Jag är inte riktigt nöjd med utformningen och hanterandet av inlägg här så jag provar bloggplatsen istället http://fuckinggendertender.blogspot.se/ 

Ni får ha lite tålamod med mig innan jag lärt mig de nya funktionerna där...

Just detta är jag rädd för. Visst har jag vänt ut och in på mig själv under utredningens gång och ganska rejält också men jag har alltid kunnat släppa det och gått vidare. Precis som jag en gång släppte de olika händelserna och känslorna har jag fått göra det upprepade gånger och det har gått bra.

Men nu, jag vet inte, helt plötsligt känner jag mig rädd för livet, för jag vet hur jävligt det kan bli- jag har ju redan upplevt det- och minnena lixom bara pockar på. Jag gör inget för att frammana dom. Men jag kan inte heller förtränga dom.

Jag tänker på hur orättvist allt kan vara. Hade jag bara fötts i rätt kropp från början så hade allt varit så annorlunda, så rätt. Nu vet jag att jag av en del kommer att se mig som ett freak bara för att jag har en vilja att någon gång kunna njuta av livet och själv kommer jag aldrig fullt ut kunna blotta mig själv.

För att kunna få en framtid så måste jag släppa många minnen som annars bara kommer att stå i vägen, jag kommer att behöva förklara mig för att få - ja, vadå?

Ett värdigt liv? Ett liv där jag passar in? Ett liv där jag inte behöver tänka på hur andra uppfattar mig?

Trots att jag egentligen bara står i startblocken så inser jag att jag aldrig fullt ut kommer att få det. Ärren och minnena kommer jag bära med mig alltid och om jag har tur så kommer de fysiska inte bli så markanta. Jag kommer aldrig känna mig bekväm naken, för det kommer alltid finnas något som gör att jag känner mig ofullständig. Jag kommer att få problem med att få nya jobb eftersom jag blir en ny identitet och om jag låter min gamla vara med så kommer jag fortfarande vara trans, forever lixom.

Nä, nu känner jag att jag behöver ta mig i kragen, sträcka på mig och ta mig an denna dagen också istället för att tycka synd om mig själv, fast jag egentligen inte gör det. Jag bara konstaterar fakta. Jag kommer alltid skilja mig från mängden. Jag måste bara vänja mig vid tanken.

Fast trots den kanske bistra rubriken är det faktiskt positivt. Som jag tror jag skrev i förra inlägget eller nått så pratade jag med chef 1 i torsdags. Idag hade vi apt och jag kurade länge och väl på om jag bara skulle ställa mig upp och berätta. Fast berätta är det ju inte men eftersom jag tigit ganska länge nu så har jag trott att alla kind of glömt bort vad jag är. Iallafall så chicka jag ut big time. Det kändes som om detta var det som skulle lämna mig som en blöt fläck på golvet, nerbruten och knäckt. Den senaste tiden har jag ju varit ganska aktiv med att outa mig så helt ärligt- jag känner mig som ett nervvrak. Iallafall så satt jag mittemot chef nr 2 och 3 och funderade på ett långt tag om jag skulle säga något till dom. Jag vet att dom vet, men jag har ju inte berättat så därför visste jag ju inte om dom verkligen visste vad jag går igenom. Och sen bara- förresten, jag ska heta Love... och jag mår skit av att leva ett dubbelliv där jag måste tänka på vem jag är, så jag måste få reda på vad jag riskerar om jag outar mig uppåt i hierkin- förlorar jag licensen? Det visade sig att chef nr 1 varit flitig och grävt lite och kommit fram till att 1, det har på 70-talet funnits en mtf inom min bransch som fortsatte precis som vanligt.
2: så länge jag inte tar någon omdömesgrumlande medicin så ska jag vara safe eftersom min hjärna redan blivit grundligt säkerhetsprövad.
Nu kommer det bästa av allt: dom erbjöd sig att ta kontakt med hela hierkin och presentera mig som den jag är så på onsdag borde j kunna gå till jobbet som Love. Fan, jag känner mig som en glytt på julafton som precis öppnat den fetaste klappen ever!
Tack på förhand säger jag bara. Strax efteråt böjde sig den enda tjejen(som är kvar nu) mot mig och fräser lite försynt: jag hörde att du lämnar mig helt själv nu ,LOVE. Förrädare ;-)  (positiv reaktion)
Nu ballar min telefon ut så jag kan inte redigera det jag skriver; btw.
Yes, på något vis har ordet spridits och alla vet fast ingen har verkar ha vågat säga något.
Ultimata bekräftelsen: vi var på Danmarksbåten så det var lite blött...och pissnödiga blev vi. Hela gänget travar helt sonika in på herrarnas och ingen protesterar när jag gör det samma. Det var ingen som ens titta skumt på mig. Det fanns ju bås så jag snodde ett och killarna bara: ja du, Love, du ska skita mycket i fortsättningen ;-) uppenbarligen får man i stort sett bara använda båset om man sköter upptäckte jag av den makabra lukten och pruttljuden runt omkring mig. Skiter, ska det vara, telefonhelvete! Så nu kan jag nöjt konstatera- nu är det inte många kvar. Inga om jag får tänka efter. Känns så nice och samtidigt lite skrämmande. Fram tills nu har mina tankar varit i avslöjaprocessen och nu ska jag helt enkelt bara passa in. Jag är glad :-)

Just nu ligger jag i soffan hos några kompisar med en spinnande katt i knätoch världens gulligaste lilla bebbe framför mig, sovande i sin lilla säng. Tänker tillbaka på åren som gått, eftersom man lätt blir nostalgisk, på mina egna när dom var små och avundas inte mina vänner denna resa. Visst är dom söta, och snälla ibland men iallafall nu i småbarnsåren så kommer dom att vara frustrerade många gånger på denna lilla människamed sin alldeles egna vilja. Så jag säger bara: lycka till. Jag håller henne en stund till men börjar hon skrika lämnar jag tillbaka henne. Tveklöst!

Annars hade jag nog inte handlat som jag gör.

1. Har inte rökt på 3 dar och känner mig skakig, osäker, ångestfylld, svag. Sedan om det beror på abstinens eller vad kan jag inte avgöra. Men jag skulle vilja krypa in i mig själv just nu och stanna där.

Angående min självdestruktivitet så är den baserad på följande: precis som med fb- kontot som jag ändrade i en handvändning, så har jag kommit ut för alla dom nya föräldrarna i lilltjejen klass. Dvs minst 50 personer i ett stängt utrymme. -på ett föräldramöte. PÅ väg ut genom dörren stressad på väg till jobb så bara  kläcker jag ur mig det: -Förresten, jättetrevligt att träffa er allihopa. Bara så ni vet det så ska jag bara säga att min dotter inte har någon mamma utan hon har en pappa och en mappa och så här ligger det till...(följt av 5 min osammanhängande rabblande där rösten bara sprack eller försvann) Jag blir skakig bara jag tänker på det. Pulsen var nog uppe i 180, det bara dånade i öronen, jag darrade som ett asplöv och det kändes som jag skulle tuppa av när som helst. Tror jag var högröd i hela fejjan också.

Direkt efter körde jag till jobbet. 10 mil. Kommer inte ihåg så mycket av bilfärden. En tanke gick igenom huvèt hela tiden: vad har jag gjort?

Jag hatar att ställa mig i centrum. Jag hatar att erkänna vad jag är. Jag hatar att göra mig hörd. Jag hatar att ta risker på det viset, jag hatar att blotta mig. Jag hatar mycketr och precis allt det gjorde jag på en enda gång.

Iallafall så hemkommen igen så funderar jag ytterligare på det här med jobbet- om jag riskerar någonting- så jag ringde chefen. Tänkte att det var väl lika bra det nu när jag ändå var så nära nervkollaps och vi pratade ut i kanske 30 min om hur jag mådde, om hur jag känner inför att behöva ta olika roller gentemot olika personer eftersom jag inte själv vet vad mitt tillstånd egentligen betecknas som. Chefen (1 av 3) lovade att kolla upp det med dom instanser han kände till  och under tiden så har jag bara att vänta på att namnändringen på PRV går igenom. Vi pratade båda två om just det här att jag bytar namn till ett "könsneutralt" som vissa påstår Love är, medans jag själ´v skulle tycka det satt lite fel på en tjej ;-)  och att det kanske kan bidra till att jag kan slappna av litegrand då jag iallfall får vara mig själv och slipper tänka på i vilken roll jag är.

Helt allvarligt, jag hoppas namnändringen kommer snart för det här börjar bli jobbigt. Kan inte ens svara i telefon direkt utan måste tänka till om det är en person som använder det gamla namnet eller det nya.

Det här blev ett väldigt rörigt inlägg men jag lät bara fingrarna gå. Har just nu så många tankar och känslor i omlopp att jag inte vet hur jag mår.

En kompis som jag pratar med en del, ringde idag och ställde den klassiska frågan: hur är det idag?

Sen la hen orden i munnen på mig och sa som jag alltid säger: det är ok.

Hen bara konstatera att det var länge sedan det var bra, att jag har ett ok tillstånd jämt som aldrig verkar visa sin goda vilja och att jag kanske snart fick fundera på hur mycket jag orkade bära på själv. Det mest skrämmande i hela kråksången är att chefen sade samma sak, att jag måste börja tänka på mig istället för att gå omkring och oroa mig hela tiden. Nä, svammel och out!

Den senaste veckan har besöksstatistiken ökat vilket jag iofs. tycker är ganska trevligt men eftersom kommentarerna uteblir så känns det lite som om ni bara är ute efter kapitlena i en bok, vad händer härnäst? "tystnad'. Jag vet att jag skriver mycket för mig själv men inte bara. Jag vill samtidigt som jag berättar min historia även dela med mig av allt det underbara, allt det hemska så att ni förstår att ett beslut som detta inte bara infinner sig och sen är man nöjd. I väldigt få fall är det nog så att vardagen blir problemfri bara man bestämt sig. I mångas fall innebär det att en del människor inte kan ändra sinsyn på hon/han och man riskerar att förlora vänner, familj, karriär, anseende och kanske också i slutändan sin identitet.
De som säger att man fortfarande är samma person, att man inte ändrat så mycket mer än kroppen och därför bara tar en onödig risk kan ta sig i häcken. Jag skulle nog vilja påstå att man kommer ur processen med en helt annan kroppsuppfattnimg, självbild, och självkänsla och man anpassar sig till en helt annan roll än den man hade innan. Den som varit blyg blir kanske framåt medan den som har varit social och pratglad blir undandragen, den som varit glad får kanske en mer pessimistisk och argare livssyn. Man kommer kanske ur processen men man har förändrats med den beroende på vilka upplevelser och uppfattningar man har mött på vägen.
Jag vet inte själv hur mitt slutresultat blir, det är långt kvar men jag hoppas att kärnan förblir den samma- det som är jag. Annars kommer JAG kanske inte kunna vara den person jag önskar jag var utan en blek, trasig upplaga av mitt sämsta och det vill man ju inte närman börjar denna processen.

Ja, det har jag gått och funderat på ett tag nu. Kan en person kalla sig man endast om han har större andel testosteron än östrogen, oavsett hur han är eller är det en villfarelse?

En sak som är mer uttalat inom den manliga arten än inom den kvinnliga är grottmanskomplexet.

Alltså, det är en person som uttalar ung. 2 ord per mening, fiser och rapar when ever-where ever,pillar snorkråkor, svär, grymtar, kliar sig ogenerat i både skrev och röv, har ovårdat hår ( ev skägg), har för små kläder alt alldeles för stora, visar stjärtspliten varje gång tröjan lyfts upp, trycker truten full med mat och försöker prata, vilket resulterar att alla har mat över hela sig , skriker snarare än pratar, hellre slåss än pratar och gärna går och spänner sig vilket brukar medföra att vederbörande  går som om han skitit på sig.

Jag tror ni vet vilka jag menar.

Och är det inte så att när ni ser denna beskrivningen på en person, så ser ni en man?

Och skulle det inte vara så att om en kvinna någonsin  fallit inom denna beskrivningen så har den allmänna uppfattningen varit: hon måste vara en man egentligen...

Men jag undrar om det egentligen inte har mer med uppfostran och inflytande från omgivningen än med kromosomuppbyggnad. För inte är väl män naturligt dumma i huvet?

En son som ser sin far uppföra sig som en slashas har nog lättare för att bli en slashas själv än en son som har anständiga föräldrar. I första exemplet spelar det nog ingen roll om det finns en anständig kvinna också, eftersom hon förmodligen är upptagen med att plocka undan efter sin slashas till man och därför skickar ett omedvetet meddelande till sin son att det är mindre slitigt att vara slashas än passopp...

En son som ser sin far gå till arbetet varje dag, och även sin mor, som ser två människor som hjälps åt, pratar med varandra och stöttar varandra ( och även honom) blir förmodligen ingen slashas heller eftersom ingen influerat honom till det.

Jag kan inte heller säga hur en kvinna känner sig och är- det är nog individuellt- och därför kan jag inte ge en vettig beskrivning på varför jag känner mig som en man, men inte som en kvinna.

Med tanke på min uppväxt, på alla slag och hot, mina  hemuppgifter och barnpassning så borde jag ha så lätt för att bara kunna anpassa mig. Jag menar- jag kan allt som en kvinna förmodligen kan, jag tar ansvaret som lagts på mig och gör det bästa av situationen- men jag kan under inga omständigheter känna att jag är en kvinna förutom till kroppen.

Alla har alltid sagt att jag varit mer kille i mitt sätt än många andra biomän- men vad dom menar med det vet jag egentligen inte. Jag har självförtroende och självinsikt,  jag hävdar min rätt, jag utnyttjar den styrka och kropp jag har- både genom arbete och ev meningsskiljaktigheter, jag ryter istället för att skrika, jag har svårt för beskriva hur jag känner mig, jag blundar för min egen svaghet och försöker dölja den, jag går som om kulorna skaver,  och jag har ett manligt utseende. Men om det räcker för att definera mig som man vet jag inte. Ingen har någonsin exakt beskrivit för mig vad en man är. Kan du?

Jag vet att det är mitt tredje eller fjärde inlägg idag, men jag har lite dötid för en gångs skull. Vaknade 2 h innan jag skulle och töserna är och leker med kompisar, eller som stortösen kallar det- chillar..

Känner mig ovanligt utvilad efter bara 6 h men det är tredje gången jag vaknar av mig själv efter 6h och nästan exakt 10 min:s sömn, så förmodligen är det vad jag behöver.

Det finns fortfarande mycket funderingar sedan Loves introduktion och på en del ställen har han inte kommit fram än. När namnändringen går igenom ska jag ta dom sista. Arbetskamraterna vet om att jag tänker byta men precis som jag misstänkte är det något i denna situationen som gör dom obekväma. Jag förstår inte vad? Är det det att jag hotar deras manlighet? Att dom tycker om att ha mig i  närheten som "konstig" tjej? Att jag är knäpp?

Nä, jag vet ärligt talat inte men det känns lite konstigt att de som från början verkat ok med det hela inte är riktigt 100.

Den vanligaste responsen är fortfarande att dom ska se mig som kille när jag har gjort min "operation". I singular. Ingen har egentligen talat om för mig vad dom tänker sig att jag ska ha för omvälvande operation men i mina ögon låter det fantastiskt. Tänk att bara en dag få vakna som en man,bara så där- utan grund och bara vara just DET.

Om det vore på det viset hade det verkligen varit en dundersucce att korrigera sitt kön. Eller byta det. Eller vad man vill kalla det.  Men i verkligheten handlar det mycket mer om hur man upplever sig själv som person än hur din fysiska person är. Att man sedan har problem med sin kroppsuppfattning är ju en naturlig följd av just det. 

Och i verkligheten är det en lång psykiskt process innan kroppen kan förändras. För att bli det du är, måste du acceptera hur du är för att få en bra grund att bygga på. Det kallas självförtroende och självinsikt och är en stor fördel att ha till hands i denna uttröttande process. Hos en del finns dom och då är transitionen en lek men hos en del saknas dom egenskaperna och då måste dom först införas för att få ett hållbart resultat.  Det är kanske därför utredningarna runt om i landet är så olika?  Olika människor kräver olka behandlingar? 

I min process har mycket handlat om barnen, eftersom jag i mitt sinne och i mitt vara- redan är så mycket man så att jag inte behöver så mycket hjälp- medans oron för hur barnens liv kommer att förändras i och med detta är väldigt uttalad- och där läggs mina resurser.

På många av mina möten har det egentligen inte handlat så mycket om mig utan snarare min familjesituation och hur man ska lösa konflikterna på bästa sätt.

Jag trodde i början av min transition att barnen och min närmaste omgivningen skulle ha lätt för det, men det verkar som om det faktumet- att jag alltid verkat trivas som "könlös" - har gjort det svårare.

Varför kunde jag inte bara fortsatt som det var? Så dåligt mådde jag inte ju? (nä, inte som jag visade),

alla accepterade mig som annorlunda? ( andra ja, men inte jag själv) och sist men inte minst TÄNK på barnen- dina beslut påverkar dom ( ja, frågan är om det faktum att vara annorlunda resten av livet inte gör dom mer utsatta i slutändan än att jag spenderar några år som konstig och sedan som "normal"resten av livet?)