Sitter och försöker besluta mig för om jag ska vara feg eller modig? Dum eller smart? ja-sägare eller nej-sägare... Ärlig eller ljuga?

Och nej-mitt samvete säger mig att spela ut alla kort men är det så enkelt?

Som en del av er vet så har jag tagit T svart dvs utan recept från läkare fast receptbelagda och därmed godkända grejer under 3 och en halv månad och nu de senaste veckorna har det börjat synas fysiskt också. Rösten har blivit lägre men raspigare, axelpartiet har antagit en annan form, finnar på rygg och bröst, musklerna känns och ser annorlunda ut, hårfäste och hårkonsistens annorlunda, MacDonalds-ögonbryn och så det efterlängtade fjunet i ansiktet som numera måste rakas ofta trots att det än så länge bara är blonda strån men som sticks. Den effekten som jag trivs bäst med är naturligtvis psyket. Har försökt förklara hur men det är svårt. Innan var jag manisk, rastlös, deppig och arg och grubblande medans jag nu har fått grepp om mig själv och känner mig tillfreds med mitt sätt att vara.

Nu på mötet sist med psykiatrikern gick vi ju igenom tidplanen för min utredning och som jag ser det är det mellan ett halvår och 9 månader till jag får T på recept såvida inte lagen om allts jävlighet slår till.

Jag har förråd till 2 månaders användning till och är inte sugen på att vända mig till svarta marknaden och kanske få taskiga grejer på köpet. Ska träffa endo om ca 3 månader och min tanke är att faktiskt överväga att sluta T nu av flera anledningar.

1. Det känns som om det går väldigt snabbt nu med alla förändringar och eftersom alla kontakter till töserna inte är ordnade så kanske för deras skull? För att dom ska hinna bearbeta förändringarna när dom kommer?

2. Även om jag tagit blodprover och blodtryck kan jag inte förklara för min husläkare varför jag vill göra dom och utan kontroll vill jag inte vara...

3. om jag slutar nu så kanske många av mina naturliga nivåer av både T och Ö är nere i en normal nivå lagom tills endo-mötet så man får reda på vilka värden man ligger på innan.

Fördelen med det är ju att man får en individuellt anpassad dos som inte riskerar att förvandlas till östro om det är för mycket input så at säga.

4. Jag slipper förklara för folk varför jag beslutade att föregå utredningen och inte kunde vänta  som (alla) andra?

Sedan är det just det som är problemet-jag vet inte om jag är beredd att må som jag gjorde för inte så länge sedan-innan T- saknar verkligen inte att vara en mental risk..

Det är jävligt nice att slippa  den förhatliga montan, att slippa just den delen av kvinnligheten och äcklet med det..

Sååå, vi får väl se vad jag beslutar mig för men en sak är säker- min röst kan snart inte skyllas på förkylningar och stämbandsinflammationer   

Varför kunde jag inte vara som alla andra? Hade det funnits ett val och om känslan inte varit så total att hela min uppenbarelse är fel så hade jag naturligtvis inte gjort detta. En del människor i min närhet förstår bara inte hur man kan ha denna känslan som jag har utan vill ha det till att det är någon psykisk sjukdom som tagit kontroll över mig. Det må så vara- jag har insett att många anser att transsexualism är just detta- trots att det finns vetenskapliga fakta som stödjer att hjärnan och kroppen utvecklas åt olika håll- men jo, det känns verkligen som en psykisk åkomma emellanåt. Att inte bara kunna vara utan att ifrågasätta sig själv, att imitera allt man ser till sin egen överlevningsbara verklighet och att inte kunna förstå hur de flesta cis-människor överhuvudtaget kan känna sig hela i sin känsidentitet. Jag vet att det är den naturliga känslan men för mig är den onaturlig.
Jag har 2 veckor med arbete och ensamhet framför mig och även om jag saknar glinen som är hos sina fädrar så tycker jag det ska bli så skönt att slippa känna mig som en ansvarstagande förälder och det ständigt upprepade: MAMMA! Det sista året har jag känt mig mer och mer som en passopp än som en person med egna känslor, tid eller önskemål om hur tiden ska spenderas.
Imorgon efter jobb och några h sömn bär det ner till Lund och psykiatorerna och sedan om allt flyter på en fika med en kille, vars blogg jag snubblade in på, som också är i min sits fast bf. Min första personliga kontakt med någon som jag kan relatera till. Vem vet, vi kanske inte alls kommer överens eller så gör vi det? Time Will Tell / Love

De senaste dygnen har jag tänkt mycket på vad jag vill uppnå med hela denna processen och inte kommit fram till något enklare än att jag vill att andra uppfattar mig som jag själv uppfattar mig, att jag vill ha någonstans att landa, där jag kan känna att det är så här jag vill vara, resten av mitt liv och att jag inte har ångrat de val jag gjort.

Hur självklart det än låter så kan jag inte heller riktigt rättfärdiga i mitt sinne att jag prioriterar mig själv så mycket som jag gör just nu. Det känns rättvist mot de som är mig närmast och jag hoppas att det bara ska behöva vara så ett litet tag till, att man sedan ska kunna komma in i en normailitet som kallas vardag, där jag själv styr över takten och vad som sker, att jag blir mästare över min egen tid. Annars kommer jag i slutändan stå som den riktiga förloraren där jag tappat perspektivet över vad och vilket som är viktigt och inte kan hitta en balansgång, vilket skulle kunna leda till att jag förlorar allt som är mig kärt.

Jag har fått många kommentarer, inte bara här, utan i verkliga livet också om att jag är stark som tar mig igenom det här trots barnen, att många kanske inte vågat stå för det dom är, men jag ser det inte så. Jag gör bara det jag borde gjort för länge sedan och om det betyder att vara stark då tycker jag synd om de svaga.

Och även om det bär mig emot, för jag är ju naturligtvis lite egoistisk i allt det här, det måste man vara, så skulle jag avbryta om jag upptäckte att någon for illa av mitt beslut men just nu pågår kampen om att hitta framtida lösningar så att vi alla kan må bra, inte bara jag och jag vet att hjälpen finns där om jag bara envisas tillräckligt länge.

Sedan i slutändan kanske det till och med blir så att jag kan hjälpa andra som hamnar i en liknande situation för som jag sagt är samhällets resurser inom transvården begränsade och dom är VÄLDIGT begränsade när det finns barn med i bilden. Är fullt medveten om att jag inte är den första FTM:n med småbarn men jag har trots mina försök ännu inte hittat någon som kan upplysa mig om vägarna att gå och om hur man kan lösa problemen som uppstår med barnen.

jag vill med detta uttalande inte heller göra mig osams med alla MTF:s med barn och alla är naturligtvis välkomna med sina upplysande bidrag, men som sagt var: min kamp handlar om att hitta specifikt FTM:s eftersom det är det jag är.

Timmen börjar bli sen och jag börjar flumma ut så sammanfattningsvis: var finns alla pionjärer?

http://www.youtube.com/watch?v=W8x47V05f...youtube_gdata_playerEn skön snubbe med mycket tänkvärda åsikter. Checka även in hans andra klipp om ni har en (många) stunder över...

-Herrens vägar äro outgrundligaoch ibland gör han misstag....du var ett!

-När livet tar slut, kommer herren ge oss rättmätig belöning- du hamnar i helvetet

Hoppas ni inte tror jag skämtar, orden är uttalade, idag och jag känner mig tom, ledsen, besviken och framförallt sviken. Hur kan någon tro att bara för att man är Jehovas och ber till Gud är allt ok?

Får man vara ett svin då?

Då ska jag fanimej bli Jehovas nu och sparka på alla som ligger!

Och nej, mitt val att inte ha min moder i mitt liv känns ännu mer befogat just nu.

Om hon stått framför mig i en snöstorm och bett om att få komma in i värmen skulle jag stängt dörren och väntat på att hon sakta men säkert skulle försvinna från mitt liv, men hon är en ond ande och onda andar hittar sätt att ta sig in, oavsett hur stängda dörrarna är.

Kan jag inte bara få lite lugn och ro? Jag har fullt upp utan henne i mitt liv. SATAN-be gone...

halloj igen. Då var gårdagens besök i Lund avklarat. Mycket snack om stortösen och situationen därrhemma.

Egentligen är där ingen, inte än, men hon har berättat att en del av de äldre barnen börjat tracka henne. Vilken tur att det är sommarlov så vi kan andas ut lite grand, både hon och jag.

Jag gjorde också en del tester, vilket är samma sak som bygga klossar till bestämda mönster, översätta ord (ordbok), gemensamma nämnare, logik och minnestest.

Förvånansvärt nog kände jag att jag hade mest problem med klossarna.... vi får väl se vad utvärderingen visar.

Den 11 är det dags för en neråt tripp igen, denna gången för att träffa två läkare som jobbar med teamet. Inom vilken medicin vet jag inte och inte heller vad deras uppgift är men det ger sig nog tids nog.

Yess tänkte jg för två veckor sedan men tji fick jag. Som jag ser det är det totalt 1 vecka av 4 som jag faktiskt kan säga att jag har semester. Kallelsen till introduktionen på BUP kom idag( den 27:e juli) och eftersom jag redan återbokat den förra så känns det som om jag inte kan göra det igen. Sista veckan går åt till 2 h inskolning på fritids för den lilla.(L) Är så förbannat trött på att inte äga min egen tid, det är inte ens lönt att försöka planera något längre.

Efter mötet idag så åkte jag in till Lund och handlade 3 par kortbyxor och ett linne. Efter det så åkte jag till stationen och råkade snubbla in hos en barberare. Jag bara- kan du trimma till tuppakammen lite grand? och kanske ta bakändan... Jajamen, sa hon det fixar vi, så du kan se ut som en vettig man istället för en fjortiskille!

Eh, kommentar eller komplimang? Tog mig igenom hela klippningen utan att avslöja mig men precis när jag ska gå så tittar hon lite konstigt på mig och frågar vad jag använder för rakhyvel eftersom jag inte hade ens ett uns skäggstubb...det tyckte hon var konstigt eftersom det var sen em. jag bara: gillette och jag har precis rakat mig?

Ok, en LITEN lögn, men inget som skadar henne!

Midsommar imorgon. Lite tråkigt eftersom jag går av jobb om 2 h och lillfjompan kommer hem vid 16. Hennes pappa "kunde" inte ha henne längre. Tyvärr är firandet vid stången avklarad till ungefär dåså vad tusan ska hon och jag hitta på. Midsommar är i vanliga fall den enda högtid där jag aldrig känner mig ensam och förvirrad men detta året känns det som det kommer bli jobbigt, mest för att det bara är jag och lillfjompa. Den stora är i Dalarna och är mammaledig, Just nu verkar det som om hon inte riktigt uppskattar det.

Nä, nu får ni ha det så bra så hörs vi. Glad midsommar-LOVE

Jag tänker så ofta att ja, det här borde jag skriva om men nej, det blir inget. Iallafall inte så ofta. Har helt enkelt inte tiden att ta 10 minuter för mig själv och bara rabbla.

Jag skulle varit på möte idag men jag kände redan förra veckan att tiden skulle bli knapp så nu blir det nästa fredag istället. Uppenbarligen ska jag göra några tester då. Vi får väl se. Jag känner att jag börjar komma i fas med mig själv och numera tänker jag inte fullt så mycket på framtiden eller ens på dom kommande mötena. Känns skönt att kunna släppa det ibland. Men så vips, så vill någon prata om det och så ska man försöka förklara. Det är lite som någon på youtube sa: att ens liv och känslor har blivit officiella för den breda allmänheten. Visst skulle jag kunna säga att - jag säger inget, för det är min ensak men jag har en känsla av att om jag kan få alla att förstå och känna sig iallafall en smula insatta och medverkande så kommer det att gå så mycket lättare.

En intressant sak, som jag blivit medveten om nu, är hur folk pratar med mig om hur dom tänkt första gången vi träffats och det är precis som om alla barriärer släppt. Innnan har dom sträckt sig till att erkänna att dom var antingen fullt övertygade om att jag varit kille, eller så har dom varit konfunderade. Att jag kunnat vara trans har dom aldrig tänkt på. Det har mer varit spåningar om min sexuella läggning och om jag varit en butch flata som försökt konvertera till heterosexualitet osv. Det är roligt att höra om nu i efterhand, även om dom gärna fått sagt det innan eftersom jag alltid varit öppen om precis allt.

Meen, lite smolk i bägaren finns det dock: snäckan, grynet, pärlan, sötnos och alla därtill könsdefinerande smeknamn får gärna upphöra. NU. GENAST.PÅ EN GÅNG.UTAN NÅGON .FÖRDRÖJNING.HELST.IGÅR..!!!!

När jag påpekat att jag inte tycker det känns ok att bli kallad för dessa så har svaret blivit att - jag slutar när du blir opererad. -Var då? frågar jag och svaret blir naturligtvis. -Därnere...

-Så, frågar jag alltid, om jag inte gör den nedre operationen så kommer du fortfarande betrakta mig som tjej?

-Näää, svarar dom, så har jag aldrig sett dig. NÄhä-men när brösten försvinner så kommer du fortfarande betrakta mig som vad du nu betraktar mig i nuläget? Ehh, ja eller neej, kanske.

En fråga- finns det kvinnor i naturligt tillstånd som inte har bröst? Är det det faktum att dina genitalier inte är de rätta som avgör i vilken genre du hamnar?

Ähum, och jag trodde jag var förvirrad?

Jag tror jag ska börja med en ny grej. Alla mina manliga vänner ska få en könsdefinerad hälsningsfras ( kvinnlig) och tvärtom till mina  kvinnliga bekantskaper så får vi se hur länge dom tycker det är ok?

Och nej, jag tycker inte det är ok att bli kallad hen. Hen är en könsneutral tillämpning för de som inte vill placera sig i antingen man eller kvinna-rollen och jag har min identitet klar- jag är en han. Fattar du?

Det verkar inte som folk i allmänhet förstår hur jobigt det är att gå omkring att vara kluven och att denna kluvenheten kommer att fortsätta så länge dom inte inser att jag har ett uppdämt behov av att få vara som det var tänkt från början och att sluta låtsas. Har som sagt var ett hektiskt liv med mycket ansvar och lite tid och höga moraliska krav på mig själv och de mina. Att inte behöva förklara mig kommer att vara en bra bit på vägen till att bara kunna vara, vilket är mitt slutgiltliga mål. Jag vill baa vara Love och jag vill att Love ska vara en naturlig del i samhället. Inte någon speciell. Som sticker ut. Som är annorlunda. Som betraktas annorlunda. Som behandlas annorlunda- utan bara en helt vanlig kille som alla andra!

Jag vet det var ett tag sedan jag skrev sist, men ibland står tiden stilla, ibland inte.

Tänkte berätta vad som sas i fredags på mitt senaste möte

Eftersom jag har ett jobbigt förflutet, som jag för länge sedan gömt undan och vägrar ta i, eftersom jag vet att det inte finns någonting jag kan ändra på, så är jag en tickande bomb...

Jag blir så arg. Så jag ska behöva riva upp dom såren som jag inte lider av eftersom så många andra före mig kanske inte har hittat ett sätt att tackla situationen, som jag gjort. Som jag sa till psykologen: Även om jag önskar att mitt förflutna varit annorlunda, bättre, så är det det förflutna som gjort mig till den jag är, en person som inte lever i det förgångna utan tar an varje dag som den kommer, med erfarenheter som får mig att värdera min tillvaro mer och vårda mina egna ideal.

Nej, möte varannan vecka, (som om jag egentligen har den tiden), remisser till utomstående psykologer och två steg baklänges innan jag ens tagit mig fram.

Till alla mina vänner som finns där ute: Räkna bort mig. Känns som jag kommer att bli det jag inte ville, ha tid till ingenting eller ork, och psykiskt slutkörd innan året är slut!

Just nu känner jag mig nere, förstår inte varför jag blir så jävla motarbetat och funderar allvarligt på att bli en grinolle!