Ja, som rubriken antyder har jag varit och lämnat blod idag. Efter lite tjatande fick jag ta proverna på närmsta sjukhus istället för att kånka till Malmö. Så Lee om du läser det här: tack för att du erbjöd mig din hjälp. Det var visserligen skönt att slippa utnyttja den men jag är ändå glad för att ha dig som stöd..
Nr jag kom till labbet och räckte fram raken med labelsen till blodtanten så säger hon: det här var inga vanliga prover. Är det något allvarligt fel?
Jag vet att jag borde blivit förnärmad men såna blundrar rör mig inte nämnvärt i ryggen så jag svarade lixom: njaee, det vet jag inte om set är några fel. Vad tycker du det ser ut som?
Konstigt att folk aldrig svarar på det?

Man läser många olika historier om hur man upplever sig själv, hur man blivit behandlad osv men att utgå från att någon som inte berättar hur hemskt dom mår inte mår dåligt är ignorant. Vissa har bara svårare för att erkänna när det är tufft.
Jag är en av dom. Jag har alltid klarat mig själv. Jag har alltid utsatt mig för risker, hållt mina känslor för mig själv och tagit smällarna för andras misstag men jag har för dens skull aldrig sagt att mitt liv är sämre än någons annans eller att jag är det.
Nu  när jag har bloggen märker jag inte alltid när jag skriver saker som får läsaren att tro att jag mår dåligt- och vet inte riktigt hur jag ska bemöta alla värmande kommentarer. 
Jag har många tankar och funderingar och även en del rädslor ( ja-fortfarande) men det är just det- tankar och funderingar. Det är inte alltid dom är kopplade till en sinnesstämning, förutom rädslorna då för dom kan jag inte svära mig fri från.
Och som sagt var- om ni ibland tycker att min respons är otacksam eller okänslig så tänk gärna på det- jag har inte vant mig vid att folk kan läsa av mig. Det kommer ta tid och jag vet inte alltid vad jag ska säga.

Jag har märkt att besöksstatistiken ökat markant den sista månaden och jag är naturligtvis väldigt glad för att jag kan dela med mig men ni måste också visa lite goodwill om ni vill att jag ska öppna mitt hjärta på detta viset. Ställ frågor, kommentera, ge mig förslag på inlägg- vad ni vill men -GÖR ER HÖRDA!
Och som jag skrivit innan (tror jag) så om ni vill att jag ska länka till er/något så let me know.
De länkar som finns i dagsläget är de få som jag vet vill bli länkade, men jag vet att ni är många bloggare där ute och ju mer man ses desto större blir man.../ Love

Upplagd av Love kl. 13:09 3 kommentarer:

Sitta och leka...

 

Ja, precis som rubriken antyder är det det jag håller på med.
Kunde inte sova så jag satte mig framför datorn istället. Och nu har jag redigerat layouten igen. ( på blogspot då) På prov.  Efterkonstruktion:Tycker om utseendet på datorn  på den bloggen bättre än denna men den funkar inte riktigt för mig mobilt, så jag byter tillbaka (hit))
 Det skingrar tankarna lite grand.Tankar och tankar, vet inte om det är det.
Det är snarare en obehagskänsla, ungefär som i en skräckfilm när man bara väntar på att monstret hoppar fram. Precis så känns det.
Tror aldrig jag har känt så här så länge och ärligt talat förstår jag inte hur det är tänkt at man ska kunna fungera när man är så nervig. Jag trodde att känslan skulle försvinna när jag outat mig klart, men nej, tji fick jag.
Igår hade jag en mindre astmakänning vilket är jävligt obehagligt. Främst eftersom jag inte hade meds med, dumt jag vet, men det har inte varit ett smack på säkert ett halvår och så då nu- vilket är konstigt eftersom jag  fimpade ciggen för 1 vecka sedan och därmed inte utsätter mina lungor för skiten.
Men sen är det så också att jag hatar offentlig uppmärksamhet så jag lixom drar mig undan för att få det att försvinna. Och det funkar inte jättebra. Det är jävligt svårt att andas i hopkurrat läge.
Apropå ciggen ja. Jag har alltid fått höra att de 3 första dagarna är värst alltså vad gäller den fysiska abstinensen men det kan jag inte hålla med om.
Däremot tänker jag inte så mycket på dom, fast jag känner att kroppen vill ha dom. Logiskt eller ologiskt?
Det är kanske där obehagskänslorna kommer ifrån?
Isåfall säger jag bara så här: jag ska ALDRIG sluta röka mer!

Uppdatering: Har fått tid till logoped om några veckor och provgrejorna från endon kom idag. Max 2 månader skulle det ta inan jag hade en tid stod där.
Det som är B är väl att proverna ska tas i Malmö och när fan ska jag lyckas med att ta mig dit?
Hinner man till Malmö från mig och ta prover, åka tillbaka inom 4 h? För det är så länge jag är barnfri. Alltid.

 

Upplagd av Love kl. 06:20

3 kommentarer:

1. 
   Lee10 september 2012 08:40

   som sagt, jag kan följa med dig till endokrin i Malmö. jag vet var den ligger och själva besöket brukar inte ta särskilt lång tid. ;)
   just let me know. i'll do whatever i can. kan låna en bil också, så kommer vi dit fortare. ^^

   SvaraRadera
    
    
2. 
   Love10 september 2012 10:25

   Tack. tänkte ringa och kolla först om jag inte kan ta det på valfritt sjukhus. Det hade varit absolut bäst. Men tro inte att jag inte vill ta emot din hjälp, jag är glad för att du ger mig ett alternativ. Vi får se vad dom säger.

   SvaraRadera
   Svar

    

    
3. 
   Lee10 september 2012 13:21

   absolut! du gör som du vill! ;) bara säg till så! men Katarina Link är den hormonläkare som alla som går utredning i Lund (dvs Skåne) har hand om. :)

   Radera
    
    

Jag är inte riktigt nöjd med utformningen och hanterandet av inlägg här så jag provar bloggplatsen istället http://fuckinggendertender.blogspot.se/ 

Ni får ha lite tålamod med mig innan jag lärt mig de nya funktionerna där...

Just detta är jag rädd för. Visst har jag vänt ut och in på mig själv under utredningens gång och ganska rejält också men jag har alltid kunnat släppa det och gått vidare. Precis som jag en gång släppte de olika händelserna och känslorna har jag fått göra det upprepade gånger och det har gått bra.

Men nu, jag vet inte, helt plötsligt känner jag mig rädd för livet, för jag vet hur jävligt det kan bli- jag har ju redan upplevt det- och minnena lixom bara pockar på. Jag gör inget för att frammana dom. Men jag kan inte heller förtränga dom.

Jag tänker på hur orättvist allt kan vara. Hade jag bara fötts i rätt kropp från början så hade allt varit så annorlunda, så rätt. Nu vet jag att jag av en del kommer att se mig som ett freak bara för att jag har en vilja att någon gång kunna njuta av livet och själv kommer jag aldrig fullt ut kunna blotta mig själv.

För att kunna få en framtid så måste jag släppa många minnen som annars bara kommer att stå i vägen, jag kommer att behöva förklara mig för att få - ja, vadå?

Ett värdigt liv? Ett liv där jag passar in? Ett liv där jag inte behöver tänka på hur andra uppfattar mig?

Trots att jag egentligen bara står i startblocken så inser jag att jag aldrig fullt ut kommer att få det. Ärren och minnena kommer jag bära med mig alltid och om jag har tur så kommer de fysiska inte bli så markanta. Jag kommer aldrig känna mig bekväm naken, för det kommer alltid finnas något som gör att jag känner mig ofullständig. Jag kommer att få problem med att få nya jobb eftersom jag blir en ny identitet och om jag låter min gamla vara med så kommer jag fortfarande vara trans, forever lixom.

Nä, nu känner jag att jag behöver ta mig i kragen, sträcka på mig och ta mig an denna dagen också istället för att tycka synd om mig själv, fast jag egentligen inte gör det. Jag bara konstaterar fakta. Jag kommer alltid skilja mig från mängden. Jag måste bara vänja mig vid tanken.