Är inne i en period av förändring och jag tycker det i huvudsak är spännande, nervöst, osäkert ja- precis alla känslor snurrar runt.
Idag var jag på Dressman och handlade kostym. Inga problem. Expediten höjde inte ens ögonbrynen när jag stod i kallingar och linne framför henne.
Antingen består världen av himla bra skådespelare eller så är det så att jag passera rtillräckligt  bra.
Igår fick jag mitt Ica-kort indraget pga precis detta.
I affären fick jag något strul med scannern så jag tog kortet och apparaten till kundtjänsten. Hon börjar knappa på datorn och sedan vänder hon sig till mig, synar mig noggrant och säger:
-Nog för att det inte fungerar, men det behöver inte du bry dig om för det är ju inte ditt kort ändå!
Ehhh, jag var säker på att det stod mitt "nygamla" namn i deras system eftersom jag ringt otaliga gånger om just detta. Nu gjorde det ju inte det så jag kunde ju inte identifiera mig och bekräfta att jag och "hon" ju faktiskt är samma person. Så kortet ligger kvar hos kundtjänst.
Ska dit imorgon med mina namnändringslappar så då fixar det sig nog.
Anledningen till att jag köpte kostym idag var ju faktiskt att jag ska på brorsans bröllop i helgen som -tada- Love. Farsan vet om det och han var ok med det men brorsan vet inget. Har inte haft något bra tillfälle att säga det till honom och det känns lite tarvligt att skriva mess. Så det får bli en överraskning. Me om det är några som får problem med det så skulle det isåfall vara brudens anhöriga men det ger sig nog. Dom behöver bara lära känna mig så kommer det naturligt för dom också. Fast jag har ändå en känsla av att jag borde berätta för honom att hans syster inte kommer utan hans bror. Det kan nog kännas lite märkligt kan jag tänka mig.
Har förresten skickat in namnändringen till skatteverket men är osäker på om det bytet jag gjorde innan räknas som "gratisbytet" eftersom jag faktiskt tog det via prv och betalade dom 1000 spännen för att få bort mitt födelsenamn.
Det verkar "by the way" som om det går bra för töserna i skolan, inga tecken på mobbing än. Den enda skillnaden jag märkt är att den lilla fallit tillbaka till att kalla mig mamma mer och mer men hon förklarade det med att hon tyckte det var jobbigt när alla frågade vem mappa var 

Jaha, då sitter man på bussen och skriver detta inlägg för andra gången eftersom mobilen lottade ut på förra. 2 dagar in i skolstarten och allt verkar lugnt. Har inte fått några indikationer på att någon är elak. Fick en förfrågan om jag kunde tänka mig att presentera mig på nästa föräldrasamtal. Jag har inte svarat och är dubbel. En del av mig tycker det är en bra idé medans en stor del inte vill ställa sig i fokus igen.. vi får se vad jag beslutar mig för.
Var hos VC idag Ang mina magproblem och trötthet. En ny läkare igen som började med att kalla in mig och en man till. Pekade in den andre mannen i ett annat rum och säger: vänta här medan jag hjälper honom här med sina problem.
Väl inne i rummet: jaha, vad kan jag hjälpa en så ung kille med? Jag höll på att rätta honom men lät bli. Men sen kände jag mig avslöjad när han började läsa i min journal men han röjde inget fast jag såg att han tittade igenom det mer än 1 gång. Den enda skillnad jag märkte av var att han undvek att använda pronomen och jag måste säga att jag kände mig bekväm med honom. Det var proffsigt tyckte jag. Jaha, resultat? Ett ev magsår som ska utredas och prover för gluten. Måste stå ut 2 veckor till med smärtorna och tröttheten innan dom vet hyr dom ska behandla det. Så pratade vi om livsstil och mitt ickesunda vis att ta hand om kroppen. Fick utskrivet zyban till rökavvänjning, kaffet var jag tvungen att minska på, stressen måste bort och sömnen och maten måste prioriteras, så att jag inte körde huvet någonstanns. Fast trots alla dessa förmaningar kände jag mig inte pressad. Han bara sa: jag kan inte pressa dig men tänk på att ett försök är bättre än att låta bli... Det tyckte jag var bra sagt. Innan jag gick så blinkade han till och tillade: även män blir skruppliga gubbar till slut... Han är helt klart min nya favvodoktor.. förresten jag vill ställa en fråga: zyban har jag hört kan skapa psykiska besvär. Är det någon som använt det?

Hmm, jag vet att mina inlägg här är sporadiska men som för de flesta andra så kommer livet före. Och så är det ju så att dom dagar där allt bara flyter, då tänker man inte på att blogga. Så är det.

Njuter av den sena sommaren och den underbara värmen och bara önskar innerligt att den dagen kommer då jag helt obehindrat kan slänga av mig de flesta kläder och bara vara, i plurret eller var det nu är jag vill visa mig halvnäck utan att jag själv eller andra runt omkring mig ska känna sig besvärade.

Ni säger att jag bara nojjar, eller hur?

Men faktum är- de flesta människor känner sig naturliga i sitt skinn och kan inte förstå när man inte gör det och att man om man inte är det har vissa besvär ( psykiska) med att visa sig i sin egenuppfattade onaturlighet... så är det bara.

Ungarna har fått lite egentid under sommaren från varandra men varje gång dom ser varandra så fräser dom och spottar och det känns så onödigt. Och jobbigt. Och frustrerande.

De flesta känslor bottnar i att jag vet att dom innerst inne älskar varandra och dom man älskar sårar man. Har jag hört.

Är så innerligt trött på att gå omkring och morra åt deras dumheter så det finns inte. Tur att skolan börjar imorgon. Jag håller fortfarande tummar och tår för att sommarlovet inte har medfört att deras (skolkompisarna) åsikt om mig förändrats och at inte hela höstterminen ska behöva gå åt till att reda ut alla missförstånd.

Jag satt ute och diskutera med min bonusmorsa ( A) idag om hur jag skulle fortsätta med min transition eftersom jag inte vill verka för ego och pushig imitt livsstilsval men samtidigt vill jag inte att folk ska fortsätta tro att allt kan fortsätta som det gjort med hon, henne, mamma och allt annat.

Emellanåt är det som om folk väntar på att allt ska flyta på och sedan en dag (långt fram) så säger jag till när jag bestämt mig för att nu ÄR jag man så nu får ni ändra er...det funkar inte så och det är inte så jag vill det ska vara heller. Jag känner mig redan som en man, det har jag gjort länge men min kropp har inte riktigt fattat det ännu och jag tycker ibland det är för jävligt att vi är så fixerade vid hur skalet ser ut att vi glömmer det som finns inuti och därmed kan man inte acceptera när en sån som jag säger att det finns olika sätt att vara på.

Jag tänker införa lite mindre förändringar med namnbyte ( tilltalsnamnet blir Love) och ha önskemål om att dom jag umgås med försöker ändra pronomen. SEdan tror jag att allt eftersom tiden går och man bara ser en (manlig) Love så faller bitarna på plats av sig själv.

Iallafall A sade att hon hade problem med mitt nuvarande namn helt enkelt för att det påminde henne om mitt gamla men att hon nog trodde att det skulle bli enklare med Love, helt enkelt för att det passade mig. Och hon är inte den enda som sagt det men eftersom jag vet hur avig hon kan vara till förändringar så tror jag nog att detta är det rätta sättet att handskas med saker på för tillfälllet.

Förresten vet jag inte om nämnt det innan, det här med exet och hur det löst sig.

Det tog ca 1 månad innan han träffade en ny brud och nu planerar dom att flytta ihop. Jag har inte träffat henne än men det kommer nog och med tanke på att lilltösen är skitimpad av henne så blir det nog inga större problem.

Jag saknar inte honom som partner och tycker nog att det är behändigt att kunna ringa om det behövs, men inte annars. Jag vet att han inte är en singelkille i sig själv och trivs med att ha någon att ta hand om så det gör mig inget att han fick en ny. Jag hoppas bara att han inte blir en sån som hoppar från en famn till nästa utan att han blir uppskattad där han är just nu. Och nej, jag älskar inte honom men jag ser honom fortfarande som en vän och jag vill inget hellre än att mina vänner mår bra...

Med hänvisning till rubriken så mår jag kiss kass mestadelen av tiden, med magen som värker, orkeslösheten som ligger som en tjock dimma över hela ens existens och rent eländig i största allmänhet. Ska till läkaren i veckan och ta lite prover så får vi se om det bara beror på huvet i väggen eller om det månne vara något annat spök med denna rishög till kropp?

Nu var det riktigt länge sen jag uppdaterade. Strömmen på tåget slutade funka så därför blev det föra inlägget kort. Vad jag tänkte skriva var att vi var på väg till Stockholm på vår allra första singelsemester (fast med barn) och jag kan säga nu i efterhand att veckan var ganska smärtfri om man bortser från smärtande fötter. En sak jag blev varse om när man reser med barn är at aldrig ställa in sig på att det ska ta så och så lång tid för det tar alltid längre tid pga att barn för att ta sig från punkt a till b gärna tar en omväg via ö....Hemma igen och tiden är knapp. Börjar jobba igen den 15.e och allt jag ville ha fått gjort är bara halvfärdigt. En sak som jag inte räknat in i ekvationen var att allt jag planerat att göra var planerat utifrån at kuna ta ordentliga ryck där jag bara malde men det går ju inte när man har glyttarna ju... bad, lek, bråk, sol, mat och mycket mer tränger sig in i planeringen. Men någon gång blir det väl klart.

Under semestern införde vi ifamiljen begreppet Mappa, helt enkelt för att livet ska bli lite drägligare. inte bara för mig när kniven vrids om minst en gång i minuten utan även för barnen som äntligen insett att folk reagerar när dom kallar mig mamma. Visst kändes det konstig för dom i början men dom börjar vänja sig och jag också. Nu börjar ju snart skolorna och då måste dom klara av att förklara varför det är mappa istället för mamma. Stortösen och jag har varit på Bup på ett första introduktionssamtal och ska på ett till på fredag. Första intrycket verkar positivt. Jag själv pratade med psykologen medan tösen gick iväg och snackade med en annan resurs och psykologen förstod varför jag tagit kontakt med dom men att allt berodde på hur mottaglig stortösen var för att få hjälp. Jag hoppas att hon kan släppa skammen som hon bär på. Försökte förklara för henne att dom kunde vara bra på att beskriva saker som hon kanske inte riktigt förstår för henne och hjälpa henne att tänka mer logiskt på problemen istället för at bara se ett oöverkomligt berg, men men tiden får väl utvisa hur det kommer gå.

Jag vet att en del inom min "värld" är svartsjuka eller något för att jag redan ser ut som en påg och kan ha svårt at se problemen men min utflykt till huvudstaden gjorde problemen väldigt tydliga.

Jag vet inte hur länge jag klarar av att behöva ursäkta mig för att jag har de kvinnliga attributen. Toabesök- ja, om dom är gemensamma. Att gå in på herrarnas funkar när jag är själv men när ungarna är med så blir det först lite tjafs om varför jag är där ( från dom), den minsta tycker att då kan hon gå med mig ( och hon passerar inte ;-) ) och när man väl lyckats smita in så hörs ungarnas kommentarer genom väggarna om hur konstigt det är att en "flicka" går in på herrarnas. Detsamma gäller omklädningsrum. För någon vecka sedan var vi på Ölands djurpark och i badlandet så gick jag in på damernas- inte för att byta om utan för att hjälpa den lilla och det slutade med att flera andra barn lockade in sina pappor där också eftersom det redan fanns killar där (trodde dom) och en del vuxna damer blev lite förvirrade ;-p

Samma sak var det också i Stockholm. Allt var frid och fröjd och jag kunde bara flyta med om det inte vore för barnen som gärna berättar högt och tydlugt att jag är deras mamma...

Jag älskar dommen jag hatar det dom utsätter mig för. Det är väl sin sak att leva som rätt kön men att bli förnedrad när man gör det man borde gjort från början känns hemskt.

Jag vet att dom inte gör det med vilje men mina känslor rår jag inte för och jag förstår också att en dag inomen snar framtid så är det inte jag som måste bära det största lasset utan dom och den tanken har slagit rot ordentligt. Jag tvivlar inte på att jag kommer klara det och ja är 100 % säker på att detta är rätt för mig och att jag kommer att bli en lyckligare jag när allt är över men hur blir det för dom?

Lite bra tankar?

Sitter på tåget på vägen upp och även om det är gammalt som gatan så finns det ström så jag kan blogga....fast inte nu längre. Omvandlaren kass i tåget . UPS..

Imorgon åker jag och töserna till Stockholm för allra första gången. Jag är spänd, orolig, nervös inför att själv behöva hålla reda på dom i en stad jag aldrig varit i och dessutom utnyttjande endast kollektivtrafik... Fast jag intalar mig att det ska gå bra och det kommer det säkert att göra också. Detta är somsagt var min allra första singelsemester och jag känner att fördelen är att jag bestämmer. Takt, aktiviteter, mat osv och om jag inte tror helt fel så verkar det som om töserna och jag är rätt synkade i vad vi vill göra denna veckan. Hoppas väderprognoserna stämmer för jag har INTE packat ner regnkläder. Däremot badkläder och solkräm...tycker ni jag är optimist?
Ibland önskar jag att jag bodde i lägenhet, för det är mycket som måste fixas innan man åker. Pannan städas och kontrolleras, fönster stängas, garage dubbelkollas, uteväxter vattnas, gräsmattan klippas, alla vattenlås ivaskar tömmas, sopor ställas ut för tömning osv. Och ja, naturligtvis husvakt då...men imorgon när vi åker kommer jag säkert ha glömt bort något som jag kan ojja mig över och som alldeles säkert inte kan vänta ;-)

Imorgon åker jag och töserna till Stockholm för allra första gången. Jag är spänd, orolig, nervös inför att själv behöva hålla reda på dom i en stad jag aldrig varit i och dessutom utnyttjande endast kollektivtrafik... Fast jag intalar mig att det ska gå bra och det kommer det säkert att göra också. Detta är somsagt var min allra första singelsemester och jag känner att fördelen är att jag bestämmer. Takt, aktiviteter, mat osv och om jag inte tror helt fel så verkar det som om töserna och jag är rätt synkade i vad vi vill göra denna veckan. Hoppas väderprognoserna stämmer för jag har INTE packat ner regnkläder. Däremot badkläder och solkräm...tycker ni jag är optimist?
Ibland önskar jag att jag bodde i lägenhet, för det är mycket som måste fixas innan man åker. Pannan städas och kontrolleras, fönster stängas, garage dubbelkollas, uteväxter vattnas, gräsmattan klippas, alla vattenlås ivaskar tömmas, sopor ställas ut för tömning osv. Och ja, naturligtvis husvakt då...men imorgon när vi åker kommer jag säkert ha glömt bort något som jag kan ojja mig över och som alldeles säkert inte kan vänta ;-)

Jaha, då har 2 veckor med ensamtid gått och det har varit rastlöst. Det största projektet med cykelskjul avslutades idag och rummet som behöver restaureras är under demolision. Har 3 dagar in i semestern spenderat alla kvällar och nätter liggandes i sängen för att försöka vända på dygnet och inte sova bort alla förhoppningsvis soliga dagar. Som sagt: försökt utan framgång. I onsdagsvar jag på Ölands djurpark med lillfjompan och mitt ex + hans tös sedan innan och redan ibilen n på vägen upp blev jag varse om fjompans behov att säga mamma med minst (högst)1 minuts mellanrum. Sår i öronen...imorgon kommer båda töserna hem och jag har saknat dom men trots allt är det med blandad förtjusning jag nu ska spendera 3 veckor med dom utan uppehåll! Inte för att jag inte vill utan för att "mamma" är ett ord som jag inte riktigt kan förlika mig med. Vad barnen kommer att kalla mig i framtiden är ett gissel och inget jag kan förutsäga: men snälla, inte mamma!