Fast trots den kanske bistra rubriken är det faktiskt positivt. Som jag tror jag skrev i förra inlägget eller nått så pratade jag med chef 1 i torsdags. Idag hade vi apt och jag kurade länge och väl på om jag bara skulle ställa mig upp och berätta. Fast berätta är det ju inte men eftersom jag tigit ganska länge nu så har jag trott att alla kind of glömt bort vad jag är. Iallafall så chicka jag ut big time. Det kändes som om detta var det som skulle lämna mig som en blöt fläck på golvet, nerbruten och knäckt. Den senaste tiden har jag ju varit ganska aktiv med att outa mig så helt ärligt- jag känner mig som ett nervvrak. Iallafall så satt jag mittemot chef nr 2 och 3 och funderade på ett långt tag om jag skulle säga något till dom. Jag vet att dom vet, men jag har ju inte berättat så därför visste jag ju inte om dom verkligen visste vad jag går igenom. Och sen bara- förresten, jag ska heta Love... och jag mår skit av att leva ett dubbelliv där jag måste tänka på vem jag är, så jag måste få reda på vad jag riskerar om jag outar mig uppåt i hierkin- förlorar jag licensen? Det visade sig att chef nr 1 varit flitig och grävt lite och kommit fram till att 1, det har på 70-talet funnits en mtf inom min bransch som fortsatte precis som vanligt.
2: så länge jag inte tar någon omdömesgrumlande medicin så ska jag vara safe eftersom min hjärna redan blivit grundligt säkerhetsprövad.
Nu kommer det bästa av allt: dom erbjöd sig att ta kontakt med hela hierkin och presentera mig som den jag är så på onsdag borde j kunna gå till jobbet som Love. Fan, jag känner mig som en glytt på julafton som precis öppnat den fetaste klappen ever!
Tack på förhand säger jag bara. Strax efteråt böjde sig den enda tjejen(som är kvar nu) mot mig och fräser lite försynt: jag hörde att du lämnar mig helt själv nu ,LOVE. Förrädare ;-)  (positiv reaktion)
Nu ballar min telefon ut så jag kan inte redigera det jag skriver; btw.
Yes, på något vis har ordet spridits och alla vet fast ingen har verkar ha vågat säga något.
Ultimata bekräftelsen: vi var på Danmarksbåten så det var lite blött...och pissnödiga blev vi. Hela gänget travar helt sonika in på herrarnas och ingen protesterar när jag gör det samma. Det var ingen som ens titta skumt på mig. Det fanns ju bås så jag snodde ett och killarna bara: ja du, Love, du ska skita mycket i fortsättningen ;-) uppenbarligen får man i stort sett bara använda båset om man sköter upptäckte jag av den makabra lukten och pruttljuden runt omkring mig. Skiter, ska det vara, telefonhelvete! Så nu kan jag nöjt konstatera- nu är det inte många kvar. Inga om jag får tänka efter. Känns så nice och samtidigt lite skrämmande. Fram tills nu har mina tankar varit i avslöjaprocessen och nu ska jag helt enkelt bara passa in. Jag är glad :-)

Just nu ligger jag i soffan hos några kompisar med en spinnande katt i knätoch världens gulligaste lilla bebbe framför mig, sovande i sin lilla säng. Tänker tillbaka på åren som gått, eftersom man lätt blir nostalgisk, på mina egna när dom var små och avundas inte mina vänner denna resa. Visst är dom söta, och snälla ibland men iallafall nu i småbarnsåren så kommer dom att vara frustrerade många gånger på denna lilla människamed sin alldeles egna vilja. Så jag säger bara: lycka till. Jag håller henne en stund till men börjar hon skrika lämnar jag tillbaka henne. Tveklöst!

Annars hade jag nog inte handlat som jag gör.

1. Har inte rökt på 3 dar och känner mig skakig, osäker, ångestfylld, svag. Sedan om det beror på abstinens eller vad kan jag inte avgöra. Men jag skulle vilja krypa in i mig själv just nu och stanna där.

Angående min självdestruktivitet så är den baserad på följande: precis som med fb- kontot som jag ändrade i en handvändning, så har jag kommit ut för alla dom nya föräldrarna i lilltjejen klass. Dvs minst 50 personer i ett stängt utrymme. -på ett föräldramöte. PÅ väg ut genom dörren stressad på väg till jobb så bara  kläcker jag ur mig det: -Förresten, jättetrevligt att träffa er allihopa. Bara så ni vet det så ska jag bara säga att min dotter inte har någon mamma utan hon har en pappa och en mappa och så här ligger det till...(följt av 5 min osammanhängande rabblande där rösten bara sprack eller försvann) Jag blir skakig bara jag tänker på det. Pulsen var nog uppe i 180, det bara dånade i öronen, jag darrade som ett asplöv och det kändes som jag skulle tuppa av när som helst. Tror jag var högröd i hela fejjan också.

Direkt efter körde jag till jobbet. 10 mil. Kommer inte ihåg så mycket av bilfärden. En tanke gick igenom huvèt hela tiden: vad har jag gjort?

Jag hatar att ställa mig i centrum. Jag hatar att erkänna vad jag är. Jag hatar att göra mig hörd. Jag hatar att ta risker på det viset, jag hatar att blotta mig. Jag hatar mycketr och precis allt det gjorde jag på en enda gång.

Iallafall så hemkommen igen så funderar jag ytterligare på det här med jobbet- om jag riskerar någonting- så jag ringde chefen. Tänkte att det var väl lika bra det nu när jag ändå var så nära nervkollaps och vi pratade ut i kanske 30 min om hur jag mådde, om hur jag känner inför att behöva ta olika roller gentemot olika personer eftersom jag inte själv vet vad mitt tillstånd egentligen betecknas som. Chefen (1 av 3) lovade att kolla upp det med dom instanser han kände till  och under tiden så har jag bara att vänta på att namnändringen på PRV går igenom. Vi pratade båda två om just det här att jag bytar namn till ett "könsneutralt" som vissa påstår Love är, medans jag själ´v skulle tycka det satt lite fel på en tjej ;-)  och att det kanske kan bidra till att jag kan slappna av litegrand då jag iallfall får vara mig själv och slipper tänka på i vilken roll jag är.

Helt allvarligt, jag hoppas namnändringen kommer snart för det här börjar bli jobbigt. Kan inte ens svara i telefon direkt utan måste tänka till om det är en person som använder det gamla namnet eller det nya.

Det här blev ett väldigt rörigt inlägg men jag lät bara fingrarna gå. Har just nu så många tankar och känslor i omlopp att jag inte vet hur jag mår.

En kompis som jag pratar med en del, ringde idag och ställde den klassiska frågan: hur är det idag?

Sen la hen orden i munnen på mig och sa som jag alltid säger: det är ok.

Hen bara konstatera att det var länge sedan det var bra, att jag har ett ok tillstånd jämt som aldrig verkar visa sin goda vilja och att jag kanske snart fick fundera på hur mycket jag orkade bära på själv. Det mest skrämmande i hela kråksången är att chefen sade samma sak, att jag måste börja tänka på mig istället för att gå omkring och oroa mig hela tiden. Nä, svammel och out!

Jag vet att det är mitt tredje eller fjärde inlägg idag, men jag har lite dötid för en gångs skull. Vaknade 2 h innan jag skulle och töserna är och leker med kompisar, eller som stortösen kallar det- chillar..

Känner mig ovanligt utvilad efter bara 6 h men det är tredje gången jag vaknar av mig själv efter 6h och nästan exakt 10 min:s sömn, så förmodligen är det vad jag behöver.

Det finns fortfarande mycket funderingar sedan Loves introduktion och på en del ställen har han inte kommit fram än. När namnändringen går igenom ska jag ta dom sista. Arbetskamraterna vet om att jag tänker byta men precis som jag misstänkte är det något i denna situationen som gör dom obekväma. Jag förstår inte vad? Är det det att jag hotar deras manlighet? Att dom tycker om att ha mig i  närheten som "konstig" tjej? Att jag är knäpp?

Nä, jag vet ärligt talat inte men det känns lite konstigt att de som från början verkat ok med det hela inte är riktigt 100.

Den vanligaste responsen är fortfarande att dom ska se mig som kille när jag har gjort min "operation". I singular. Ingen har egentligen talat om för mig vad dom tänker sig att jag ska ha för omvälvande operation men i mina ögon låter det fantastiskt. Tänk att bara en dag få vakna som en man,bara så där- utan grund och bara vara just DET.

Om det vore på det viset hade det verkligen varit en dundersucce att korrigera sitt kön. Eller byta det. Eller vad man vill kalla det.  Men i verkligheten handlar det mycket mer om hur man upplever sig själv som person än hur din fysiska person är. Att man sedan har problem med sin kroppsuppfattning är ju en naturlig följd av just det. 

Och i verkligheten är det en lång psykiskt process innan kroppen kan förändras. För att bli det du är, måste du acceptera hur du är för att få en bra grund att bygga på. Det kallas självförtroende och självinsikt och är en stor fördel att ha till hands i denna uttröttande process. Hos en del finns dom och då är transitionen en lek men hos en del saknas dom egenskaperna och då måste dom först införas för att få ett hållbart resultat.  Det är kanske därför utredningarna runt om i landet är så olika?  Olika människor kräver olka behandlingar? 

I min process har mycket handlat om barnen, eftersom jag i mitt sinne och i mitt vara- redan är så mycket man så att jag inte behöver så mycket hjälp- medans oron för hur barnens liv kommer att förändras i och med detta är väldigt uttalad- och där läggs mina resurser.

På många av mina möten har det egentligen inte handlat så mycket om mig utan snarare min familjesituation och hur man ska lösa konflikterna på bästa sätt.

Jag trodde i början av min transition att barnen och min närmaste omgivningen skulle ha lätt för det, men det verkar som om det faktumet- att jag alltid verkat trivas som "könlös" - har gjort det svårare.

Varför kunde jag inte bara fortsatt som det var? Så dåligt mådde jag inte ju? (nä, inte som jag visade),

alla accepterade mig som annorlunda? ( andra ja, men inte jag själv) och sist men inte minst TÄNK på barnen- dina beslut påverkar dom ( ja, frågan är om det faktum att vara annorlunda resten av livet inte gör dom mer utsatta i slutändan än att jag spenderar några år som konstig och sedan som "normal"resten av livet?)

Läste i gårdagens Metro på sista sidan, alltså baksidan, Metros kontaktannonser...och ställer mig frågan Ehhh är detta ett skämt?

Nog tror jag säkert det finns en och annan som skickar svar på dessa men dom är nog få.

Ca 30 annonser som betade av sadism, masoschism, vanlighet, förmögenhet, uppblåsthet, ojämställdhet, ytlighet mm och så- transsexualism. Javisst var det rolig läsning men jag tvivlar på att den var allvarligt menat. Om man bortser från inlägget som rörde mtf som söker ftm, som faktiskt nog skulle kunna vara en riktig annons, så kändes det oambitiöst.

Är det någon som läser det här som använder sig av bloggplatsen?
För nu bara måste jag få svar på vilket inlägg en kommentar gäller?
Det är skitsvårt att svara när man inte vet vad man ska svara på så därför är mina svar så få...eftersom jag bloggar från mobilen. På datorn står det längst upp angivet vilken rubrik kommentarerna hör till men inte i mobilen. GAH

I förrgår gjorde jag det, skaffade en annan profil på fb och lade en liten avskedsvideo på den gamla där jag bad alla att göra ett aktivt val, att vara med mig eller mot mig. Idag raderade jag den gamla och läste igenom alla svaren.

Alltså, ibland har man tur i livet och jag kan med glädje berätta att de flesta (-20) hittat till den nya profilen.

En del är säkert bara där för att dom är nyfikna men förhoppningsvis är även dom inne i svängen igen.

Jag har fortfarande svårt att fatta att jag gjorde det och att jag nu är "klar" med att berätta för alla vad jag vill och vad som är målet. Det känns      nervöst, oroligt, ångestladdat, men samitdigt skönt.

Idag får jag börka krubba mediciner mot min onda mage och det känns som om det är på tiden att det kanske rättar till sig.

Jag är väl medveten om att när väl magsåret är väck så kommer det troligen igen om jag inte ändrar på en del saker i mitt liv. Kaffe, cigg, sömnlöshet, aptitlöshet,stress småsnacks- ja, det måste bort.

Hur jag ska kunna vända så totalt på mig själv är en gåta men uppenbarligen ska det gå om man bara vill.

Om jag tittar på uppgiften så känns den ouppnåbar i nuläget. Ja cigg och kaffe kan jag kanske kontrollera själv-men tex matfrågan ja då kommer jag att känna mig megastressad över att jag måste trycka in mat i huvet fast jag inte är hungrig eller känner för det, stressa mindre- haha- vem tar över mitt liv och mitt ansvar?,Sömnlöshet: ja, dom enda gångerna jag har tid att tänka är när jag ligger i sängen så det blir väl lätt så att tankeverksamheten håller en vaken tills det är dags att gå upp igen. Godis- kanske men det är nog det enda som får mig att hålla igång ibland så om det försvinner tillsammans med kaffe och cigg då dör jag. Känns det som. Nä, nu ska jag åka till läkaren och affären, sedan hämta den lilla från skolan. Har flaggat med att vi kanske ska åka till badhuset efter att stortösen kommit hem så jag får nog stå vid mitt ord. Fast jag egentligen absolut inte vill...

Jaha, då var bröllopet överstökat och det var vackert och fint, precis som det ska vara.

VI kom till kyrkan ca 1 minut efter att det skulle startat eftersom farsan knappade in fel kyrka, ca 2 mil bort.

Tur att dom väntade in oss, men det kändes himla dumt att vara försenad, på en sån dag.

Allt gick bra och vi åkte till brudparet för mottagningen och att umgås.
Själv presenterade jag mig som Love hela kvällen och det var inte så mycket mer med det. Visst fanns det gamla vänner till min bror som inte fick ihop det riktigt men jag, farsan, och brorsan skämtade bort det med att jag var en sent tillkommen bortbyting i familjen ;-) Så alltså, det gick relativt smärtfritt, förutom kanske i slutet då när farsan i några ögonblick glömde bort sig och kallade mig för mitt födelsenamn och dom däringa gamla kompisarna fick väldiga huvudbry. Men alla dom andra visste ju om det sedan innan fick jag reda på så....

Om jag ska jämföra mig själv med tidigare tillfällen när jag varit tvungen att vara finklädd så är det här den bästa upplevelsen av dom alla. Att vara bekväm i det man bär och det man är var så jävla nice (ursäkta språket men ordet passade in bra) så jag lovar mig själv att hädanefter ALDRIG försöka passa in i någons annans norm!

Har funderat ett tag på hur jag ska komma vidare och fick inspiration från en annan kille vars blogg jag följer så i dagarna kommer jag att göra ett kort inlägg i min FB-status där jag ber dom som accepterar mig adda mig i ett nytt Fb-konto  med mitt tilltänkta namn. Jag hoppas det ska gå smidigt.

Nog för ikväll, nu går jag och min onda mage till kojs. Gonatt!