Ibland när jag inte kan sova, snurrar bara tankarna. Inatt också.
Ofta slår självömkan i sina klor. Djupt.
Varför jag?
Kunde det inte drabbat någon annan? Som varit starkare?
Varför känner jag ett behov att behöva förändra? Kan jag inte bara sluta förvirra världen och acceptera min stöpta form?
Ibland känns det som om detta är en förbannelse. Och det är det på sätt och vis också. Problemet ligger i att de som finns runt omkring har svårt att förstå. Hade det bara funnits ett sätt att få cis-människor att förstå känslan, behovet, avsmaken så hade det inte funnits trakasserier och hot av ts-personer, man hade sluppit kämpa i motvind. Och världen hade varit en bättre plats.
Kommer jag någonsin att få ett liv värt att leva?

Imorgon har jag en dagskurs i Malmö. Börjar kl 8 slutar kl 16. Men något jag blir varse är art det under inga omständigheter ens är att fundera på dagtid. Varför? Jo, tåget ner går vid halv 7( 30 min promenad i Malmö också) så fritids hinner inte öppna.. Känns lite kymigt art sitta hemma i soffan och glyttarna sover någonannanstanns.. Känns fel på något vis. Dessutom kommer jag bara få träffa dom några h imorgon innan det är antydans för dom. Hela denna veckan har varit sådan och jag saknar svennerutinerna som dom flesta andra verkar ha..vakna vid 6, lämna fritids, jobba 8 h, hämta fritids, äta, umgås , titta på tv och sen sängen( slippa räkna h). Jag har aldrig haft det så. Innan jag blev växlare var jag lastbilschaufför så regelbundenhet har aldrig funnits där. Jaja, man blir nog aldrig nöjd! Förresten hade jag missat att fritids är stängt på måndag.. Grr- får dra in på sömnen där också. Har planeringen på jobbet både sönd. Och månd kväll. Detta kommer att bli intressant ;-(

Om man är i denna situationen som jag och alla andra transkillar är i, ja då är det en värmande komplimang men när ovanstående är en kommentar som kommer från en läkare så känns det lite... ja vadå?

inkompetent skulle jag nog vilja kalla det fast det bottnar nog mest i okunskap..

Hade samma läkare som sist och han är sååå bra så att jag hade nog kunnat ta över hans jobb. Alla problem man beskrev fick samma svar: ja och varför har du det, varför mår du så? 

Hallååååå- om jag visste svaret skulle jag väl inte slösa på båda våras tid.                                   

Iallafall- naturligtvis så kom han in på hela transgrejen eller rättare sagt snubblade på jättefötter in på det:

Jaha, du har träffat endokronolog ser jag- vad visade det?

Jaha, det gällde könshormon? Men du ser inte ut att ha några problem med dom manliga hormonerna?

Vaa? är du tjej? Och har fött två barn? Tar du själv hand om dom? JObbar du? Också?

Nä nu fattar jag inget...ska du operera där nere också? Men- du har ju inga bröst ju!

- Näää, gubbskrälle, jag plattar till dom så att inte alla andra ska se dom. Fattaru?

..ville jag säga men jag knep käft och bara kände hopplösheten strömma igenom mig. Vc ägnar 10 min på sina patienter och han spenderade ca 5 åt att grubbla på livets mysterier och resten på att fråga MIG varför jag mådde skit. Nä, det är nog meningen att jag ska må så här.. förlåt att jag slösade på skattebetalarnas pengar..

Så, då har man en ledig dag, vilket som vanligt är alltför sällan och som vanligt så sover man dåligt när man väl får.. 

Himla konstigt det där, när man inte ska sova då är man så trött så ögonen går i kors och när man har möjlighet och tillfälle -ja då kan mna inte somna! 

Vaknade vid 3 inatt och kunde inte somna om så det bidde en lur i badkaret istället. Lite obekvämt kan tilläggas men jag har alltid kunnat sova i badkaret, det tar typ 5 min sen ekar det mellan väggarna ;-) 

Jag har fått frågan här om jag är ok och det korta svaret är nej. 

Om man ser till hela transitionen så går det bra- no worries men om man ser till allmänhälsan så känns det hopplöst. 

Visst- magen har blivit mycket bättre sedan jag började med lunelax regelbundet men förutom det har allt bara förvärrats. Hos endikronologen togs en del prover ju och det som stack ut där var visst sköldkörteln som visade på någon sorts underproduktion men hormonläkaren belyste inte det mer än så så jag tänkte att det nog inte var så viktigt. Men iallafall så googlade jag just detta och efter bara några minuter så inser jag att mycket av det stämmer- tror det slår på 20 % och sitter och funderar: 

Har jag blivit hypokondrisk? 

Det står att närmare 50 % av den vuxna befolkningen har just problem med sköldkörteln men det verkar inte vara så farligt. Varför känns det som om jag har blivit reducerad till en hopplös, kraftlös hög av...ingenting? 

Om det skulle ha påverkat in hälsa så här som det gjort då känns det som om endikronologen nog hade belyst det mer. Eller har jag fel? 

Sedan hjälper ju inte det eviga blasket och mörkret till. Det är ju inte så att man öppnar dörren på vid gavel och fylls av inspiration. Bara deprission. Funderar allvarligt på att börja röka igen. Bara för att ha något som aktiverar mig. 

Jag saknar kaffet och min stund. 

Ja, jag mår psykiskt dåligt just nu också men inget som en psykiatriker kan hjälpa mig med. 

Hopplösheten kommer från oaktivitet och stress, har alltid kunnat få utlopp för känslorna genom träningen men sedan ett halvår kan jag inte ens få den ventilen. Blir fysiskt sjuk. Och då är jag inte hypokondrisk..'

Jag har sett att en del transkillar har försökt att göra sin blogg så allmännyttig  som möjligt och indoktrinerat transgrejerna med vardagligt stoff. Och det som jag reagerar på är att dom känner behovet att förklara att dom är mer än transkillar. Om det är någon som läser bloggarna som inte förstår att vi är vanliga människor också- med oftast helt vanliga jobb, behov och känslor ja- fortsätt läs då så inser ni hur svenssonlivet i övrigt är. 

Själv har jag från första början bara haft som avsikt att skriva transrelaterade grejor här men allteftersom tiden går och ju mer man kommer in i sin nya roll desto mindre blir det att skriva om. Och eftersom jag vanligtvis inte är den gnälliga typen så känns min nuvarande situation så främmande för mig också och är inget jag vill nämna alltför ofta och ingående. 

Därför govänner är det också så att det blir lite stilltje då och då. Och ibland händer det efter en tids uppehåll att någon skriver en hälsning, en undran om hur det är som får mig att iallafall skriva några rader. Därför vill jag bara skriva : tack till er få som bryr sig- det värmer 

En sak som jag tänker  och har tänkt på i många år är det här med brösten och jag har också från början gjort klart att dom trots att dom i mitt fall är ganska små alltid kommer att vara något som inte hör hemma hos mig och som ska utrotas. 

Jag har gjort allt i min makt för att dom inte ska ha kunnat bli större hellre, vilket innefattat ca 300 armhävningar om dagen och fram tills jag började T:t tänkt på vad jag stoppat i mig. 

Oavsett vilket, dagens inlägg handlar om en frgeställning som jag har diskuterat med många människor och aldrig fått något riktigt ja e´ller nej, inte ens från farbror polisen! 

Ok så här va: 

Om man jämför en kille på säg 100 kg + så är det oftast så att han har vad man kallar flappy maanboobs, vilka i sin tur är att jämföra med ett kvinnobröst efter amning i strl säg B-kupa ( i bästa fall). Den enda skillnaden är bröstvårtorna då.. och denne man går helt obesvärat omkring utan tröja. Visst, folk har åsikter och kommentarer men han får lov och ingen kan påstå att han gör något regelvidrigt. 

Om en kvinna i samma strl av bröst eller tillochmed mindre gör detsamma så kommer allmänheten ringa polisen som kommer att komma och booka denne för: blottning, störning av den allmänna ordningen och några grejor till som rör just din nakenhet i offentligheten. 

Men, om vi isället tar en kvinna ( som ser ut som en sådan också) och stympar bort brösten och låter bröstpartiet vara helt tomt- inga bröstvårtor heller så händer vad? 

( Ja, jag vet att enda gången det händer är om dom har cancer och är bortopererade och att dom patienterna blir erbjudna proteser och tatueringar som efterliknar vårtor,  men tänk OM!)

Just där har jag fått olika svar men alla verkar trots det hänga upp sig på ens juridiska kön där och även bland dom som svarat att det "borde" var ok så är det inte det efter en stund betänketid..bara för att det varit biologiska tjejer som gjort det. 

Vissa har svarat att det varit ok för att det inte funnits bröstvårtor, och då har ju jag jäklats och menat på att om jag som tjej tar av mej på ovandelen, tejpar för bröstvårtorna och seedan strosat runt så så har det också varit ok och då har det snarare varit njaeeee?  

Andra har svarat att det varit ok pga avsaknaden av bröstvävnad dvs bulorna som kallas bröst då.

Men naturligtvis har jag ju då frågat om dom reagerat om det kommit en helt georgious tjej med platt bröst men med vårtgårdar som cd-skivor?

- Jaaaeee...det hade ju inte varit riktigt rätt.  

Anledningen till mina tankar går många år tillbaka i tiden och den tanken man själv  hade när dom två smådjävlarna började dyka upp och man blev tillsagd att skyla sig fastän man inte ville- vad händer om man trotsar fysiken och allmänhetens uppfattning om rätt och fel. Hur långt kan man ta det? 

Är allt en tolkningsfråga eller finns det en lagstadgad grund till konceptet blottning? 

Någon som vet elller har någon vidare fundering? 

ända tills jag kom till jobbet, men nu vete fasiken vad jag ska ta mig till.

Sluta säga att jag ska vara glad att jag har ett jobb, att det finns dom som är utan. Jag vet om det, ok?

Men det känn som om jag inte har någon som helst rätt längre.

Rätt till att ha egna åsikter, stå upp för mina åsikter, rätt till raster, ett gångbart arbetstempo, sömn, rätt till tid med familjen. ja jag vet inte vad jag har rätt att kräva längre.

Ja, istället för att gnalla skulle jag kanske förklara istället.

jag jobbar nattgruppen i mitt företag och från den dagen dom startade upp den så känns det som om dom verkligen försöker bränna ut oss: först nu för 2 månader sedan fick vi ett arbetsschema som överhuvudtaget var humant. Innan dess har det varit för många timmars arbete i sträck, nästan obefintlig vilotid, överträdelse av maximal arbetstid osv.

Iallafall så har vi nu ett relativt ok schema med 3 eller 4 nätters arbete följt av 2 nätters ledigt och varannan helg ledigt.. inte bra men inte helt åt h****e heller.

Iallafall så är det dags för nytt schema i början av december så nu har "förslaget" kommit på nytt.

Av erfarenhet vet jag att dom ej kommer att ändra "förslaget" om inte facket uttryckligen hittar något generellt övertramp.

Så 5 man natt 4 veckor ren natt + en vecka med arbetstid mellan 08-18 ( 5 dagari sträck)  + att dom ökat passen med 1h. Det bör tilläggas att hela nattgruppen består av långpendlare som måste åka hemifrån 2 h innan passen börjar, inkl mig då) och inte heller kommer hem förrän 2 h efter ( om det går tåg vill säga).

På detta viset jobbar vi ej längre ren natt och dom kan öka vår arbetstid till i genomsnitt 36h/vecka istället för dagens 32. Smaaart.. och just det 3 man ska sluta också..

För egen del innebär det att jag den veckan som dagturen går måste åka hemifrån 06 på morgonen och kommer hem kl 20.. strålande. någon som kan tänka sig att ta hand om mina barn? Hmmmpff!

Sorry, men jag är så j***a lack så det finns inte. Inte nog med att jag lägger över 80 h i månaden på ren pendling utan nu det här också?

Om jag går till arbetsförmedlingen och förklarar läget, tror någon att dom låter mig sluta då utan att förlora ersättning? Nää, trodde inte det heller. Men vad fasiken kan jag göra?

Någon som vet?

Jag vet jag skulle säkert kunna sjukskriva mig med tanke på hur denna kroppen mår men jag varken vill eller har råd. Dessutom är jobbet roligt om man tar bort arbetsbörda, arbetsledare, stress och ansvar.  Och nu- ska jag gå och jobba lite till / God morgon

Jag vet inte ad alla andra gör när dom inte mår super. Själv brukar jag baka. Massor. Och äta upp allt.. och nu 8 kg senare ( jag vet ingen fara på färdet än), så är det ytterligare en sådan dag. Jag och töserna har bakat rosa saffranssnäckor, gröna muffins och just nu väntar jag på att budapestbottnen ska kallna så jag kan göra favvosen färdigt. 

Jag vet inte varför det är så, man tömmer hjärnan på något vis när man bakar- det är nästan så man kan stänga av hjärnkontoret helt- och så får man ju den berömda sockerkicken efteråt. Fast det är lördag så jag ser genom fingrarna där. 

Men sen mitt i bakstöket kommer den stora tösen med: jag är hungrig, vad blir det för mat? 

Ehh, tänkte ju inte på det. Ville ju inte egentligen heller. Jag vet inte- jag tycker det är så urbota tråkigt. Till skillnad från  när man bakar så måste man hela tiden vara på sin vakt och trots att folk påstår att jag är bra på att göra mat( även andra barn) så verkar inte mina egna barn tycka det och då är det klart att mna inte blir så sugen på att ställa sig vid spisen i 2 h, eller något. Men sen är jag dubbel åter igen- för jag vill att mina barn ska äta husman- fast helst utan att behöva göra det själv..

I förra veckan tänkte jag prova på en av dom däringa matkassarna dom alla tjafsar om, bara för inspiration så jag tog en sådan som man hittar på nätet och handlade alla ingridientser själv och redan där kunde jag konstatera att det hade varit bättre att betala 40 kr extra för att få det ihopplockat. Det skillde inte så mycket mer emellan att få det ihopplockat och att knalla i butiken själv. Förutom då kanke 1h för att hitta allt. 

Men just den kassen jag provade på var jag inte nöjd med recepten i.

Av 5 möjliga var 2 ätbara, resten smakade rent ut som en gammal håsa på ren skånska.

Så jag tänkte vända mig till Linas denna gången- inte för att jag måste utan för att jag vill: hitta nya smaker, pröva nytt, äta varierat och framförallt äta varje dag. Om man som jag jobbar natt och sover och äter vid varierande tider på dygnet så måste man äta ordentligt, vilket jag inte gjort, vilket i sin tur är något jag betalar surt för nu då! 

Så min ambition att försöka laga mat varje dag är faktiskt för min skull, inte barnen. När dom kommer hem på fritids på em/kväll vill dom ändå inte äta- det har dom redan gjort på skolan utan tar om dom själv får välja en macka eller omelett. Och massor av frukt. Angående frukt så är jag glad över att den börjar gå ner i pris nu för fy farao vad mycket pengar man lägger på det. Ja, jag vet det är nyttigt- men måste allt som är nyttigt vara dyrt? 

Då förstår jag varför många lider av övervikt..

Usch, nu är det snart jul- som tur är så jobbar jag- och får glädjen att fira nyår med barnen istället- men trots det så börjar paniken krypa sig på ang julklappar. Man måste ju fixa det också. Och julpynt. Och julbak :-) Fast som sagt var- jag slipper huvudjulen i år iallafall och det är ju bra. Tycker jag. 

Ja, just det. imorgon är det fars dag. inget vi firar egentligen men detta året har det varit mycket tassel mellan ungarna så vi får väl se. Eller så får vi införa en alldeles egen mappadag. Det röstar jag för! 

Jag har sett att det är mycket diskussioner just nu ang just det här med namn och hur man kommer fram till sitt nya namn.

För egen del är jag himla dubbel. Jag älskar mitt nya namn, ungarna älskar det ännu mer men sen är det ju det här då- jag gillade också mitt gamla namn som jag har behållt som "2a namn".

Men jag var så evinnerligt trött på att behöva bokstavera och förklara vad det gamla stod för, uppkomsten och om man verkligen fick heta så..men trots det så känns det än så länge som ett stort steg att ta bort det.

De få av er som vet vad det är förstår nog exakt vad jag menar.

Ja, idag har jag provat på en ny funktion här på blogger- videoklipp.

J
  ag kom till fritids idag och lilltösen har världens sjå med att få till den sista detaljen på "pysslet" hon roat sig med.

Och när jag fick se vad det var så slog mig min namngivningsprocess sig till minnes så jag tänkte dela med mig.

Det är så här va: vi hade diskuterat det här med namn jag och töserna och jag hade lovat att eftersom jag döpt dom så skulle dom få döpa mig. Ja, jag är en väldigt rättvis förälder..

Iallafall så var ju det så svårt så vi lät det bero ett tag tills dom hittat något dom tyckte om.

Iallafall så till Alla Hjärtans Dag i år så gjorde min stora tös ett Stort hjärta med texten LOVE i mitten. Ps. Jag har postat detta i början av mitt bloggande.

Och så när den lilla fick syn på det så gjorde hon med den texten som hon gjorde vid alla tillfällen och ljudade vad det stod.

LOVE.. och så utbrister båda två i ett kör: Det är ju så du ska heta. Det är JÄTTEFINT!

Och där har ni historien bakom mitt namn. Varken mer eller mindre.

En rolig sak som hände häromveckan:

Dom ringde från VC förra veckan och frågade efter LOVE, alltså det engelska ordet då och jag kunde inte riktigt hålla mig för grin. Dom kände sig smått generade...

Ps. jag kommer aldrig varken gå ut med namn eller bild på mina små änglar men deras röster kan jag bjuda på <3

Detta var BTW den lilla..