Sitter i min skrubb och försöker göra något vettigt av det här, trots ljudet från Alvin och hans gäng och deras minst sagt irriterande "röster". Jag är i vanliga fall mästare på att stänga ute ljud men det där pipandet är Sååå annoying...

Det har egentligen inte hänt så mycket på någon front överhuvudaget men igår blev det äntligen sommarlov, både för stora och små. Det enda jag behöver tänka på nu är allt annat som inte är skolrelaterat och det känns skönt.

Tänkte jag skulle skriva några rader om det här med tidsperspektiv, vilket är något jag funderat på en del.

I början av livet kommer jag ihåg att allting gick jättelångsamt utom när man hade kul för då flög tiden. Nu går tiden alltid jättefort utom när man har kul för då säger det bara "svochhh" så är det ögonblicket förbi, vilket i sin tur resulterar att man stressar hela tiden för att man ska hinna med. Hur kommer det sig att perspektivet ändrats så mycket? jag vet att detta fenomenet inte bara gäller mig utan i stort sett hela den vuxna befolkningen.

Sedan tänker jag naturligtvis vidare på detta och speciellt nu i min situation och då kan jag känna att 1-2 års utredning nog ändå inte är så lång tid, men sedan naturligtvis om jag tänker vidare och liksom smakar på tidslinjen så låter det som hur lång tid som helst. Märkte ni att jag använde två olika begrepp? Låter och känns som. Tror man måste skilja på dom två känslorna eftersom dom inte är relevanta med varandra, om  ni förstår vad jag menar.

Är fortfarande singel, fotfarande ensamstående förälder, fortfarande förvärvsaarbetande och fortfarande bombsäker på att jag är född i fel kropp. Jag kan fortfarande inte rättfärdiga mitt beslut att ,som någon anonym skrev på en annan blogg, låta mina barn bli automatiskt mobbningsoffer men jag känner att jag kan göra det som står i min makt för att få min omgivning att förstå att för mig och den jag är så är det nödvändigt.  Jag tror faktiskt att chansen att ungarna blivit mobbade hade varit större ju längre jag hade gått utan att göra något åt det.

Försöker komma ihåg tankarna jag hade innan jag liksom kom till insikt och inser att jag inte kan greppa dom. Det var liksom en massa lösa ändar som vägrade bli ett och som inte gick att förklara. Som många redan räknat ut, om jag inte nämnt det, så har jag sedan en tid tillbaka tagit T och kan ärligt talat inte tänka mig att vara utan det.

För er få som tror att T endast är till för muskelbyggande så kan jag avslöja att musklerna har uteblivit än så länge, men min mentala status skulle jag nog vilja påstå är rätt normal och lugn och mycket av min retlighet har försvunnit, så även en del mani. Så när jag inte är trött så känns läget helt ok.

för övrigt har jag svårt att tagga ner och sömnen är, om den infinner sig, rastlös... Min värsta dröm som förföljer mig just nu är den när jag drömmer att jag inte kan sova och att jag vrider och vänder mig, så när jag väl vaknar så är jag inte ens klar över om jag ens har sovit. Nehej, dags att natta den lilla.

Ha det bra alla vänner- glöm inte kommentera

Long time no see. Jaha, undrar vad jag ska skriva om nu. Ingenting speciellt händer egentligen men som vanligt har jag ingen tid till något mer än att vara svensson. knappt det. Längtar till sommaren- har precis fått uppdaterat semestern till att omfatta 4 veckor. ska bli såååå nice. synd bara att det är 2 månader tills dess.  Har börjat fundera på semester med töserna. Det mest skrämmande är att det är billigare att åka utomlands på ett all inclusive i 2 veckor än att spendera 1 vecka inrikes på lågprishotell med diverse utflyktsmål. Hur är det egentligen möjligt?

Funderar på att dra mig till Kalmar. Ölands djurpark, Salve, kalmarslott och lite rundvandring. men för att det överhuvudtaget kan vara möjligt måste jag nog ragga fatt i bil och ett lättviktstält...får väl se vad som händer.

exet har börjat tröttna på singellivet iallafall lite grand så jag ser mer av honom nu. Han hade bägge töserna en dag förra veckan och jag fick sova ut lite. DET var uppskattat hos alla. Stressar mig fortfarande en del över att det finns en del människor i min närhet som inte tänker till 100 % innan de kommer med mer att tänka på som jag bara måste försöka passa in i mitt tighta schema. Om jag ska resa 20 mil ToR så tar det väl inte mycket längre tid att göra en 5 mils omväg. Eller? Och sova: varför det?

om vi nu skulle bli lite positiva istället så skulle jag nog vilja skicka mina töser en tanke. Dom har äntligen förstått att dom måste dra sitt strå till stacken om dom överhuvudtaget vill träffa mig och denna veckas lista var fullkryssad( för er som inte vet så har jag gjort ett städschema som alla hjälps åt med och deras lön är veckopeng...) En önskan som fortfarande lever kvar är att få träffa någon likasinnad så man kan ventilera och utbyta lite åsikter vad gäller det jag går igenom, men jag tror nog det dyker upp någon på vägen om jag bara socialiserar mig lite mer.

Nej, nu är det snart hemgång för denna svensson. Imorgon( läs i em) kommer stortösen hem med ett lass horngäddor. Mmmmm, här ska frossas.

Det var nu ett tag sedan jag skrev något här och jag kan väl erkänna att livet rullar på. Tyvärr är tiden fortfarande en bristvara och orken kommer och går som den vill. På Ts-fronten så händer mycket inombords men inget som alla andra ser. Har påbörjat en kontakt med kuratorn också så det är mycket snack... Psykiatrikern har gett mig lite uppskov eftersom att jag har känt mig lite stressad över allt som dom vill planera in. Kuratorn bad mig ta kontakt med psykiayrin också för stortösens(R) skull. I förberedande syfte. Att mannen(M) flyttade ut har underlättat en del för alla mina måsten. Det finns många sådana fortfarande men jag börjar så smått lära mig att prioritera. Long way to go...sedan är jag besviken på att mina värsta farhågor besannades så fort...nej, vi pratar knappt och tyvärr verkar hans inställning till att ha barn sträcka sig till varannan helg. Om han kan. Igår hos psykiatrikern blev jag tillsagd att sluta röka och det kommer jag att göra när allt börjat lugna ner sig men inte nu. Fick också reda på den planerade tidsramen för utredningen. Deras tempo innefattande ett års intensivitet med kurator, psykolog, läkare, endokrinologen, östrogenblockerare och röstläkare så nä, jag tycker inte det är segt och jag kommer att bromsa lite själv för att orka med. När jag har tillfälle att sätta mig vid en dator kommer det att bli längre inlägg men för nu önskar jag er alla en trevlig helg. Ps. Älskar våren!

Ungar är ibland brutalt uppriktiga. Så är det bara och man ska egentligen vara glad för det.

Jag var i skolan igår och snackade med stortösens klass. Passade på att ha lite frågestund också för så klart är man lite nyfiken på hur allt egentligen ligger till. Om man har skaffat sig en egen påhittad bild eller vad?

 En av frågorna jag ställde till ungarna var om det var vanligare att man kallade på mamma eller pappa om man behövde hjälp.

Svar: - Mamma omm det är något som tar tid och är jobbigt. Mamma har tid.  Pappa OM han har tid och vill, men då brukar det mest bara vara om jag är uttråkad och villl hitta på något. Och om han är på bra humör annars kanske han börjar bråka med mig...det gör intre mamma, hon bara tjatar och tjatar...

Varför kan inte föräldrar gå på toaletten ifred?

Svar: det gör inte mamma något om vi kommer. Det går så fort ändå.

Och nu mina vänner kommer jag till det givna svaret:

-pappa läser tidning och sånt. Han vill läsa ifred. Men om han inte sitter ned utan står då ska man inte störa för annars han kanske missar toastolen!

Haha, där hade jag faktiskt svårt att hålla mig för garv. Så vad ni än gör, stör inte en kille som står och pissar för då kanske det blir sidostänk...

Det var nog ganska lärorikt för oss alla detta besöket. Jag måste egentligen passa på att skriva en uppmuntrande rad till lärarinnan som hade förberett barnen ganska grundligt så dom visste redan vad jag skulle säga. Typ.

Jag är glad över att barnen har så positiva och engagerade lärare.

Nej, nu måste jag jobba igen. Ha en bra dag och sitt ner och pinka för säkerhets skull!

Jag tänker så ofta att ja, det här borde jag skriva om men nej, det blir inget. Iallafall inte så ofta. Har helt enkelt inte tiden att ta 10 minuter för mig själv och bara rabbla.

Jag skulle varit på möte idag men jag kände redan förra veckan att tiden skulle bli knapp så nu blir det nästa fredag istället. Uppenbarligen ska jag göra några tester då. Vi får väl se. Jag känner att jag börjar komma i fas med mig själv och numera tänker jag inte fullt så mycket på framtiden eller ens på dom kommande mötena. Känns skönt att kunna släppa det ibland. Men så vips, så vill någon prata om det och så ska man försöka förklara. Det är lite som någon på youtube sa: att ens liv och känslor har blivit officiella för den breda allmänheten. Visst skulle jag kunna säga att - jag säger inget, för det är min ensak men jag har en känsla av att om jag kan få alla att förstå och känna sig iallafall en smula insatta och medverkande så kommer det att gå så mycket lättare.

En intressant sak, som jag blivit medveten om nu, är hur folk pratar med mig om hur dom tänkt första gången vi träffats och det är precis som om alla barriärer släppt. Innnan har dom sträckt sig till att erkänna att dom var antingen fullt övertygade om att jag varit kille, eller så har dom varit konfunderade. Att jag kunnat vara trans har dom aldrig tänkt på. Det har mer varit spåningar om min sexuella läggning och om jag varit en butch flata som försökt konvertera till heterosexualitet osv. Det är roligt att höra om nu i efterhand, även om dom gärna fått sagt det innan eftersom jag alltid varit öppen om precis allt.

Meen, lite smolk i bägaren finns det dock: snäckan, grynet, pärlan, sötnos och alla därtill könsdefinerande smeknamn får gärna upphöra. NU. GENAST.PÅ EN GÅNG.UTAN NÅGON .FÖRDRÖJNING.HELST.IGÅR..!!!!

När jag påpekat att jag inte tycker det känns ok att bli kallad för dessa så har svaret blivit att - jag slutar när du blir opererad. -Var då? frågar jag och svaret blir naturligtvis. -Därnere...

-Så, frågar jag alltid, om jag inte gör den nedre operationen så kommer du fortfarande betrakta mig som tjej?

-Näää, svarar dom, så har jag aldrig sett dig. NÄhä-men när brösten försvinner så kommer du fortfarande betrakta mig som vad du nu betraktar mig i nuläget? Ehh, ja eller neej, kanske.

En fråga- finns det kvinnor i naturligt tillstånd som inte har bröst? Är det det faktum att dina genitalier inte är de rätta som avgör i vilken genre du hamnar?

Ähum, och jag trodde jag var förvirrad?

Jag tror jag ska börja med en ny grej. Alla mina manliga vänner ska få en könsdefinerad hälsningsfras ( kvinnlig) och tvärtom till mina  kvinnliga bekantskaper så får vi se hur länge dom tycker det är ok?

Och nej, jag tycker inte det är ok att bli kallad hen. Hen är en könsneutral tillämpning för de som inte vill placera sig i antingen man eller kvinna-rollen och jag har min identitet klar- jag är en han. Fattar du?

Det verkar inte som folk i allmänhet förstår hur jobigt det är att gå omkring att vara kluven och att denna kluvenheten kommer att fortsätta så länge dom inte inser att jag har ett uppdämt behov av att få vara som det var tänkt från början och att sluta låtsas. Har som sagt var ett hektiskt liv med mycket ansvar och lite tid och höga moraliska krav på mig själv och de mina. Att inte behöva förklara mig kommer att vara en bra bit på vägen till att bara kunna vara, vilket är mitt slutgiltliga mål. Jag vill baa vara Love och jag vill att Love ska vara en naturlig del i samhället. Inte någon speciell. Som sticker ut. Som är annorlunda. Som betraktas annorlunda. Som behandlas annorlunda- utan bara en helt vanlig kille som alla andra!

skuldkänslor? Jag bara undrar. Det måste vara dom jävligaste känslorna som finns näst efter sorg.

Enda anledningen till att jag skriver detta är för att emellanåt förtär mig just den känslan. Den är en stor del av mig och jag kan inte ändra hur jag känner när den slår till. Men om någon hade haft en mirakelkur mot den så hade jag köpt det direkt, utan tveka. Jag vet om att jag är en bra förälder, en bra människa som gör mitt yttersta för min omgivning men ändå känner jag det som om jag kan göra mera. Jag vet också att det nog är omöjligt och ibland får jag till och med skuldkänslor för mig själv, att jag bortprioriterar mig som jag gör och aldrig slår till bromsen eller säger ifrån.

Själva företeelsen att känna skuld ger upphov till så många negativa känslor: sorg över att man inte kan ge mer, ilska över att man inte kan påverka precis allt, ledsenhet för hur man tror att alla andra känner inför ens fruktlösa försök och uppgivenhet-snudd på deprission över att man inte räcker till och ibland inte duger mycket till heller.

Jag har i ett tidigare inlägg bland annat bett om ursäkt för att jag inte är som alla andra ibland önskar sig, men det är en sanning med modifikation- egentligen ber jag om ursäkt för att jag inte är som jag önskar mig in i minsta detalj. Det är som man brukar säga- när man tittar närmre på saker och ting som verkar fulländade så har även dom sprickor i fasaden och precis så är det- fast just nu känner jag mig krackelerad jämnt över!

Puh...gårdagens rubrik i tidningen var "Hässleholms enda nattis läggs ner".

Jaha tänker man. ingen efterfrågan då eller?

jodå, nattiset är fullbelagt, fler står i kö men ekonomin från kommunen går inte ihop, så då fimpar man det istället.

Hmmm, vad kommer då detta innebära börjar man fundera på.

Vilka är det som i största utsträckning nyttjar nattis?

jo, ensamstående mammor utan möjlighet till att låna föräldrar och annat med krångliga arbetstider.

För var någonstanns är det mest skiftarbete?

Jo, på dom kvinnodominerande yrkena vård och omsorg, där man som ensamstående mamma lyckats få in en fot, eftersom det fortfarande räknas som ett lågstatusyrke och det inte alltid krävs lång utbildning som man oftast inte har som just ensamstående mamma eftersom karriärstegen liksom blivit lite kort just pga , just det, barnen.

( Alla som tycker jag tänker fel nu får gärna avbryta läsandet)

Hur kommer då detta påverka kommunens budget?

ja inte åt det positiva hållet. inget nattis-inget jobb. Inget jobb-inga pengar-ingen skatteinskomst åt just kommunen eller staten. Iallafall inte jämförbar med om man har ett jobb.

I års arbetslöshet innan man ev blir tvungen att ta socialbidrag av, just det, kommunen....

Och så kommer det gå runt som en ond spiral1

Nä, jag är tacksam att jag klarar mig utan nattis men det är inte alla förunnat att få allt serverat på silverfat.

Och jag lider nu med alla dessa människor som varit glada över att ha ett jobb som är tvungna att se arbetslösheten i vitögat.

Själv är jag visserligen glad åt att jag kan fortsätta jobba häcken av mig, men allt har sitt pris.

Mitt pris är min frihet. Min barnsittare tog en titt på aprils schema , som jag sagt innan, och konstaterade att - Ska hon aldrig vara ledig? Så här får man inte jobba. Vilket skitfack som tillåter det, vilka skitatbetsgivare som gör på det viset etc och DET måste jag ta tag i för så kan man inte ha det! nä, jag borde arbetsvägra, skrika och gorma på dom som bestämmer och säga upp mig!

ja du, allt det där kan jag ju verkligen göra för som blivande ensamstående förälder så bara står jobben på kö?

Tänk, gott folk, på vad ni säger innan ni säger det så hade allt varit en skuldkänsla mindre.

Så just nu har jag skuldkänslor för att jag inte kan bestämma mina arbetstider, jag sover alldeles för mycket, jag inte har  tid att städa eftersom jag insett att tid med barnen är viktigare och samtidigt skäms jag för att det inte är städat och nu då den nya skuldkänslan- att min frivilliga barnsittare kanske inte trots allt är så frivillig...

Jag vet det var ett tag sedan jag skrev sist, men ibland står tiden stilla, ibland inte.

Tänkte berätta vad som sas i fredags på mitt senaste möte

Eftersom jag har ett jobbigt förflutet, som jag för länge sedan gömt undan och vägrar ta i, eftersom jag vet att det inte finns någonting jag kan ändra på, så är jag en tickande bomb...

Jag blir så arg. Så jag ska behöva riva upp dom såren som jag inte lider av eftersom så många andra före mig kanske inte har hittat ett sätt att tackla situationen, som jag gjort. Som jag sa till psykologen: Även om jag önskar att mitt förflutna varit annorlunda, bättre, så är det det förflutna som gjort mig till den jag är, en person som inte lever i det förgångna utan tar an varje dag som den kommer, med erfarenheter som får mig att värdera min tillvaro mer och vårda mina egna ideal.

Nej, möte varannan vecka, (som om jag egentligen har den tiden), remisser till utomstående psykologer och två steg baklänges innan jag ens tagit mig fram.

Till alla mina vänner som finns där ute: Räkna bort mig. Känns som jag kommer att bli det jag inte ville, ha tid till ingenting eller ork, och psykiskt slutkörd innan året är slut!

Just nu känner jag mig nere, förstår inte varför jag blir så jävla motarbetat och funderar allvarligt på att bli en grinolle!