Valde att ta ett pass på gymmet innan jobbet igår, för ovanlighetens skull. Och nej, det var som vanligt en dålig idè.
Har tränat i omgångar innan men alltid förlagt träningen till 4 på morgonen för enkelhetens skull. Och ensamhetens....missförstå mig rätt nu- jag är inte folkskygg och kan faktiskt använda munlädret. Jag bara tycker det är så onödigt att spä på folks osäkerhet vad gäller mig.
- Är det en hon?
- Varför går han in på damernas?
- Helvete vad klen han är..
- vill nån hämta vakten? Det gick in en blottare på damernas!
Det finns nog inga kommentarer jag inte hört innan men jag tycker det är lika genant var gång jag går in på damernas och det hörs illpip från duschen och de damer som håller på att klä av sig tvärstannar i sina rörelser och tvingas gå hem i sina svettiga kläder.
Nä, jag längtar till T så att alla styrkepass kan börja göra nytta och jag längtar till tuttborttagningen för då behöver jag bara skaffa en packer så är jag home safe! Fast det är klart, innan det händer kommer alla att veta vem jag är in i minsta detalj och så blir det tvärtom förutom att det kanske blir några blåtiror också då?
Hmmm-jag röstar ändå på T och tuttborttagning.
En annan sak jag tänker på är det här med muskeltillbyggnad. Är lång och gänglig med senmuskliga armar och ben men ingen volym, vilket jag so really want. Så nu har jag börjat med diet och proteiner + lite vikter som får mig att baxna emellanåt. Jag hoppas det är värt det, men nästa gång gör jag städerskan sällskap så alla andra kan få lida för sin egen skull och inte min.

Så, nu var årets barnfria semester avklarad. 3 dagars julmarknad i Flensburg och aningen tyngre lastad på hemvägen.

Tankarna har lugnat ner sig och jag känner mig tillfreds med att ärligt kunna säga att jag själv styr vart vägen bär hän hädanefter.

Om jag själv skulle jag välja hade jag helst vaknat imorgon som en han men jag vet att vägen dit är lång.

Just nu känner jag mig 100 % säker på att det är dit jag vill.

Med på resan fanns bara en bunte med pensionärer som tyckte jag var världens gulligaste son till min mor och ingen av oss hade mage att bevisa motsatsen.

Om det finns något som jag verkligen avskyr med attt vara jag så är det allmänna toaletter och då speciellt könsindelade. Vet inte hur många gånger jag blivit utskälld för min oförmåga att tyda skyltarna eller mangrannt utlyft av vakter och placerad på en pissoar. En gång lyckades jag även med bedriften att få damerna att evakuera in på herrarnas i tron att dom gått fel....

Några dagar senare sitter jag här igen och försöker sätta ord på mina tankar.

Vad har hänt sedan sist då?

tja, enl. psyk så är jag inte nära sammanbrottets rand....puh.

Och ja, jag har ingen könsidentitetskris heller, det stod klart att jag verkligen hade landat fel mmellan huvud och kropp.

Har kämpat några dagar med beslutet om jag skulle ta och ringa spec i Lund ang min könsidentitetskris, så igår gjorde jag det. det var pirrigt och när jag val förklarat varför jag ringde så sa dom bara att dom behövde en remiss från psyk...åhhh, tänk om dom sagt det från början, då hade jag ju sluppit att vela.

Min mor stödjer mig helhjärtat, fast hon hoppas nog att jag slutar mitt sökande bara jag får en diagnos.

Förklarade för de som fortfarande tvivlar att jag måste fullfölja det här: jag skulle inte stå ut med mig själv om 10 år om jag inte kan säga att jag verkligen gjort allt för att komma tillrätta med problemet!

Mina barn tänker jag hålla utanför det här så länge som möjligt, varför ska dom behöva gå runt och oroa sig?

Jag bad om min mans åsikt och mitt hjärta jublade-han har inte bara känslor inför det här utan har också kollat rundor lite.,

Att vi ska skilja oss om det ev blir snack om könsbyte är vi båda överens om, men han vill fortfarande vara en del av mitt liv ändå. Det känns som en stor sten lyftes bort från mina axlar där och just nu mår jag bra!

 Jag startade denna bloggen för att få skriva av mig, kanske få en uppfattning om den allmänna uppfattningen och kanske snubbla över någon likasinnad.

För att göra mig själv rättvisa borde jag lägga ut bild namn och intressen så hade bilden varit glasklar  men jag vill vara anonym i skrivandes stund för att bespara min familj ev förnedringar.

Därför ska jag försöka skriva en kortfattad recension om hur jag hamnade där jag är:

Utseende- vid första, andra, tredje anblick en cool kille i 20-årsåldern. Med kortsnaggade sidor och 6 cm lång tuppkam som ansas regelbundet. Utmanande?

Enligt mig är det min personlighet, den har varit med mig i snart 10 år. Genom graviditeter, förlossningar föräldraledighet, dagishämtningar, skolstart, föräldramöten, arbetsintervjuer.

Ni märkte kanske att det finns barn också?

Jodå, 2 söta änglar. en sockersöt och en liten tuff brud i lyxförpackning... 2 kontraster.

2 olika fädrar också. Bägge två har jag sett som mina bästa vänner så det har inte varit tillfälligheter, ifall det var någon som undrade.

Båda barnen och deras kompisar har ifrågasatt mitt utseende men alla har i slutändan accepterat det, för det är som dom säger: du är min bästaste mamma hur du än ser ut..... sen tycker jag ibland synd om dom i nya omgivningar, när dom träffar folk som inte vet vem jag är och dom får frågan om inte storebror har annat för sig än at vara barnvakt.....auchh.

jag har svårt för stereotyper: sedan spelar det ingen roll om det är i feminimt eller maskulint sammanhang. har nog en maskulin syn på det här med samhörighet. Män står och får orgasm bredvid speedway-banan medan kvinnorna sitter på ett fik och är fullt till freds med att orka med mest, ha mest jobb, mest uppfräshat hem, mest spenderad tid på barn och män, mest tålamod, mest gnäll, mest åsikter...mest allt. Mest tårar som inte syns...

Borde, borde inte.

Kan man inte bara göra sten, sax, påse om saken?

Vad är jag egentligen?

jadu, svaret på den frågan borde ligga hos mig själv men jag känner mig lite kluven.

Det stora steget är taget, de nära och kära visade sig vara lika förstående som jag hoppats. Puh.

Fast det visste dom redan. Egentligen.

Allmän åsikt nu: så, då har du brutit isen, STANNA DÄR!

Ta det inte längre, du kan lära dig leva med det.... suck, varför trodde dom att jag var tvungen att berätta det då?

Samtidigt som det känns som en lättnad så kanns det inte lättare ändå. Är det någon som förstår hur jag känner där?

Min man ställde frågan som jag förväntat mig: jaha, gör det mig till bög nu?

Newsflash: Nä, jag har inte planerat att ha sex med andra könet bara för att jag själv inte är vad jag verkar.

Fast jag förstår vad han menar.

Skillnaden på oss två i vårt äktenskap är denna: Jag har alltid sett honom som min bästa kompis, en vän som jag uppskattar att dela mina känslor och upplevelser med.

Han i sin tur har lärt sig att leva med min asexualitet och förväntar sig inte att få sin del av kakan mer än några gånger om året.

Den stora frågan i allt detta är: klara han av förvandlingen?

Oavsett vad slutresultatet blir? Eller förlorar jag min bästa vän?

Jaha, vad är då meningen med den här bloggen?

Mest att få ventilera mina känslor och funderingar och kanske se om jag ev snubblar över någon likasinnad!

För att börja med en kort presentation:

jag är en 30-årig tjej fast ändå inte. Alltså, jag är nog vad man kallar outtalád transsexuell. jag har ena foten inne i garderoben och är på väg att stiga ut i ljuset. Hoppas jag.

jag har tagit kontakt med allmänhälsan om vidare kontakt för att kunna få en bild av mig själv, men fastnat i fördomar och byråkrati.

Till saken hör att jag skaffade mig ett väldigt specifikt och könsneutralt namn, bara för att slippa den del av min identitet som verifierar mig som tjej, fast jag vet innerst inne att jag inte är det.

 Min kropp är INTE mitt tempel men jag vårdar min hjärna ömt, för där sitter den jag verkligen är och bara pockar på uppmärksamheten.

Fortsättning följer, måste jobba. God natt