Jaa eller neej.. jag vet inte om det var så smart egentligen eller så var det det. Jag vet inte. Har funderat ett tag på hur jag ska kunna få ut min bekännelse uran att behöva trada för ut skulle det. Så slog det mig efter att jag gjort en minnesintervju av mig själv på datorn, bara för min skull, att ahh så kanske jag ska göra. Iallafall så gjorde jag som resten av världen gör och logga in på fb, tryckte på lägg till videokliop , visa för vänner och sen-ladda upp. Fimpa datorn gjorde jag också så jag inte kunde ångra mig. Sen gick jag och lade mig med världens ångest. Tog ett tag innan jag somnade kan jag säga. Iallafall lät jag bli att kolla min status hela dagen och ikväll kollade jag hur hatad jag var. Precis som med skolmailet verkar det ha slått väl ut men snart måste väl någon tycka illa vara? Iallafall, innan igårkväll ringde en av mina bästa vänner och berömde mig för mitt mod, men inget gott som inte har något ont med sig så var han ju tvungen att säga att jag hade alldeles för bråttom. Jag kände mig lite vissen där och frågade om 15 år till var mer lagom? Strunt samma, dagens ångest ligger inför att jag lagt ett liknande klipp på datorn på jobbet, fast mer vänt till arbetskamraterna, som alla kan se... Snart tänker jag börja leva igen som jag själv vill och inte som jag tror alla andra vill och det ska bli så skönt att slippa låtsas!

Ja, det är så det känns. Har varit en hel vecka snart med nästan inga dåliga vibbar alls. Igår var jag och blivande exman på banken och skrev under de sista papprena, ordnade med konto och sådant. Lite gnäll passar in här:

VARFÖR kan dom inte bara stryka en kontohavare på ett gemensamt bankkonto utan måste öppna nya konto och avsluta dom gamla?

Blir så irriterad, hade äntligen matat in kontonr i skallen.  och nu måste man ändra allt igen

Iallafall så fick jag ett uppmuntrande samtal från min andra chef idag som ville kolla hur jag mådde, både med skilsmässan och identitsfrågan. Vi pratade länge och väl om känslor, ansvar och att tala öppet med varandra.

Han bad mig att komma ut för de andra medarbetarna så fort jag kände mig mogen så att jag slapp hålla det inom mig för länge.

Han skulle ev samla ihop ela gänget för att reda ut om det skulle förkomma någon mobbing eller trakasserier ifrån mina arbetskamrater. Jag tror nog inte det kommer att behövas men jag känner mig tacksam för att han är så förutseende eller hur jag ska uttrycka det.

Sen kom naturligtvis den frågan jag väntat på, om jag kunde extaknäcka men jag vet att han är pressad av alla sjukskrivningarna så jag förstår honom. Och han brukar inte fråga om han inte måste för han är medveten om hur trött jag är. Gårdagens känsla av uppskattning håller i sig.

Ps. På tisdag går jag på ett 7-dagarsskift så då blir det nog lite gnäll ;-)

Som rubriken antyder så har jag verkligen skämt bort mig. Med sömn och hur konstigt det än verkar så är jag fortfarande trött fast det är inte lika påtagligt längre. Dags för två nätters jobb nu men sedan är helgen ledig. Ang. det här med sömn kan jag också skryta med att i 2 dagar kunnat somna direkt utan att grubbla i 3 h först... Rent allmänt verkar det som att det här med att ha kommit ut och att säker börjat närma sig en lösning fått mig att slappna av och kunna ta mer lättsamt på min existens och därav en lugnare Love.. för alla. Brevet är ute hos föräldrarna nu och än så länge har jag fått 2 jättestöttande mail från klasskompisarnas mammor. Känns jättebra! Rektorn på skolan ringde i måndags och frågade om det var ok att han tog kopior på brevet och gav till de andra lärarna, för han trodde att tillvaron för stortösen kunde bli lättare. Han ville också vara med när jag ska prata med klassen för som han sa: se om det kanske är så pass bra att dom kan fundera vidare på att ha fler.. jätteroligt och jättestressande. Vem vet, jag kanske kommer att tycka om det? Skulle inte tro det...Nä, ha en bra kväll alla för det ska jag ha!

Gäsp, är lite sliten idag. Allt har varit så intensivt så det ska bli skönt när trycket släpper. Någon vecka till tror jag sedan är nog alla medvetna om vad som händer och sker.

Brevet till föräldrarna åker hem till föräldrarna imorgon så det ska bli lite intressanta dagar framöver.

Har ställt in mig mentalt på att jag kommer stöta på patrull så kanske det inte blir så jobbigt.

Lärarinnan ringde idag och gav utskicket godkänt. Hade pratat med rektorn som tyckte det kunde vara bra för alla lärare på skolan att också ta del av informationen, så dom var förberedda.

Kan inte hjälpa att känna mig som en försökskanin, men det behöver ju inte nödvändigtvis vara av ondo även om det just nu känns väldigt utsatt.

Jag tog tag i saken idag och ringde en av mina chefer och berättade. Valde ut den som jag känner är mest öppen inför förändringar även om jag egentligen inte tror att det stora problemet ligger inom vårt företag utan snarare hos koncernen vi representerar. Vill naturligtvis inte ange varken företagsnamn eller koncern men det handlar om service och kommunikation på basnivå.

Han typ ryckte på axlarna ( om man nu kan göra det i telefon) och sa bara- jaja, det där visste vi redan, men tack för att du delar med dig. Säg till när du vill byta pronomen bara... alltså jag känner att jag just nu har världens flyt, så det så.

Sedan frågade han om han skulle berätta för dom andra cheferna om jag ville, så kunde han hänvisa till mig ifall det var något dom undrade..jag sa ja,  kände att jag ville ta den lätta vägen denna gången.

En tanke som slagit mig är om jag inte hade varit så framåt som jag är- var hade jag stått, hur långt hade jag kommit och hur dåligt hade jag mått?

Vill nog egentligen passa på att tacka mig själv för att jag faktiskt tar tag i saker- även om dom verkar besvärliga.

Det var länge sedan jag mådde så bra med mig själv som jag gör just nu. Känns som ju fler jag öppnar mig för desto lättare blir det och någonstanns kan jag inte låta bli att undra om jag kanske rusar för blint framåt, att jag kanske skulle dra i bromsen lite?

Att allting någonstans kommer att liksom sparka mig i arslet vid någon punkt och att jag inte förberett mig själv på hur det faktiskt är att överge en så stor del av mig?

I stort sett alla min närhet vet nu, exet och tillika min störtös pappa (honom kallar vi P)fick reda på det i veckan och vi pratade igår om vad vi är oroliga för och han tycker  jag hanterat situationen med just skolan på ett bra sätt än så länge. Och nej, han precis som alla andra blev inte överraskad.

Har egentligen bara en grupp kvar att "avslöja" det för och det är jobbet. Konstigt nog är det dom som känt mig minst tid som man blir mest orolig för. Det enda jag kan säga där med säkerhet är att en del kommer att ta det bra, andra mindre... sedan beror nog mycket på hur sexuellt dom tolkar in det på eftersom jag ärligt kan säga att dom är VÄLDIGT homofoba och lite inskränkta inför abnormiteter.

Vi får se när jag känner att jag behöver beräta det där, men om jag känner mig själv rätt så kommer jag förmodligen ha hasplat ur mig det inom 1 månad om inte kortare. Känns så fel att man ska behöva vara tyst inför så många människor som man spenderar så mycket tid med. De är ju nästan som min familj. Till och med spånet H som är som en elak styvfar!

Time will tell!

Hej alla. Börjar känna mig lite trött så jag  kopierar helt enkelt min andra uppsats som jag skrivit på forumet om allt som sagts idag: Buzy beee, thats me.

Hej allihop. Då, äntligen, känns det som jag kan andas ut. Det har varit en lång dag med mycket känslor så här kommer nog ett alldeles för långt inlägg...
Jag hittade till mottagningen, hade kört hemifrån 1 och en halvtimme tidigare helt enkelt eftersom vintern hade gjort ett svagt försök att komma tillbaka. Jag körde inte fortast men jag kom fram säkrast.

Trodde att jag skulle vara nervös inför mötet men kände mig förvånansvärt lugn. Ungefär som innan en avrättning..haha.
Jag träffade en tjej som hette J. W, ni som går i Lund vet säkert vem det är. Mötet varade i nästan 3 h och jag tror ärligt talat att jag fick med kanske 1/10 av mitt liv.
Hon började med att presentera vad utredningen gick ut på, hur den skulle gå till och frågade mig sedan om vad jag var rädd för och vad mina förväntningar var. Kort och gott blev svaren:
1. Att ni ska tycka att jag inte verkar säker på min sak för det är jag och dra ut på tiden
2. Gör om mig till den man jag är så att jag kan känna mig hel och kunna slappna av i min egen närhet!
Hmm, trodde jag satte ribban lågt där..
2,5 h senare när vi pratat om sexualitet, barndom, kroppsuppfattning, barnen, förhållande, ansvar, synsätt, och mycket annat sa hon att det verkade som om jag var en stark och säker person som hade en självklar plats i deras utredning, som hon inte trodde skulle bli så utdragen som jag själv trodde.
Hon rekommenderade starkt att jag skulle ta kontakt med min remitterande psykolog igen och ha samtalsstöd eftersom hon antydde att  jag verkade ha rätt fullproppat mellan öronen( mitt talesätt, inte hennes) och att det lätt kunde bli för mycket att bära eftersom min livssituation kräver att jag är i 100% kontroll, hela tiden och där hänger många lik i garderoben.
Mycket vis ung dam, det där... hade jag inte behövt komma till henne för att förstå själv.
Iallafall så tog jag reda på det där ni skrivit om att låsa protokoll hos andra psykiatorer så att utredningsteamet inte ska kunna ta del i det som sägs hos andra, så jag är absolut öppen för förslaget.
Innan vi avslutade sa hon att jag skulle få en ny tid inom max en månad och att vi då skulle börja prata om de olika psykiska utvärderingarna som finns. Hon trodde själv inte att de skulle behövas men ville diskutera det med resten av teamet. Strunt samma, kan jag känna. Kan kanske vara en rolig grej?

Hemmarsch! Till skolan då... pratade med klassföreståndaren idag som började med att tacka mig för att jag var villig att dela med mig av mina erfarenheter. Hon sa också att hon aldrig själv varit ens i närheten av någon olikkönad, varken privat eller i skolan, så detta såg hon som ett sätt för henne och skolsystemet att lära sig något nytt... varsågod!
Hon hade googlat min situation så hon förstod vad det handlade om, vilket var skönt.
Uppenbarligen hade min stortös redan ringt i många varningsklockor sedan en månad tillbaka som börjat göra dom oroliga, men nu hade dom fått förklaringen så att dom kunde hjälpa henne och vilken skillnad det var på henne att hon fått någon att prata med! Märkte jag redan när jag sedan kom hem, ungen kunde knappt sitta still. Eller vara tyst för den delen...
Javisstja, vad som kommer att hända i skolan nu eftersom tösen redan har pratat med några kompisar är att jag skrivit ihop ett brev till alla föräldrar där jag förklarat grovt varför dom fått det, vad som kommer hända och vad jag förväntar mig av dom...Har pratat med några av föräldrarna också eftersom jag ville förklara varför det var hyschhysch ett tag till.
En aspekt som slog mig igår var nämligen det att kanske inte alla föräldrar tycker att detta är ok för deras barn att känna till... konstigt men så kan det vara, så först måste jag varna föräldrarna för vad som sker, få deras godkännande till att informera klassen och sen kan jag börja skämta mig fram till själva kärnan. Gud vad möe att hålla reda på!
Nä, nu hör jag hur sängen kallar på mig. GOd natt!

Detta var mannens reaktion på mitt tilltänkta namn, hahaha. Sedan: Nä, det är ju ett tjejnamn...eller?

5 min på wikipedia så är han upplyst, men visst både killar och tjejer heter det- men jag bryr mig inte. jag kommer bli så mycket man så ingen kommer att tänka på om jag är tjej eller kille. Så det så!

Nu tillbaka till verkligheten, bums.

Har som sagt var pratat med stortösen om min kris och hon tar det bra. För bra.

Det visar sig- och det visste jag innan- att hon har väldigt mycket tilltro till mänskligheten så vad gör man om man är en 10-årig tös? Jo, man pratar med sina bästa kompisar som pratar med några till... shit! tänkte jag. Vad ska jag göra nu? Jag vill ju absolut inte att detta ska spridas utan någon som helst upplysning så jag gjorde det första jag kom att tänka på. Jag mailade hennes klassföreståndare om vad som händer, om att jag inte visste hur jag skulle handskas med detta att mobbingen känns i nära analkande för min stackars flicka, som för övrigt är skör som porslin känslomässigt.

Iallafall så hade lärarinnan pratat med stortösen idag och frågat henne om hon ville berätta för klassen själv eller om hon tyckte att jag skulle göra det. Jag? Jag får stora skälvan bara jag tänker på det, men jag tror lärarinnan har en poäng. Att upplysa är nog bästa lösningen just nu.

Ska till skolan imorgon och prata med lärarinnan så får vi se vad vi kommer fram till men jag tror tyvärr att jag blir tvungen att prata med alla för att kunna ändra deras sätt att tänka.

Tösen sa också att de hon hade berättat för hade sagt: OUUUGggg, vad äckligt!

Äckligt? Undrar hur dom tänker där? Undrar också hur tösen sa det?

Jaja, nog om det. Får ta resten imorgon. Imorgon ja, då ska ju jag till Lund och ha min första träff. Jag hoppas att dom inte försöker sänka mig för mycket bara för jag har inte mått så bra med mig själv på länge. Just nu känns det som om jag kan klara allt!

Jag känner mig glad som en speleman idag. Inte bara för att jag ska starta min utredning utan för att jag har världens bästa (ibland) lilla familj. Idag tog jag tag i saken och ringde min farmor ( mujjan kallar vi henne) och checkade läget. HOn var trött på det svenska systemet, vilket jag förstår, med en handikappad man och knappt gångbar själv men ändå ej kvalificerad till understöd. Stackaren..snyft. Den delen gjorde mig faktiskt ledsen.

Iallafall så uttryckte hon att hon och farfar och även min far var oroliga för hur det skulle gå nu, när jag blev själv och så det där att dom inte kunder förstå varför vi skulle dela på oss. Ett djupt andetag, sedan harplade jag ur mig hela ts-delen, hur jag ser på mig själv nu och i framtiden och vet ni vad- hon skrattade!

Ehhh, vad hände där, tänkte jag? Tappade hon förståndet eller?

Nej, tvärtom. Hon blev så själaglad för att jag äntligen tog tag i saken- 20 år för sent tyckte hon men ändå.

För att göra situationen ännu mmer komisk sa hon att hon hade fått ett samtal från våra släktingar i Danmark bara för några veckor sedan som hade lydigt så här:

- Douglas är död, vi har förlorat en son. Fast vi har fått en underbar dotter Maria istället. Tänk, tänk, tänk- trots min lilla släkt som jag i övrigt inte ens känner så är jag inte ensam!

Vi diskuterade ett ntag och så sa hon att hon skulle prata med farsan om det ifall jag ville. Fast jag tackade nej, vi pratade lite till och sen sa vi hejdå. Iallafall ringde jag farsan direkt och berättade utan omsvep och ha reagerade precis som mujjan- fast han tog det ändå längre.

_ Jag har sedan du var liten betraktat dig som min son. Fast jag har inte vågat berätta för dig, ifall du inte själv hade dom tankarna.

Ibland kan situationer utvecklas på ett annorlunda sätt än det man tänkt sig men för mig gör det inget- det här var 100 % bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig, nä, förresten-1000%!

Det enda farsan ville ha i gengäld var ett namn han kunde benämna mig vid- ett killnamn, vilket jag för övrigt också har valt ut tillsammans med barnen. I framtiden kommer jag att heta Love-så det så!