Igår på jobbet så fick jag svart på vitt att många inte har en susning om vad det här med könskorrigering innebär. 

VI hade en liten "frågestund" inatt, och ett av påståendena som jag fick dementera var " ja, det är ju så vanligt och alldeles för lätt så det blir ju ungefär som att byta kläder"...

Nja, det kändes som om den personen var ute och seglade...på jävligt djupt vatten om jag säger så. 

De andra som också var där nickade lite instämmande och jag insåg att det här fick jag nog bena ut om jag överhuvudtaget vill bli tagen på allvar i framtiden. 

Nu har jag förklarat och förklarat känslor och behandlingar och tillvägagångssätt så jag blitt alldeles blå i huvet men jag tror att många frågor som dom hade kom fram och jag fick en chans att svara på dom, så nu finns det iallafall en grund att bygga vidare på. 

Jag har börjat inse att jag kommer få spendera många timmar framöver med att göra just detta- skapa grunder- och en stor del av mig är redan trött på att förklara mig, medans den förnuftiga mäniskan i mig säger att det är bättre att vara öppen än innestängd..

Men även om det känns jobbigt just nu, är det bättre om alla vet varför och hur det faktiskt känns att vara jag än att smyga som katten runt det berömda fatet. Det sista jag vill och behöver är en massa lösa spekulationer och funderingar som är tagna ur sitt sammanhang. 

Jag har gått igenom de senaste veckornas inlägg och inser att det är mycket gnäll och förklaringar även här- precis som om det är det enda mitt liv kretsar kring. ( att vara TS)

Det är det absolut inte men just nu när jag är inne i den här fasen med att outa mig själv så handlar en stor del av min vardag om hur jag ska tackla dom olika situationerna som upppstår. Och helt ärligt- bloggen handlar ju om att vara trans så inläggen där det står att jag :slutat dricka kaffe, typ, slutat röka typ, varsel på jobbet-tajm, ungar som bråkar, sömn som inte finns, brist på fritid- ja, då skulle jag vara tvungen att öppna en helt annan blogg så det sparar jag till mina vänner på andra sidan telefonen istället..

Så där ja, nu har man fått skönhetssömnen igen och ilskan har lagt sig. Egentligen tror jag inte det är ilska utan ren frustration. Frustration över att man slåss i motvind.
Det är så det känns. Jag trodde helt ärligt att motståndet skulle komma från min direkta närhet men nä, så är det inte. Visst är det jobbigt att klistra på ett leende varje gång ens vänner glömmer bort sig, eller snarare hakar upp sig och påpekar sina svårigheter att få det rätt men dom försöker iallafall. Sen kunde dom kanske slutat göra så mycket affär av det så hade det inte känts som om man kräver för mycket av dom.
Men iallafall. Sen har vi det här med ytliga bekanta, människor man måste samspela med för att få saker att fungera. Jag hör på deras röster och allt dom inte säger att dom inte tycker det är ok. Att dom tycker jag är konstig och egoistisk. Att jag är otacksam och uppseendehungrande. Att jag förskjuter den store och allsmäktige GUD. Att dom inte stödjer eller ens accepterar att någon känner om jagn (ok, de 2 sista uttalandena är ju faktiskt uttalade)
Så ja, jag är frustrerad över att det är uppförsbacke, jag är besviken på mig själv för att jag inte kan förklara för folk hur jag känner oh att jag inte tar den plats jag behöver och jag tycker att tekniken iallafall ska fungera så jag kan ordbajsa när jag vill och hur mycket jag vill..!

Speciellt datorer! 

Jag är inte tekniskt lagd, har inget intrese av att sitta och försöka felsöka, återställa och allt annat som man måste göra för att få skiten att fungera. 

Det sämsta jävla möget någonsin måste ju vara bärbara datorer. Har haft 2 st som båda varit sega, hängt sig, vägrat lyda order och slutligen sluitat fungera. 

ja, och så hade jag ju faktiskt en som fungerade, efter mycket trixande och med hjälp av ett sådant däringa program som rensar filerna automatiskt och som man måste betala en hel del för...och som exet tog med sig.

Och när vi snackar teknik så ska vi ju inte nämna mobiler...

dom som jag får vantarna är det värsta jävla möget ever! 

Och nu har en del ånga gått ut- God natt!

De senaste dagarna har jag mötts av blyghet, motstånd, tvivel, respekt, hänsyn osv. Jag är i en fas just nu som är väldigt känslomässigt ansträngande. Och jag vet också att om jag bara tar mig igenom den så blir det aldrig så här jobbigt och utsatt mer..
Vad folk missar i hela den här könsidentitetsfrågan är att ens biologiska genus inte är likställt med ens egen uppfattning om sig själv och i förlängningen då hur vi önskar att vår kropp såg ut för att matcha ens inre självbild.
Att jag är född med bröst och slipa istället för snopp behöver inte betyda att jag är mindre man än den som är född som det utan bara att jag verkligen måste brinna starkt för hur jag känner mig och vara villig att stå ut med samhällets fördomar för att få allmänheten att sluta ifrågasätta mig.
Istället skulle jag vilja säga så här:
Om någon, oavsett kön, säger att han/ hon/ hem uppfattar sig som något annat än vad kroppen är: ja, då handlar det om respekt. Lägg undan din egen uppfattning, acceptera att verkligheten är som den är för personen och visa den hänsynen att du använder det genus som personen önskar.
Det är så enkelt. Varför gör vi det så svårt?

Ja, det tänker jag på nu, efter att ha läst några inlägg från andra bloggar om just detta.

Tänk om man mot all förmodan bara är förvirrad- att läkarna inte tycker att man egentligen är kapabel at genomföras bytet pga mental disorientering eller nått. Vad händer då?

Jag vet att många säger att dom skulle prova igen och igen och igen, men jag är inte så säker på att jag hade gjort det en gång till.  Inte för att jag inte vill bli så som jag uppfattar mig själv utan för att jag känner att en del av mig dör i denna processen. Omedvetet eller inte- men man kan inte gå igenom detta utan att på något vis förändras- och alla förändringar betyder ju att du inte är exakt densamma som du  var.

Jag försöker tänka framåt- försöker se hur min framtid ser ut- men det är svårt. Även om jag vet att jag en dag kommer stå framför världen i en mansskepnad så kan jag inte se det framför mig riktigt. jag vet- dålig fantasi..

Jag vill ej heller övertyga någon annan än mig själv om vad jag är- om jag måste göra det så innebär ju det att något i presentationen är fel och jag kommer aldrig kunna ljuga mig till en sanning, hur gärna jag än vill.

Jag kan inte förstå hur någon skulle kunna tvivla på att detta är rätt men det är ju fortfarande så- att man ska passa in i en norm- ett mönster. Inte en norm för hela befolkningen utan en norm som tillämpats på en relativt liten grupp som inte fyller den generella normen och där man blir kategoriserad utefter hur man skiljerr sig från mängden. Komplicerat?

ja, det tycker nog dom flesta. Men så är detta också en komplicerad angelägenhet som är livsavgörande för en minoritet människor- där resultatet avgörs av en grupp människor som faller inom den generella normen- som omöjligt egentligen kan förstå hur det känns att känna så som jag och en del med mig gör.

Så nej- jag tänker inte utsätta mig för detta en gång till. Jag anser att jag inte ska behöva det. För för mig är det självklart. Och det behöver inte vara självklart för någon annan än just mig.

Nu är det ju också så att man kom till insikt i en period i svensk historia där just transsexuella är en väldigt omtalad grupp och en stor mängd CIS-människor redan är trötta på fenomenet transsexualism...pga att vi försökt hävda att även vi omfattas av mänskliga rättigheter.

Så nu känns det som man mer än någonsin måste bevisa att man verkligen är transsexuell och inte bara är uppmärksamhetshungrande. Och uppseendeväckande.

Och om jag måste bevisa detta mer än en gång, då är världen blind...

Så går mina känslor och tankar just nu.

Ena stunden är jag tacksam för vad jag har- andra stunden vill jag fly från det som är mitt. 

Ena stunden är jag stolt för vad jag är- andra stunden förbannar jag biologin som gjorde så totalt fel. 

Ena stunden trivs jag med att vara jag medans jag i nästa vill vara osynlig för världen. 

Osv... 

Jag vet ärligt talat inte vad jag känner längre- ibland känns det som jag inte har någon rätt att känna något överhuvudtaget när det finns människor runt omkring oss som har det så mycket svårare. 

Det känns som om jag inte har rätt att gnälla- eftersom min situation med barn och allt annat  är "självvald", jag har jobb och pengar och mat- och respekten från min omgivning. 

Om jag känner mig ensam är det mitt eget fel- för att jag inte litat på att folk ska tycka om mig, för att jag inte passat in, för att jag inte haft tid. För att jag inte tagit initiativet.. 

men hur ska man kunna ta ett initiativ om man inte vet hur man gör? 

Vilken vänskapskrets ska man välja när man är som jag? 

Ska man välja den med barn? Eller mellan män och kvinnor?  

män ser ner på en för att man försöker likna dom och kvinnor tar avstånd från en för att man tar avstånd från deras "art" ..

Ska man välja den yngre eller äldre generationen? 

Den äldre som gärna ser sig som "mentorer" och bättre vetande och den yngre som tycker man är så "ball" och är en förebild. 

Jag vet inte om det är bara jag, men just vänskap tycker jag är lurigt. att hitta någon som man är jämställd med och som har liknande intressen samtidigt som man måste involvera barnen. 

Ahh, nej, förlåt. jag vet inte vad som är fram eller bak just nu och jag skriver bara skit. 

Dessutom vill jag verkligen ha en cigg. Nu. 

Jag tror jag snart måste redigera mina inlägg, men just nu låter jag tankarna fara fritt och som ni märker är det en massa av dom. Samtidigt. Kaos. 

har ledit mig ingenstanns. 

När jag blir anklagad för att rusa huvudstupa in i mitt "projekt", att det går för snabbt och att jag måste vara beredd på att inte allt ska gå smärtfritt som jag verkar tro så undrar jag om personen är medveten om vad tvekan och väntan gör med mig? 

Vad jag lider av nu är inte mod, det är beslutsamhet. 

Jag har beslutat mig för att jag vill nå mitt mål så snart som möjligt, inte att vänta och se vad folk tycker.

Jag har beslutat mig för att jag vill ha en framtid själv- att jag inte vill stå vid sidan om. 

Jag har beslutat mig för att jag är lika viktig som någon annan. 

Jag har beslutat mig för att låta folk se vad som är jag stället för en fasad. 

Jag har beslutat mig för att vara min egen herre och gå min egen väg- oavsett vad folk tycker om den. 

Att jag sedan blir lite känslosam mitt i alla beslut är väl inte så konstigt, men oavsett vad, så kommer jag att nå mitt mål- det är jag säker på. 

Mitt huvud kommer förmodligen inte bäras högre än någons annan och en del saker jag gjort i mitt förflutna kommer jag alldeles säkert skämmas för- precis som alla andra förmodligen också gör. 

jag är inte bättre än någon annan, men inte heller sämre. 

Jag vet inte bättre än någon annan heller, men det betyder inte att jag är dum. 

Jag ser när folk blir sårade av saker jag säger och gör, men jag inser också att ingen människa någonsin kan göra alla lyckliga- det finns alltid en värdering som är annorlunda än ens egen och någon som tycker att man handlat helt fel i en situation. Allt det här är jag medveten om men jag gör som jag gör ändå. för att en stor del av mig vill. För att jag måste. För att det är rätt- För mig...

Jag vet inte om det är rätt att benämna sitt liv som det-men ibland känns det faktiskt så. 

Kommer på mig själv att tycka att jag lika bra kan åka och jobba- för jag har ändå inget bättre för mig...

jo, (umgås med barnen), se --> städa, göra läxor, spela spel, diska, laga mat, tvätta, tjata om allt jag måste göra, tjata om allt jag vill töserna ska göra. Jag vet att småbarnsåren snart är förbi och att jag snart får en chans att leva mitt liv igen men eftersom jag känner att jag står ensam med allt så blir det också att jag känner mig fångad. 

Jag kan inte stänga dörren bakom mig och fly, jag måste stanna. Inte ens en 5 min paus kan jag ta. Att gå på toa är stressande, står alltid någon där och pratar- vill att man ska göra något annat så det blir oftast att knipa av innan man är färdig.  Många säger att man måste ha stöd igenom denna processen, att man måste träffa likasinnade, att man måste lära känna sig själv men det hoppas jag verkligen inte ska vara nödvändigt. För jag har inte mer tid än att jag hinner med att vara. De få gångerna jag kan umgås med mina vänner måste planeras in i detalj, oftast är det i samband med att jag ändå ska göra något annat och jag kan aldrig slappna av så som jag önskar eftersom att det oftast finns något annat som jag måste passa in efteråt. 

Nä, jag har det egentligen alldeles säkert bra men ibland har jag precis som alla andra svackor. jag tror jag är downhill just nu...