jag upplever det så varför ska jag försöka förklara?
Jag har kroppsliga problem som är relaterat tIll hormonerna men endon är okontaktbar. Om en månad kan jag få en telefontid med henne. Då kommer det värsta vara över - till nästa gång då.. Och då kommer hon inte heller vara anträffbar. Jag ringer teamet för att kolla om dom har någon annan kontaktväg till henne - dom återkommer med svaret: - nä.
Men detta låter inte bra så läkarna ( läs psykiatriker på sexologen behöver nog prata igenom läget med dig. Du får en tid av mig nu (kuratorn tillika sekreteraren) om du inte kan så kan det innebära att du har samarbetssvårigheter för du måste förstå att dom tar sig tid att träffa just Dig..

Jag kan egentligen inte alls, min barnvakt är bortrest, jag har ett föräldrasamtal som börjar 1 och en halv timme efter utsatt läkartid och jag börjar jobba samma kväll. . Men jovisst jag förstår hur hon tänker. Vad jag däremot inte förstår är hur min fråga om hur jag kunde få fatt i endikronologen pga kroppsliga bekymmer kunde leda till att jag behövde träffa psykiatriker?
Någon som kan ge mig den röda tråden?
För jag känner mig mest maktlös. Fram till jag får byta juridiskt kön och har personbevis i handen så är jag helt i deras våld. NO pardon.. Nick och bock.. Tack tack.. Sa du hoppa? Hur högt?