Jag skrev visserligen att jag skulle blogga mindre nu och det kommer jag att göra men just nu sitter jag på jobb. Det är 3 timmar till avlösningen och inte ett skit att hitta på. 

Borde egentligen vara glad för det men jag kan inte få för mig att sätta mig och glo på tv eller bar blunda en stund. 

Det är fortfarande mycket tankar som snurrar rundor och jag gör allt jag kan för att hålla mig sysselsatt och slippa fundera så mycket men det finns ibland alldeles för mycket tid och lite att göra för att lyckas med det. 

Denna  veckan har jag storstädat huset 2 ggr, skurat vasken ett x antal gånger också för att bli av med bananflugorna, strukit kläder (det gör jag inte om inom närmsta framtiden), läst 2 st tjocka böcker och slötittat lite på tv. Allt bara för att slippa alla tankar som far rundor.

Tankar har jag alltid haft men det käns som om det har blivit ett överflöd av dom. Jag har aldrig brytt mig om vad andra sagt och tyckt innan och helt plötsligt känns det som om jorden rämnar när allt inte går min väg eller jag stöter på patrull. För er få som fått luddiga sms och dylikt, bortse från dom- just nu vet jag inte vad jag försöker säga från en minut till en annan. 

Jag tror att jag kanske snart får snacka med någon om hur det känns men allt som oftast om inte tankarna blandas med känslorna som kommer så känns det som om jag håller på att förbereda mig på kamp- som om jag ska utföra något viktigt och livsavgörande och jag måste liksom stålsätta mig. Pulsen går upp, det slår hårt i bröstet och det dånar och susar i öronen.Jag blir andfådd och får svårt för att andas, skakig  och känner mig i stort sett fallfärdig.

Upptäcker när jag lägger mig för att sova och om jag inte somnar direkt att jag inte kan slappna av. är spänd som en jävla fjäder och det är inte ens medvetet.

Jag läser vad jag skriver och blir rädd för vad det står- jag skriver i stort sett att jag är svag och en del av mig kan inte begripa hur just min situation kan vara så jobbig för mig som har tagit mig igenom så mycket skit tidigare i livet utan några större skador. Det här , det borde vara en barnlek. Det är inte det att jag ska presentera mig för alla som jag känner mig och därmed göra mig mer synlig och konstig och vara rädd för att jag inte ska passera,

 utan det är snarare en rädsla för att misslyckas.Trots att  jag vet att jag inte kommer att göra det- rent rationellt baserat på min erfarenhet- men ändå reagerar jag så här. totalt jävla ologiskt. Och skrämmande. och totalt- inte mig.

Nej, just det- det är det som är så skrämmande- jag känner inte igen mina egna känslor. förstår ju ine var dom kommer ifrån.  

mitt i allt detta ska jag kunna koppla bor mina egna rädslor, sätta dom i andra rummetr och sätta på mig en fasad för att inte barnen ska märka hur dåligt jag mår och jag vill ju att dom ska må bra. Jag vill vara den som dom ska kunna lita på, den som är stark och visar dom hur man ska vara och göra för att må bra- och när det som nu är så att iallafall inte en mår bra då blir kravet på mig själv att var stark och deras klippa ännu större. 

Alltså, mer än en gång har jag funderat på att dricka mig iallafall lite berusad så jag kunde slappna av iallafall en lite  stund men jag har aldrig tyckt om sprit så det funkar ju inte. Ciggen kan jag inte ens låtsas som om dom skulle hjälpa- inte ens i min saknad av dom och tabletter- nää, absolut inte. jag tror jag får hålla tummarna för att jag orkar, för att min irrationella hjärna snart lär sig skilja rätt från fel och att mina instinkter återgår till det normala- utan en impuls att fly. 2 och en halv timme tills  man åker hem... vad fan ska jag göra nu?

Det är mycket som känts som  om det kommit i skymundan till förmån för min personliga uttveckling men så är  det inte. Jag har bara inte lyft fram vad som mer händer i livet. 

Idag hade vi föräldrasamtal i stortösens klass om hur allt fungerar och vad som väntar (info för er som aldig varit på ett sådant). Uppenbarligen utifrån vad som sades  är det en väldigt samspelt och lugn klass som tar hand om varandra och det lät ju bra. 

Men, utifrån vad jag hör dagligen så är det ju inte alls så. 

Den här frågan har jag tänkt på en del, just byxor.
Antingen drar man upp dom och om du ska passera då, ja då får du packa annars blir det jäkligt uppenbart att det är något som saknas ELLER så får du ha megahänget nisse och typ långtröjor över den påhittade midjan. Men där kommer just problematiken eftersom många ftm:s har bredare höfter ( innan T ) så man får lixom köra avsnörningstekniken med skärp för att få dom på plats, en bra bit nedanför höfterna blir det bör tilläggas. Om man då dessutom har lite hala kallingar och liten häck, ja då moonar du en hel del ;-) Eller drar upp konstant..för att undvika just detta fenomen. Om man då inte gör avkall på upphängningsanordningen( skärpet) så blir det efterhand en smärtsam upplevelse som kan vara relativt synlig då man går lite funny.. Jag skulle vilja påstå att killarna kommer billigt undan där, för dom har något som vi saknar som ftm:s, en automatisk upphängningskrok ;-)
Bara det att kunna ha byxorna där man vill gör att jag saknar snoppen som jag inte har .
Annars förutom detta lilla utlägg så har jag varit på ettårskalas hos en annan transkille som jag lärt känna och hans girl, dvs för er som inte förstår vad det innebär ett år på Testosteron, en så att säga ny födelsedag.
Det var skönt att komma hemifrån lite grand och jag hade trevligt så jag slänger ut ett tack till Lee och grattis på födelsedagen . För de få som inte känner till honom så hittar ni honom här : http://fulltimeman.blogspot.se
Om du inte har checkat in honom innan så är det hög tid!

Har det varit idag och det tackar jag för. Friska barn, relativt bra väder och några h sömn, vad mer kan man begära?
Det går lättare och lättare på jpbb, mednamnet och pronomen och även om det än inte kommer naturligt så känns det bättre än innan.
Tyvärr har nog mina medarbetare märkt av attityden som slagit till den sista tiden: äh, jag pallar inte..
Trots att jag absolut inte vill kalla mig slö och det gör nog ingen annan heller, så är det en skön känsla att bära med sig men jag får nog se upp så inte latmasken slår rot.
Just lugnet, känslostabiliteten och uthålligheten (tålamodet) har de senaste 2 månaderna genomgått en positiv utveckling och jag har fått många kommentarer om att jag fått en manligare syn på tillvaron. Och helt ärligt, jag fortsätter gärna på den stigen. Det känns helt rätt på något vis.
Idag var jag hos frisören, samma som jag har gått hos de senaste 3 åren, 1 ggr i månaden..
- ähmm, det är något konstigt med ditt hår?
Det är skiitlångt, tjockt och grovt typ och det brukar det inte vara.
Men just det har jag lagt märke till den sånaste månaden. Det är precis som om man hällt i ogräsmedel i dess sanna bemärkelse.
Och så kan jag inte ha min mohawk längre. Snyft .Efter 5 år går den i graven men mitt hår vill inte med den längre. Alla skruvar har verkat vända på sig så det blir inte bra, oavsett hur mycket vax jag har i.
Så det bliödde lite längre uppepå och kort på sidorna.
Nästa månad åker allt av för då åker nog mössan på på heltid och jag får så jäkla ont i hårbotten om jag har hår då..
Förresten, om 3 veckor får jag ny lur sådå kanske man kan få ordning på stavningen i inläggen igen men fram tills dess får ni ha överseende!

Gissa var jag är ?

Helt rätt, på jobb. Om 10 min vaknar iallafall den minsta av mina små troll för en ny dag i skolan och jag vet att hon så länge är där absolut inte saknar mig det minsta. Och det är alright.

Mne sen har vi den största av trollen som inte får gå till skolan förräns tidigast imorgon pga den dåliga magen igår och som tycker jag är den tråkigaste människan på hela planeten för att jag kommer att försöka sova  och tycker gott att hon kan försöka göra detsamma..litegrand. Nä, egentligen säger hon det aldrig till mig rakt ut men jag ser det på henne och därför så vaknar jag av att samvetet gnager efter säkert någon timme och så får ni ytterligare ett gnällinlägg imorgon bitti. Är det inte det ena så är det det andra.

Förresten så har jag blivit varse hur orättvis den svenska arbetsmarknaden är.

Jag går i nattjänst, dvs jag sover mindre och oregelbundet och utsätter min kropp för alla onyttigheter som finns och för det får jag lite bättre betalt visserligen men  jag förlorar ledighet. för vet ni vad en dags ledigt innebär?

2 dagars ledighet som utgår.. och 2 dagar blir 3 osv pga att jag jobbar över dygnsgränsen. Alltså- vad handlar det om?

i praktiken innebär det av dom 7 semesterdagarna jag har kvar så blir det 3 dagars ledigt, 4 om jag slänger bort lite komptid. Jäklar rent vad jag ska vara ledig!

Ja, just det- vi har drabbats av lite varsel också så daggruppen ska minska med 4 man och nattgruppen med 2 och det innebär att daggruppen bara kommer behöva jobba var 3:e helg medans vi i nattgruppen klämmer varannan eftersom vi inte blir så många kvar.

Justa klubben tror jag det kallas.

Ibland vet jag inte om det hade varit all ide`att söka sig tillbaka till lastbilarna?

Var visserligen trött på det men lönen är densamma och de fackliga lagarna är lätta att förstå och bråka om, ill skillnad från det här flummet...

Men sen slår mig tanken- vem fan vill ha mig nu?

jag kan inte leva på gamla meriter och referenser och utan det så är det stört omöjligt att hitta jobb.

om jag skulle leverera mitt förflutna så undrar jag om det finns någon som skulle anställa mig.

Jag menar inte bara på det faktum att jag kanske ses som konstig utan snarare att jag förmodligen kommer att ha en relativt hög sjukfrånvaro. Både för mig och för ungarna.

Och ev långtidssjukskrivning om man tittar på statistiken.

Om det är ett väldigt socialt jobb så kan företagets anseende skadas så då är det nog bättre med en lite  tyst mus.

Och gå tillbaka till skolan är inget alternativ även om det hade varit lockande. ni vet, ensamstående med hus och barn.

Även om jag skulle göra av med huset så skulle det bli knapert.

Nä, vet ni vad?

nu tänker jag byta om, sätta mig på bussen hem, förmodlingen ta hand om en sjukling och sedan åter till jobb iväll.

Gonatt! 

Jaha, uppförsbacken fortsätter men bara gällande allt utom Ts, för det hinner jag inte tänka på.
Dom senaste åren har varit fyllda med ansvar, förpliktelser och STRESS... någon som känner igen sig? Jag tror det kallas föräldraskap?
Iallafall så har jag i många år nu med jämna mellanrum haft utbrändhetssymptom, som jag lite grand lindat i sin linda, om jag uttrycker det så, dvs jag har taggat ner en liten stund för att sedan kunna fortsätta på samma vis igen.
Och nu är jag visst där igenn . Den stora skilladen från innan är att då har jag kunnat ta det lite lugnare och kunnat fokusera på att inte stressa ner mig, men nu är det annorlunda.
Nu måste jag bita ihop och hoppas att kroppen kan vänja sig.
Anledningen till dagens inlägg är gårdagens läkarbesök, för magens skull. Igen. För hundrade gången känns det som. Är så trött på att alltid ha ont, alltid pröva om det är därför eller varför, att vara begränsad och att alltid tänka mig för och så vidare. Gårdagens möte resulterade i pekpinnevalsen.. och en hint om att jag fått sk stressmage, även kallad IBS. Jo, dom ar antytt det innan men jag har aldrig tänkt att något annat än elaka bakterier är orsaken till mina problem.Så, ett halvår med att testa vad magen kan och inte kan hantera, stresstester och omlagd diet ihop med något som man ska svälja mellan varje måltid som ser ut och känns som småstenar. URK!
Nä, jag fortsätter inlägget när jag hittar en dator, det är hopplöst när man inte kan redigera texten..så då fortsätter jag igen:

Har hört talas om det där innan och googlade på IBS.

Om vi säger så här: jag fick ännu mer ont i magen när jag läste om alla besvär, behandlingar, dieter och ja, just -det var visst obotligt också-;-(

Nä, jag hoppas verkligen han hade fel, men det får jag inte reda på inom den närmsta framtiden ändå..så än så länge så vitt jag vet har jag " orolig mage" med IBS- indikationer.

Iallafall så där lagom till man kommer hem och vill grotta ner sig i sin misär så kommer stortösen hem och  klagar på magvärk och 5 min senare står man med kräkbyttan i ena handen ,och skurtrasan i andra gnuggandes på  kräkresterna i heltäckningsmattan i trappen...suck.

Jag tycker verkligen synd om alla som kräks, jag har hellre ont än gör det och idag ligger en utslagen hjälte i soffan och stönar över träningsvärk i magen ;-(

Den minsta fjompan spenderade hela kvällen med ett par hörlurar över öronen och en mappa som hoppades att det inte skulle smitta eller att hon skulle höra ulkningarna för då brukar det vara kört. Puh- hon klarade sig.

Ikväll är det jobb igen- har inte sovit så väldans mycket varken inatt eller idag men det får gå ändå. Tyvärr mår stortösen fortfarande kasst så det blir att stanna hemma fån skolan imorgon också så då vet man ju att sömnen inte blir som den borde...välkommen till min gnäll-blogg

Igår på jobbet så fick jag svart på vitt att många inte har en susning om vad det här med könskorrigering innebär. 

VI hade en liten "frågestund" inatt, och ett av påståendena som jag fick dementera var " ja, det är ju så vanligt och alldeles för lätt så det blir ju ungefär som att byta kläder"...

Nja, det kändes som om den personen var ute och seglade...på jävligt djupt vatten om jag säger så. 

De andra som också var där nickade lite instämmande och jag insåg att det här fick jag nog bena ut om jag överhuvudtaget vill bli tagen på allvar i framtiden. 

Nu har jag förklarat och förklarat känslor och behandlingar och tillvägagångssätt så jag blitt alldeles blå i huvet men jag tror att många frågor som dom hade kom fram och jag fick en chans att svara på dom, så nu finns det iallafall en grund att bygga vidare på. 

Jag har börjat inse att jag kommer få spendera många timmar framöver med att göra just detta- skapa grunder- och en stor del av mig är redan trött på att förklara mig, medans den förnuftiga mäniskan i mig säger att det är bättre att vara öppen än innestängd..

Men även om det känns jobbigt just nu, är det bättre om alla vet varför och hur det faktiskt känns att vara jag än att smyga som katten runt det berömda fatet. Det sista jag vill och behöver är en massa lösa spekulationer och funderingar som är tagna ur sitt sammanhang. 

Jag har gått igenom de senaste veckornas inlägg och inser att det är mycket gnäll och förklaringar även här- precis som om det är det enda mitt liv kretsar kring. ( att vara TS)

Det är det absolut inte men just nu när jag är inne i den här fasen med att outa mig själv så handlar en stor del av min vardag om hur jag ska tackla dom olika situationerna som upppstår. Och helt ärligt- bloggen handlar ju om att vara trans så inläggen där det står att jag :slutat dricka kaffe, typ, slutat röka typ, varsel på jobbet-tajm, ungar som bråkar, sömn som inte finns, brist på fritid- ja, då skulle jag vara tvungen att öppna en helt annan blogg så det sparar jag till mina vänner på andra sidan telefonen istället..

Så där ja, nu har man fått skönhetssömnen igen och ilskan har lagt sig. Egentligen tror jag inte det är ilska utan ren frustration. Frustration över att man slåss i motvind.
Det är så det känns. Jag trodde helt ärligt att motståndet skulle komma från min direkta närhet men nä, så är det inte. Visst är det jobbigt att klistra på ett leende varje gång ens vänner glömmer bort sig, eller snarare hakar upp sig och påpekar sina svårigheter att få det rätt men dom försöker iallafall. Sen kunde dom kanske slutat göra så mycket affär av det så hade det inte känts som om man kräver för mycket av dom.
Men iallafall. Sen har vi det här med ytliga bekanta, människor man måste samspela med för att få saker att fungera. Jag hör på deras röster och allt dom inte säger att dom inte tycker det är ok. Att dom tycker jag är konstig och egoistisk. Att jag är otacksam och uppseendehungrande. Att jag förskjuter den store och allsmäktige GUD. Att dom inte stödjer eller ens accepterar att någon känner om jagn (ok, de 2 sista uttalandena är ju faktiskt uttalade)
Så ja, jag är frustrerad över att det är uppförsbacke, jag är besviken på mig själv för att jag inte kan förklara för folk hur jag känner oh att jag inte tar den plats jag behöver och jag tycker att tekniken iallafall ska fungera så jag kan ordbajsa när jag vill och hur mycket jag vill..!