Känner att jag lite tappat sugen på att skriva om allt ( eller bristen på allt) som händer. Har fått en tanke på ett ämne som jag tror att många i min situation tänker på en del och som jag tänkte belysa lite.

Jag har snart självmeddat ett år och har ingen tanke på att sluta. Jag började med det strax innan utredningen startade och jag kan i efterhand erkänna att jag lite grand kastade mig in i det. Fast det har ju gått bra. Puh. Anledningarna fanns det gott om men främst var det att jag ville kunna finnas där för barnen eftersom jag redan räknat ut att detta och nästa år skulle vara tuff med separation, idförändringar och dylikt och jag ville inte att dom skulle behöva må ännu sämre om jag till på köpet inte var tillförlitlig. 

Har mått dåligt i vågor genom åren med mer eller mindre självskadebeteende ( man kan jobba ihjäl sig) och mindervärdeskomplex men det senaste året efter jag kom till insikt så eskalerade dom känslorna till att ta över mig mer och mer och det blev svårare att hålla masken. Och det var först efter att jag kände att jag inte skulle klara av att fortsätta som jag som jag tog kontakt med psykiatrin. 

Men tyvärr är det ju så att man när man väl kommer till psykiatrin så mår man redan dåligt och det tillståndet blir inte lättare under utredningstiden där man dessutom lite är tvungen att outa sig för vänner och bekanta för att överhuvudtaget kunna få en diagnos och för många ( inte mig då) så kan det inebära en social isolering pga att man bryter en norm. Jaja, vidare till kärnan. 

Jag fick nys om T, kollade upp lite hastigt biverkningar och började sedan. Det enda jag hade koll på var blodtrycket för det var det enda prov du kan så att säga ta utan att behöva förklara varför..

Därför var det helskönt tidigt i höstas när jag faktiskt tog en masssa prover hos endon och kunde gå igenom dom med henne. 

Innan dess gick jag inte till läkaren. Inte för att jag kanske inte behövde utan för att jag kände att jag förtjänade att må dåligt, att det var T:t som var boven, att jag inte var bättre än en knarkare och eftersom ingen sagt att jag behövde det så förtjänade jag inte det. En del av känslan dröjer sig kvar ännu och jag tror inte det kommer släppa förräns jag faktiskt får min diagnos och recept. 

Känns så urbota löjligt att ingenting hänt sedan juli, att jag bara fördriver tiden. Och sen då? 

I mars då så ska det enl läkarna komma en kallelse lagom till årsdagen och jag ska ha möjlighet att få med mig ett recept hem eftersom jag redan varit hos endon och så kommer förhoppningsvis det skickas en remiss till övre op också ( nyhet- SUS i Malmö ska uppenbarligen också göra dom op nu ;-) ) 

Men nu drar jag i bromsen- jag är pessimist. Förmodligen kommer inget av det att hända. Kommer antagligen att stå ut till slutet av april innan jag ringer upp dom eftersom jag inte hört något, dom kommer att dra ut på tiden coh jag kommer att få en massa svepskäl till att inte få diagnos och recept. Jag ko mmer alldeles säkert få stå ut med de förbannade moobsen iallafall ett år till coch jag kommer alldeles säkert dra mig undan eftersom dysforin ang mina genitalier och de förbannade pucklarna faktiskt blir värre och värre. 

Så därför tänker jag fortsätta självmedda- då slipper jag ha ångest ang det iallafall och jag kommer att orka med de flesta setbacks..och ju fler manliga drag och ju mindre kvinnliga som kommer desto mindre kanske jag tänker på att folks ögon söker sig till moobsen ( in my head-I know) Och jag tänker fortsätta packa för det är det som känns mest naturligt för mig. 

De som tycker det är löjligt kan slänga sig i väggen. ingen av dom mår som jag ändå.

Och ni som tycker att det jag skriver just nu är lite rörigt och aningen derimerande- det är dags för nästa injektion. Är bara lite orolig för att skada mig själv denna gången eftersom jag kommer till att använda vänstern istället för högern och alldeles sannolikt kommer jag att få ont i några dagar.

Detta är också något som oroar mig en del. När man får recept så administreras Nibido vilket ska injiceras ca var 10:e vecka och man kan ha en lång inkörsport innan man hittar rätt intervall vilket innebär att innan man hittar rätt så kan man råka ut för ordentliga dippor. Just nu genomlider jag en mild sådan men mitt T började gå ur systemet för kanske 4 dagar sedan men  på Nebido kanske du får genomlida flera veckor av detta. Hu-hemska tanke. 

Just nu väljer jag själv när och hur jag ska ta det och hur ofta men jag har valt att hålla mig till standard rekomendationerna därför att dessa sista 2 dagarna bevisar att T:t är på väg ut, att jag inte överdoserar och att T.t inte omvandlas till Östrogen vilket är vad som händer när man överdoserar. Då kan jag lida några dagar men i flera veckor? Tveksamt!

För er som undrar hur jag upplever skillnaden mellan att ha T gentemot att inte ha det så är det så mycket som är annorlunda men inget som jag direkt kan säga är det förutom sinnesstämningen då och alla upplever det olika. 

Jag upplever det som att jag hade en otrolig inre stress innan och att den mildras avsevärt och att hela jag kommer i en fas som känns "rätt" eller hur jag ska förklara det..hela mitt sätt att tänka och att uttrycka mig förändras och jag gör ett litet skutt tillbaka till neanderthalaren. Men uppenbarligen passar det mig bra.. 

Jag hoppas att alla har det bra coh att ni tar hand om er själva. Om inte ni mår bra kan ingen annan må 100 heller. Det finns alltid någon som ser coh hör och som bryr sig om. Det gäller bara att hitta den personen/ personerna..

Det var en annan kille som frågade om just skillnaderna mellan män och kvinnors utseende och just den frågan är väldigt aktuell för en sådan som mig.Först när man vet vad man ska glytta efter ser man vilka skillnader som uppstår. 

Just denna transformeringen som jag går igenom är intressant för mig eftersom jag omöjligt kan veta än exakt hur mycket mitt utseende kommer att ha ändrats ju längre in i transfomeringen jag kommer. 

Eller om jag överhuvudtaget kommer att kunna kännas igen. Bara för att jag redan ser ut som en kille innebär inte att min kropp inte maskulinserar sig eller för all del ansiktet och formar sig efter könshormonerna. Jag surfar rundor på youtube och ser dagligen nya exempel på hur mycket man kan förändras. Väldigt få kan man  förutse hur deras slutresultat blir. 

I denna videon klargörs väldigt tydligt hur mycket och stora skillnaderna faktiskt är. 

Går inte hand i hand.. Och jag förstår mer och mer varför många killar är sexfixerade.. Jag själv har sldrig varit speciellt intresserad av någonting som påmint om just sex men trots det så har jag upplevt en påfrestande känsla av just det, sexuell frustration eller rättare sagt: ganska ofta blir jag kåt som fan och det är skitjobbigt!
Framförallt eftersom det inte är en känsla som huvet där uppe delar med huvet där nere.
( jag hade inte någonsin tänkt diskutera detta offentligt men eftersom det är så överhängande hela tiden och faktiskt VÄLDIGT transrelaterat så får ni stå ut).
Ni som är i fungerande förhållande är lyckligt lottade över att slippa tänka på hur ni ska lösa upp just den knuten.
Jag tror jag skrivit om detta lite Grand förut. Alltså inte det kroppsliga begäret men det här med läggning. Jag själv blir inte klok på vad jag vill. Killar, tjejer, andra som jag eller tvärtom, bi eller hetero- det finns så många olika typer och jag har inte ett hum om vilket jag själv ska gå efter. När jag tänker på det, i alla dom där konstiga känslostormarna, så är det aldrig bara en sorts människor jag tänker på utan det varierar mycket.
Men sen vet jag också att det inte finns någonting att fundera på eftersom det ändå inte kommer att hända något på flera år ändå, eftersom jag precis som alla andra ensamstående har dåliga möjligheter att dels ha tid att bygga upp ett intresse och sen bibehålla det.
Det värsta som jag upplever just det sexuella är att det är en så mäktig känsla, inget annat får plats just då och ja, mer behöver jag kanske inte säga. T har i stort sett bara varit bra men det här, det är jobbigt.
Jag har sedan jag kom ut som ts varit medlem på qruiser men där leder männen och om det finns andra där så syns de inte.
Jag har aldrig blivit så stött på av bi och heteromän som där och nej, inget av intresse har dykt upp. De flesta ts- killar har nog erfarenhet av just killars plumpenhet. Tar vi den bak eller fram? Inte intresserad? Då har du inte smakat på MIN speciella snabel.. Vadå ts? Du har bara blivit fel behandlad. Låt mig..
Alltså, helt ärligt- qruiser är ett tillhåll för en massa konstigt folk som är för oförskämda för att tillåtas vara någon annanstans..
Hur tänker ni läsare om qruiser?
Om sexuell frustration eller om något jag skrivit om?

ok, jag tror nog att ni tycker att jag är förvirrad nu men just nu skriver jag bara av mig och detta inlägget skriver jag 10 minuter efter det förra. Helt enkelt för att jag planerade det.

En hel del frågar mig om hur jag upplevt de olika förändringarna under mitt halvår på T och visst har jag märkt av en del förändringar. 

De flesta skulle man nog inte se som positiva tex attitydförändringen ( pallar inte-syndromet) men för mig som alltid varit överdrivet ambitiös har det varit skönt att det naturligt kommit lite lathet. Sen måste jag ibland omvärdera mina känslor när jag inser att det kanske är lite väl slappt ibland men det handlar nog mest om inställning skulle jag tro. 

Sedan har vi den andra psykiska förändringen som jag märkte av relativt tidigt med att det blev mindre kaos uppe i skallbanken. Jag har fortfarande mycket tankar och funderingar men stället för att ha tusen på en och samma gång så är det tusen som föler varandra allteftersom dom blir avklarade.. lättbegripligt? 

Jag har börjat känna mig dum- tappar ord och tankar så lätt och även om jag fortfarande är ett levande uppslagsverk så kommer många komplicerade ord inte naturligt längre utan jag måste tvinga fram dom. ( sorry killar- men det är nog något med kromosomerna) 

jag har blivit aningen fåfäng ang min egen framtoning- helt plötsligt har det blivit iallafall lite viktigt att inte visa mig i värsta knullruffset eller med värsta patraskklädseln och tro mig- DET bekom mig inte innan men det är precis som om innan gjorde jag allt för att jag inte skulle tas som tjej, men nu handlar mycket om att se ut som alla andra killar och smälta in..och samtidigt se ut som om man inte blivit tappad bakom en hövagn!

Jag var hos logopeden i onsdags och fick erkänna att jag fuskat. Jag hann typ säga -Tjena, sen hade hon kommit på det, så tydlig är rösten redan. 

Fast även om den är inom den manliga ´genomsnittliga frekvensen som alla andra uppfattar det så hör inte jag det. Visst har den gått ner men på sin höjd kan jag sträcka mig till att jag låter som en tonårskille INNAN puberteten. 

En sak som jag har lagt märke till vad gäller just rösten är förmågan att variera tonläge. Den är borta. Puff. 

Oavsett om jag är glad eller förbannad- såvida jag inte skriker då- så låter den likadant och jag hatar det just nu. Men logopeden sa att det snart skulle komma tillbaka, att det bara är tillfälligt. 

Andra typiska förändringar? 

Acne: inget i ansiktet men jävligt mycket över skuldrorna. En sak som gör det bättre är daglig skrubb med ståltråd ;-) Nä, skämt åsido tandkräm. När lillfjompan känner för det så duttar hon på väteperoxid. Tyvärr kan man ju inte ta det själv då det rinner av för annars hade problemen varit ur världen. 

En sak som tandkrämen gör är att torka ut plidorna, vilket i sin tur gör att det fnattar grymt mycket och huden blir skittorr. 

Skägg: nänänä, inte än, men det har kommit en kontur av skägg, som liknar smuts vilket medför att jag måste raka mig regelbundet för att inte likna en nersmutsad fjortis med skäggkli, så nej- jag skulle inte kalla det annat än fjun egentligen. 

Hår i övrigt: Inte så mycket nytt fast det har blivit lite längre det som fanns innan men än så länge inte grövre eller svartare och det berömda arslehåret kommer mer och mer. Som L skrev på sin blogg: snart finns där en sprängd hamster mellan skinkhalvorna... hahaha, jävligt beskrivande förklaring, tack L. 

Håret på huvet har jag skrivit om innan: växer som ogräs, har fått en annan textur och hårlinjen har dragit tillbaka sig litegrand, knappt märkbart. skruvarna verkar ha vänt på sig och jag har fått omvärdera min hårstil :-(

Positivt är dock att babyfjunen är i stort sett borta :-)

Muskler: ja, definitivt en förändring. Om jag skulle träna dom så hade jag definitivt kunnat bygga upp lite volym till skillnad från innan då dom bara blev smidiga. Styrkan har ökat automatiskt, kanske en 30-40 % men jag har alltid varit råstark så det är svårt att veta exakt. Däremot har typen ändrats från uthålliga till explosiva vilket innebär att jag trots att jag kan bära tyngre inte kan bära något under en längre stund så nu får snart töserna bära matkassarna   " LOL"

Jag har gått upp totalt 5 kg på detta halvåret men jag är inte så säker på att det är lika mycket musklerr som fett, då jag har blivit en riktig gottegris.. mmmminte marabou. 

Just det- det här får jag inte glömma. Jag vet hur många transkillar som helst som klagar på sin nya kroppsodör och att man lider av svettningar men jag måste nog gå ifrån mängden. 

Innan jag började med T svettades jag konstant och luktade skunk efter bara någon timme men efter jag började med T så har jag inte dte problemet längre. det enda som jag märkt av är att man inte är kompatibel med alla dofter. För att förtydliga: innan älskade jag doften av Axe phoenix och den passade mig men nu skär det sig. jag tycker fortfarande om doften men jag passar inte i den. Tillsammans med min egen doft luktar den skunk. Och så är det vad gäller alla hudprodukter. Just nu kämpoar jag för att hitta ett tvål som inte luktar före mycket men som funkar ihop med min doft som kan göra att jag inte behöver använda så mycket deo. Något bra förslag? 

Just nu kan jag inte komma på mer att skriva förutom att min farmor kallade mig sin lilla påg igår och farfar blandade ihop mig med min storebror som uppenbarligen låter som mig ( han är synskadad) och killarna på de offentliga toaletterna håller upp dörren för mig när jag kommer ( till killarnas) så nej- jag begriper faktiskt inte var min oro kommer ifrån. 

Så även om mitt förra inlägg lät jobbigt och detta inte så är dessa två inlägg bara ett bevis på hur förvirrad jag känner mig- sorg blandat med glädje- blandat med...välkommen till en potpurri av känslor..

2 h kvar innan hemgång..

Den senaste veckan har besöksstatistiken ökat vilket jag iofs. tycker är ganska trevligt men eftersom kommentarerna uteblir så känns det lite som om ni bara är ute efter kapitlena i en bok, vad händer härnäst? "tystnad'. Jag vet att jag skriver mycket för mig själv men inte bara. Jag vill samtidigt som jag berättar min historia även dela med mig av allt det underbara, allt det hemska så att ni förstår att ett beslut som detta inte bara infinner sig och sen är man nöjd. I väldigt få fall är det nog så att vardagen blir problemfri bara man bestämt sig. I mångas fall innebär det att en del människor inte kan ändra sinsyn på hon/han och man riskerar att förlora vänner, familj, karriär, anseende och kanske också i slutändan sin identitet.
De som säger att man fortfarande är samma person, att man inte ändrat så mycket mer än kroppen och därför bara tar en onödig risk kan ta sig i häcken. Jag skulle nog vilja påstå att man kommer ur processen med en helt annan kroppsuppfattnimg, självbild, och självkänsla och man anpassar sig till en helt annan roll än den man hade innan. Den som varit blyg blir kanske framåt medan den som har varit social och pratglad blir undandragen, den som varit glad får kanske en mer pessimistisk och argare livssyn. Man kommer kanske ur processen men man har förändrats med den beroende på vilka upplevelser och uppfattningar man har mött på vägen.
Jag vet inte själv hur mitt slutresultat blir, det är långt kvar men jag hoppas att kärnan förblir den samma- det som är jag. Annars kommer JAG kanske inte kunna vara den person jag önskar jag var utan en blek, trasig upplaga av mitt sämsta och det vill man ju inte närman börjar denna processen.

Ja, det har jag gått och funderat på ett tag nu. Kan en person kalla sig man endast om han har större andel testosteron än östrogen, oavsett hur han är eller är det en villfarelse?

En sak som är mer uttalat inom den manliga arten än inom den kvinnliga är grottmanskomplexet.

Alltså, det är en person som uttalar ung. 2 ord per mening, fiser och rapar when ever-where ever,pillar snorkråkor, svär, grymtar, kliar sig ogenerat i både skrev och röv, har ovårdat hår ( ev skägg), har för små kläder alt alldeles för stora, visar stjärtspliten varje gång tröjan lyfts upp, trycker truten full med mat och försöker prata, vilket resulterar att alla har mat över hela sig , skriker snarare än pratar, hellre slåss än pratar och gärna går och spänner sig vilket brukar medföra att vederbörande  går som om han skitit på sig.

Jag tror ni vet vilka jag menar.

Och är det inte så att när ni ser denna beskrivningen på en person, så ser ni en man?

Och skulle det inte vara så att om en kvinna någonsin  fallit inom denna beskrivningen så har den allmänna uppfattningen varit: hon måste vara en man egentligen...

Men jag undrar om det egentligen inte har mer med uppfostran och inflytande från omgivningen än med kromosomuppbyggnad. För inte är väl män naturligt dumma i huvet?

En son som ser sin far uppföra sig som en slashas har nog lättare för att bli en slashas själv än en son som har anständiga föräldrar. I första exemplet spelar det nog ingen roll om det finns en anständig kvinna också, eftersom hon förmodligen är upptagen med att plocka undan efter sin slashas till man och därför skickar ett omedvetet meddelande till sin son att det är mindre slitigt att vara slashas än passopp...

En son som ser sin far gå till arbetet varje dag, och även sin mor, som ser två människor som hjälps åt, pratar med varandra och stöttar varandra ( och även honom) blir förmodligen ingen slashas heller eftersom ingen influerat honom till det.

Jag kan inte heller säga hur en kvinna känner sig och är- det är nog individuellt- och därför kan jag inte ge en vettig beskrivning på varför jag känner mig som en man, men inte som en kvinna.

Med tanke på min uppväxt, på alla slag och hot, mina  hemuppgifter och barnpassning så borde jag ha så lätt för att bara kunna anpassa mig. Jag menar- jag kan allt som en kvinna förmodligen kan, jag tar ansvaret som lagts på mig och gör det bästa av situationen- men jag kan under inga omständigheter känna att jag är en kvinna förutom till kroppen.

Alla har alltid sagt att jag varit mer kille i mitt sätt än många andra biomän- men vad dom menar med det vet jag egentligen inte. Jag har självförtroende och självinsikt,  jag hävdar min rätt, jag utnyttjar den styrka och kropp jag har- både genom arbete och ev meningsskiljaktigheter, jag ryter istället för att skrika, jag har svårt för beskriva hur jag känner mig, jag blundar för min egen svaghet och försöker dölja den, jag går som om kulorna skaver,  och jag har ett manligt utseende. Men om det räcker för att definera mig som man vet jag inte. Ingen har någonsin exakt beskrivit för mig vad en man är. Kan du?

Wow, jag tror jag måste dedikera ett litet inlägg till Lee, som promotat mig. Det senaste dygnets aktiviteter har varit större än under hela tiden jag har haft bloggen. Så tack Lee! Och ja, en slurk kaffe inom en snar framtid är ett måste..

Det här att fler hittat hit får mig visserligen att bli en smula nervös, men sen tänker jag att ni kanske är här för att hitta jämställda, att många av er är som jag -som försöker hitta nya källor till inspiration och att ni är genuint nyfikna på hur mitt liv som ftm med barn ser ut.

Ibland har mina inlägg en gnällig ton och det kanske låter som jag är en gnällspik- men det är jag i allra högsta grad inte. Men precis som många andra som varit tvungna att bygga upp ett försvar av tystnad så är tystnaden svår att bryta.

Och då byggs det upp slaggprodukter som i mitt fall kan bli gnäll i skrivande stund.

Men för det mesta mår jag bra,psykiskt, och har egentligen inte större rätt att gnälla än alla de andra människorna i vårt avlånga land, men det finns ett behov att få utlopp för sina känslor och tankar och därför har jag min blogg

I förrgår gjorde jag det, skaffade en annan profil på fb och lade en liten avskedsvideo på den gamla där jag bad alla att göra ett aktivt val, att vara med mig eller mot mig. Idag raderade jag den gamla och läste igenom alla svaren.

Alltså, ibland har man tur i livet och jag kan med glädje berätta att de flesta (-20) hittat till den nya profilen.

En del är säkert bara där för att dom är nyfikna men förhoppningsvis är även dom inne i svängen igen.

Jag har fortfarande svårt att fatta att jag gjorde det och att jag nu är "klar" med att berätta för alla vad jag vill och vad som är målet. Det känns      nervöst, oroligt, ångestladdat, men samitdigt skönt.

Idag får jag börka krubba mediciner mot min onda mage och det känns som om det är på tiden att det kanske rättar till sig.

Jag är väl medveten om att när väl magsåret är väck så kommer det troligen igen om jag inte ändrar på en del saker i mitt liv. Kaffe, cigg, sömnlöshet, aptitlöshet,stress småsnacks- ja, det måste bort.

Hur jag ska kunna vända så totalt på mig själv är en gåta men uppenbarligen ska det gå om man bara vill.

Om jag tittar på uppgiften så känns den ouppnåbar i nuläget. Ja cigg och kaffe kan jag kanske kontrollera själv-men tex matfrågan ja då kommer jag att känna mig megastressad över att jag måste trycka in mat i huvet fast jag inte är hungrig eller känner för det, stressa mindre- haha- vem tar över mitt liv och mitt ansvar?,Sömnlöshet: ja, dom enda gångerna jag har tid att tänka är när jag ligger i sängen så det blir väl lätt så att tankeverksamheten håller en vaken tills det är dags att gå upp igen. Godis- kanske men det är nog det enda som får mig att hålla igång ibland så om det försvinner tillsammans med kaffe och cigg då dör jag. Känns det som. Nä, nu ska jag åka till läkaren och affären, sedan hämta den lilla från skolan. Har flaggat med att vi kanske ska åka till badhuset efter att stortösen kommit hem så jag får nog stå vid mitt ord. Fast jag egentligen absolut inte vill...