Inlägg publicerade under kategorin Behandling

Av Love - 23 februari 2013 21:42

och lika glad för det är jag. Typ!

Fast jag vet inte- det går kanske för bra just nu?

Sett utifrån då för hos mig känns et som om alla känslor bara vill bubbla upp- alltså negativa då.

Jag tror att jag måste få njuta av våren snart för att det ska släppa.

Ja och så slippa det J****a gipset då. Jag som kändeatt jag hade ont om tid innan känner det ännu mera nu. Känns piss.

Och är jobbigt. Vill dessutom int träffa dom på utredningen med gips på Även om det inte var mitt fel så känns detså ändå och jag vill inte höra spekulationerna om varför jag tror det hände.. jag hatar att vara den handikappade typen.

Jag hatar att jag inte kan sova ordentligt, duscha tillräckligt bra, inte kan smörja in min torrfnasiga hud och längtar efter stortösen så hon kan hjälpa mig. Ja, det har gått så långt- hon får faktiskt göra det..

jag hatar att just jag har sån jävla oflyt och därför tror jag naturligtvis inte detta kommer vända iochmed  teamet hört av sig. ja, just det- kurtorn ringde igår. Eller var det i förrgår. Blandar ihop allt nu. Ville träffa mig innan jg skulle träffa läkarna och det mötet blev den 27:e mars. Kuratorn ska jag träffaden 5:e. ( på min årsdag av utredningsstart)

Jag har ställt frågan på ett annat forum hur det kan komma sig att kuratorn ville träffa mig igen. Jag vet att hon vet att jag självmeddar men jag vet också att det fick hon reda på av endon i typ okt så då borde hon ha kallat in mig innan om det varit några problem . Så tycker jag iallafall..

Alltså läkare en 27:emars. Baa en månad till. Hela det här sista halvåret har känts helt urbota löjligt. Att bara vänta för väntandets skull. kan ju inte ha någon som helst effekt förutom teamets feelgoodkänsla inför sig själva då.

Undrar vad det mötet kommer att föra med sig?  ett recept och en remiss kanske? Eller bara besked om status för att sedan vänta ett halvår till?

När jag är klar ska jag göra min röst hörd. då ska jag ställa alla de frågor som jag inte känner att jag kan ställa nu.

Varför måste det ta 2 år totalt? Varför gick det ett halvår bara för att det tvunget skulle ta ett å innan diagnos. Varför går ni inte igenom resultaten av psykologtesterna? Varför har ni inget samarbete med tex BUP så att era patienter slipper göra allt själv. Varför kallar ni era rekomendationer för praxis?  Vet ni inte att ni genom att säga så lurar era patienter? tar ifrån dom rätten att tycka att det inte ska få gå till så?

Usch- känner att jag skruvar upp mig alldeles för mycket nu. Vill å gärna må bra i allt det här så det blir att jag kämpar för hårt med bara det och glömmer vad  som är viktigt. jag glömmer vem jag i gund och botten är- inte vad.

Det borde inte spela någon roll om någon annan ycker att jag är rätt så länge jag själv gör det men tror det kommer  att vara en underbar dag när allt är över och jag blir fri. 

jag hoppas att de nya föreskrifterna eller rekommendationerna som kommr 2014 gör att alla som kommer efter slipper denna osäkerhet och ovisshet. Att det går snabbare om det absolut inte behöver ta tid och att alla gör likadant.


Av Love - 15 februari 2013 22:01

Känner att jag lite tappat sugen på att skriva om allt ( eller bristen på allt) som händer. Har fått en tanke på ett ämne som jag tror att många i min situation tänker på en del och som jag tänkte belysa lite.

Jag har snart självmeddat ett år och har ingen tanke på att sluta. Jag började med det strax innan utredningen startade och jag kan i efterhand erkänna att jag lite grand kastade mig in i det. Fast det har ju gått bra. Puh. Anledningarna fanns det gott om men främst var det att jag ville kunna finnas där för barnen eftersom jag redan räknat ut att detta och nästa år skulle vara tuff med separation, idförändringar och dylikt och jag ville inte att dom skulle behöva må ännu sämre om jag till på köpet inte var tillförlitlig. 

Har mått dåligt i vågor genom åren med mer eller mindre självskadebeteende ( man kan jobba ihjäl sig) och mindervärdeskomplex men det senaste året efter jag kom till insikt så eskalerade dom känslorna till att ta över mig mer och mer och det blev svårare att hålla masken. Och det var först efter att jag kände att jag inte skulle klara av att fortsätta som jag som jag tog kontakt med psykiatrin. 

Men tyvärr är det ju så att man när man väl kommer till psykiatrin så mår man redan dåligt och det tillståndet blir inte lättare under utredningstiden där man dessutom lite är tvungen att outa sig för vänner och bekanta för att överhuvudtaget kunna få en diagnos och för många ( inte mig då) så kan det inebära en social isolering pga att man bryter en norm. Jaja, vidare till kärnan. 

Jag fick nys om T, kollade upp lite hastigt biverkningar och började sedan. Det enda jag hade koll på var blodtrycket för det var det enda prov du kan så att säga ta utan att behöva förklara varför..

Därför var det helskönt tidigt i höstas när jag faktiskt tog en masssa prover hos endon och kunde gå igenom dom med henne. 

Innan dess gick jag inte till läkaren. Inte för att jag kanske inte behövde utan för att jag kände att jag förtjänade att må dåligt, att det var T:t som var boven, att jag inte var bättre än en knarkare och eftersom ingen sagt att jag behövde det så förtjänade jag inte det. En del av känslan dröjer sig kvar ännu och jag tror inte det kommer släppa förräns jag faktiskt får min diagnos och recept. 

Känns så urbota löjligt att ingenting hänt sedan juli, att jag bara fördriver tiden. Och sen då? 

I mars då så ska det enl läkarna komma en kallelse lagom till årsdagen och jag ska ha möjlighet att få med mig ett recept hem eftersom jag redan varit hos endon och så kommer förhoppningsvis det skickas en remiss till övre op också ( nyhet- SUS i Malmö ska uppenbarligen också göra dom op nu ;-) ) 

Men nu drar jag i bromsen- jag är pessimist. Förmodligen kommer inget av det att hända. Kommer antagligen att stå ut till slutet av april innan jag ringer upp dom eftersom jag inte hört något, dom kommer att dra ut på tiden coh jag kommer att få en massa svepskäl till att inte få diagnos och recept. Jag ko mmer alldeles säkert få stå ut med de förbannade moobsen iallafall ett år till coch jag kommer alldeles säkert dra mig undan eftersom dysforin ang mina genitalier och de förbannade pucklarna faktiskt blir värre och värre. 

Så därför tänker jag fortsätta självmedda- då slipper jag ha ångest ang det iallafall och jag kommer att orka med de flesta setbacks..och ju fler manliga drag och ju mindre kvinnliga som kommer desto mindre kanske jag tänker på att folks ögon söker sig till moobsen ( in my head-I know) Och jag tänker fortsätta packa för det är det som känns mest naturligt för mig. 

De som tycker det är löjligt kan slänga sig i väggen. ingen av dom mår som jag ändå.

Och ni som tycker att det jag skriver just nu är lite rörigt och aningen derimerande- det är dags för nästa injektion. Är bara lite orolig för att skada mig själv denna gången eftersom jag kommer till att använda vänstern istället för högern och alldeles sannolikt kommer jag att få ont i några dagar.

Detta är också något som oroar mig en del. När man får recept så administreras Nibido vilket ska injiceras ca var 10:e vecka och man kan ha en lång inkörsport innan man hittar rätt intervall vilket innebär att innan man hittar rätt så kan man råka ut för ordentliga dippor. Just nu genomlider jag en mild sådan men mitt T började gå ur systemet för kanske 4 dagar sedan men  på Nebido kanske du får genomlida flera veckor av detta. Hu-hemska tanke. 

Just nu väljer jag själv när och hur jag ska ta det och hur ofta men jag har valt att hålla mig till standard rekomendationerna därför att dessa sista 2 dagarna bevisar att T:t är på väg ut, att jag inte överdoserar och att T.t inte omvandlas till Östrogen vilket är vad som händer när man överdoserar. Då kan jag lida några dagar men i flera veckor? Tveksamt!

För er som undrar hur jag upplever skillnaden mellan att ha T gentemot att inte ha det så är det så mycket som är annorlunda men inget som jag direkt kan säga är det förutom sinnesstämningen då och alla upplever det olika. 

Jag upplever det som att jag hade en otrolig inre stress innan och att den mildras avsevärt och att hela jag kommer i en fas som känns "rätt" eller hur jag ska förklara det..hela mitt sätt att tänka och att uttrycka mig förändras och jag gör ett litet skutt tillbaka till neanderthalaren. Men uppenbarligen passar det mig bra.. 

Jag hoppas att alla har det bra coh att ni tar hand om er själva. Om inte ni mår bra kan ingen annan må 100 heller. Det finns alltid någon som ser coh hör och som bryr sig om. Det gäller bara att hitta den personen/ personerna..

Presentation


Välkommen till en komplicerad historia!

Fråga mig

4 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kategorier

Länkar

upplysande bloggar

Besöksstatistik

Omröstning

Tycker ni som läsare efter det jag berättat att jag handlar rätt angående skolproblemet?
 Ja, kör hårt. Informera alla du stöter på!
 Ja, fast håll dig bara till fakta för barnen
 Njaeee, det kanske räcker med föräldrarna?
 Nej, föräldrarna skulle ha hållits utanför
 De skulle hållt det helt innanför hemmets 4 dörrar
 Du var korkad som ens berättade för dina egna barn!

Arkiv

RSS

Sök i bloggen

Titta in och skriv!

När händer vad?

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014
>>>

Ovido - Quiz & Flashcards