Hej och förlåt min ineffektivitet. Den enkla och snabba förklaringen är att jag inte har tiden eller några tankar på att tänka på ts-delen. Eller något annat för den delen.

Har som så många andra varit lite småkrasslig och detta årets brist på värme och ljus gör sig påmind så snälla vår, kom någon gång så jag kan känna lite hopp igen..

Ni måste tro att jag är världens deppigaste person men den nakna sanningen är att jag i reelaa livet faktiskt är tvärtom. Bara inte nu..

Livet luffar på. Jga har fortfarande inte hört något från teamet i Lund men jag har lyckats intala mig att det är ok, att dom på något mirakalöst sätt bara skickar ut en tid lagom till min 1-årsdag. Hahaha-vad drömde jag sedan?

Men sedan tänker jag att eftersom det har varit stiltje sedan Juli så finns det inga frågetecken att reda ut, för då säger mitt förnuft mig att då hade jag haft fler möten!!!

Egentligen skulle jag vilja föregå med gott exempel, sätta ner foten och ryta till dom att Nej- detta är inte ok, ni får inte behandla oss så, ni har ingen rätt men jag orkar inte och jag vågar inte riktigt heller. För det känns som om jag är en liten myra som helt lätt kna trampas på, att jag inte har förmånen och den priviligierade rätten att protestera för faktum är att trots att det inte finns några föreskrifter hur mycket än teamen antyder det ( från RR och socialstyrelsen) så finns det heller inga direkta riktlinjer och det gör allt så komplicerat. Det räcker ju med att någon har ett horn i sidan till någon eller bara vaknat på fel sida, så kan ju utredninygen fortskrida i evighet under förevändningen att man ev har någon underliggande psykisk diagnos som måste utvärderas.

det är bajs- just as a fact!

Och just det här med modet är just det jobbiga- man känner sig helt plötsligt inte kapabel att känna efter själv, någon annan tar besluten åt en och vips så är man förpassad in i minnenas dal- barndomen-here I come!

Och nu är det dags för mig att åka hem. Får återkomma imorgon om lite tankar och funderingar och ev lite bemötande som jag har fått mycket av. Lite attitydproblem naturligtvis också och så till sist mina egna drömmar och mål.

Om jag nu bara kan få lite inspiration så kan det ju faktiskt bli några inlägg också framöver.

Men för nu- gomorgon, gomiddag, gokväll!

Är på väg till jobb. Det har jag varit nu sedan 8 så det börjar bli dags att landa. Tåg är roliga dom..alt förare.. Alt ledningar i luften.. I vilket fall som helst så fick jag redan vid 7 ett samtal från min kollega om att han skulle bli sen pga inställda tåg och sedan fick då jag ringa ansvarig och berätta att jag också skulle bli sen och naturligtvis är det kaos på jobb. Så jag vet vad som väntar..stress-please come?
Fast överlag sen min kollega idioten slutade har arbetsklimatet blivit mkt bättre och ångesten i bröstet lyser med sin frånvaro.
Nu har jag bara en bit kvar till total avslappning.. Eller iallafall till att sluta ta på mig allt. Det är nog något som lever kvar sedan barndomen. Jag fanns till för alla andra och för att undvika stryk så blev jag tvungen att serva och vara till lags. Hur mycket jag än slogs tillbaka så ville man ändå inte utmana ödet..
Men nu, 20 år senare så har egentligen inte mycket ändrats förutom att jag slipper åka på däng då, men jag har ändå ett inre tryck på mig att prestera och att göra bra ifrån mig, fast det egentligen inte blir några fler konsekvenser än att folk blir besvikna ( fast det blir dom inte ändå har jag förstått) .
The mind works in mysteriums ways!

Jag får väl göra som alla andra och be om ursäkt för stiltjen. Anledningen heter fortfarande teknikens under. Förra veckan fick jag tillbaka den nya telefonen från verkstaden så man kan vara lite aktiv igen men fortfarande kvarstår problemet med att kommentera på bloggar med säkerhetskryptering så ni som har det..sorry. Kan bara smyga runt i det dolda. Att starta datorn är heller inget som lockar speciellt ofta så det blir som det blir som det blir. Jag tror att jag snart får gå från transblogg till ensamstående pappan bloggen istället. För att vara tråkig kan jag ju rapportera att intet nytt händer. Inga trakasserier eller några ojämlikheter.
Det enda som jag kan rapportera är att mitt ex hade blivit förbannad om han vetat att han numera är min fd fru, men eftersom han inte känner till detta så är allt bra. I helgen var jag och töserna och såg bio, Sune åker till Grekland, och det var nice. Båda barnen var nöjda, precis som jag var över dom för dom har ju faktiskt varit duktiga och gjort alla sina kryss och mer därtill. Inget skägg, lite muskler och en vikt som stabiliserar sig på 70 pannor. Jag funderar allvarligt på att byta vc. Har inte fått något mer besked än att alla prover var lite i underkant men inget dom ville uttrycka någon oro för så om "mina problem kvarstår var jag välkommen att höra av mig för en ny konsultation". Idioter- problemen har ju varit där så länge att dom inte går över bara för att jag hotar med att gå till läkaren.
Har haft flera funderingar på sistone om det kan vara gluten som spökar så denna veckan har jag uteslutet all vete, korn, råg och bara hållet mig till protein och fibrer via grönsaker frukt och jag har två domar: jag har inte haft några magondor eller uppsvälldheter på hela veckan. 2: jag är så hungrig hela tiden då jag hade kunnat äta en hel ko.. Och matt. / vet inte riktigt om jag kommer att kunna hålla det. Saknar mitt bröd (5skivor) med skinka och ost och tvivlar starkt på om jag verkligen är en bra kandidat till glutenintolerans.. Får se om en vecka när jag tänker börja krubba mackor igen

Det var en annan kille som frågade om just skillnaderna mellan män och kvinnors utseende och just den frågan är väldigt aktuell för en sådan som mig.Först när man vet vad man ska glytta efter ser man vilka skillnader som uppstår. 

Just denna transformeringen som jag går igenom är intressant för mig eftersom jag omöjligt kan veta än exakt hur mycket mitt utseende kommer att ha ändrats ju längre in i transfomeringen jag kommer. 

Eller om jag överhuvudtaget kommer att kunna kännas igen. Bara för att jag redan ser ut som en kille innebär inte att min kropp inte maskulinserar sig eller för all del ansiktet och formar sig efter könshormonerna. Jag surfar rundor på youtube och ser dagligen nya exempel på hur mycket man kan förändras. Väldigt få kan man  förutse hur deras slutresultat blir. 

I denna videon klargörs väldigt tydligt hur mycket och stora skillnaderna faktiskt är. 

Efter gårdagens dystra inlägg tänkte jag kasta ivåg ett nytt och hoppas på lite bättre innehåll. För ärligt talat vill egentligen ingen annan höra talas om den andras misär, såvida det inte är skvallrvarning på G.

Här har ni lite skvaller. Jag har nu gått på T i 10 månader (typ) och skäggfjunet gör frammarch.Jag vill egentlligen inte raka bort en lilla manlighet som finns men jag vet också att det ser fjånigt ut och om jag innan klagat på att jag sett ut som en fjortis så kanke jag om jag låter den vara faktiskt ifortsättningen ska hålla tyst.

Min röst droppade ordentligt vid 6 månader men nu har den stått stilla sedan dess och jag är faktiskt lite otålig. Jag vill ju låta lite äldre än mina 15..

Mentalt blir jag lugnare och lugnare och känner allt eftersom  tiden går att jag blir aningen mindre smart och aningen trögare för var dag och det känns faktiskt helt ok.Jag behöver inte vara med  i Menza. kalle-anka klubben duger bra.

kvack, kvack.

Förr ( 10 månader sedan) hade jag lätt för att skriva, för att formulera mig och låta vettig- nu är det mest svammel.

Men så länge jag inte ska vara skribent så antar jag att det också är som det ska.

Om 2 månader är det 1-årsdag på T och det känns fortfarande som om jag inte har rätt att fira. Bara för att en läkare inte sriver ut grejorna.Är det någon som känner igen känslan?

Jag har fått många komplimanger på sistone om att jag ser mycket trevligare ut nu. Själv kan jag inte säga att jag ser någon större skillnad. lite fyrkantigare men jag tror den stora skillnaden handlar mer om hur min självkänsla lyser igenom. Nu tänker jag inte alls på hur andra uppfattar mig, hur andra anser att jag borde vara. Det faller sig naturligt.

Jag börjar vänja mig vid tanken på att jag aldrig kommer bli en komplett man-iallafall inte biologiskt. Och även om jag bara är  i början på min framtida resa så ser jag fram emot fortsättningen trots att jag vet att det kommer att komma många gropar och hinder på resans gång. Men så länge jag får känna mig som jag redan gör och lyckas uppväga min kroppsliga brister enl den bästa förmågan  som finns så kommer jag att känna mig tillräcklig..det vet jag.

Är det väl på sin plats att önska eftersom jag varken önskat god jul eller gott nytt år. 

Har helt enkelt inte känt för det.. 

Julen är inte min tid, så enkelt är det. Men förutom att det inte är det så har det varit lugnt. Lite jobb och mycket ledigt. Faktiskt. 

Och på jobbfronten så är vi tillbaka till vårt gamla schema så jag är nöjd. Och barnen också. 

Just nu sitter jag och luktar på äggakakan som står på bak i ugnen medans jag försöker simultanskriva samtidigt som jag håller igång ett samtal med den lilla hönan. Som ni märker blir det lite dåligt flyt i skriveriet. 

Jag har varit lite modig under  julledigheten och slängt iväg lite vänförfrågningar på qx på lite blandade människor i hemmatstan. Och vet ni vad? 

Inte en enda har nappat så jag börjar tro att det är lönlöst. Men vad gnäller jag om? 

Jag har ju ungarna så helt allena är man ju inte..och visst har jag några vänner till så det är inte det. Men jag kakan sakna att inte ha någon på hemmafronten som man lixom bara svänger inom eller som för all del svänger inom utan som nu så är det övernattningar och långt att åka och planering och gud vet allt. 

Gud vad ni måste tro att jag är desperat? 

Det är jag inte, men jag vet av erfarenhet att människor mår bra av sällskap och variation. 

Jaha, liten update på ts-fronten. 

Var nere i Malmö förra helgen och träffade några andra Ts-personer. Visserligen lite dålig uppslutning av ftm men det spelade ingen roll. Det var faktiskt skoj och skönt att för en gångs skull prata med folk som är i samma sits på antingen det ena eller andra viset. Något som jag blev varse är hur mycket vissa kan riskera för att få vara som man vill. Det räcker med att någon inte tycker om en, att man inte passerar, att man är blyg för att mna ska bli utsatt och det gör mig ont att höra dessa historier om trakasserier som existerar trots att vi lever på 2000-talet. Jag känner mig också lite "snål" som ens har mage att gnälla över folk som tilltalar mig med fel pronomen. Jag är iallafall inte utsatt och trakasserad och just detta är jag glad för. 

Jag borde istället erkänna som det är- att trots fel pronomen så går det himla smidigt. Jag har möjlighet att utvecklas, att vara den jag vill vara och är och att informera människor som vill bli upplysta. så nej, jag ska inte gnälla. 

Detta året har jag som mål att komma tillrätta med hälsan och jag vet att jag måste lära mig att inte stressa upp mig- varken pulsmässigt eller huvudmässigt. Jga måste sluta  vräka i mig socker och försöka tänka mer på vad jag stoppar i mig. Jga vill försöka börja träna och eftersom jag faktiskt har mitt egna träningsrum med faktiskt bra resurser så ska jag börja titta på nätet efter effektiva halvtimmespass till att börja med. Mitt mål är inte att gå ner i vikt utan att stabilisera den och byta ut valkarna mot muskler så jag kan återfå min forna kroppsuppfattning. 

Det är inte det ni ser som är det viktiga utan det är hur jag uppfattar mig själv som spelar roll. 

Jag har gått upp 15 kg på 4 månader men jag tänker inte se det negativt. Jag tänlker se det så här: om jag lyckades att lägga på mig de här kilona så finns det hopp. Jag har för första gången på länge något att bygga med och jag kanske tillochmed kan må bra under tiden ;-)

Nej, nu kom den stora ner och började prata också så nu dukar jag fram mat istället. Ha det bra alla så hörs vi / Love 

yay.. 

tyvärr hör jag till den skaran som vid denna tiden blir totalt neddeppade och stressade över allt som ska göras. 

Även om själv julbestyren inte är så farliga så är det högtiden i sig som strressar sönder en. Eller snarare- jag lider av julångest. 

Fast inte som alla andra då utan snarare: hur fan firar man jul? 

Varför firar man jul? Vad är det som gör att människor helt plötsligt har något gemensamt? speciellt i ett land där kristendomen försvann för över ett halv sekel sedan? 

Där vuxna människor som i övrigt hatar krimskrams smäller upp så många smånissar och tomtar och renar dom kan i hemmets alla vrår (och fönster) och där mänmniskor som i övrigt är väldigt energimedvetna och gnäller över den senaste elräkningen har tänt dygnets alla timmar oavsett vad det kostar bara för att det är mysigt? 

Och där färgen röd representerar en glad stämning istället för att vara fjolligt. Och så mycket av den dessutom...

Där miljömedvetna människor som annars gnäller över att vi slösar med jordens resurser om vi gör för mycket mat medans man denna helgen gör mat i överflöd där man 5 dagar senare funderar på om den fortfarande är ätbar efter de senaste dagens ransoner av oändliga julbord, som man bara har eftersom det fortfarande finnns en jäkla massa lagad mat i kylen? 

Sedan efter jul då där man gett sina bortskämda ungar ännu mera av alla de dyra presenterna som dom bara måste ha, så gnäller man över att dom är otacksamma, att dom inte leker med ALLA sina nya gadgets utan sitter limmade med huvet nerböjt över sina nya iphones, Ipads, surfplattor, gameboys- you namne it- och är ett under av osociala väsen som under inflytande av teknikens under förlorar uppfattning om tid och rum och om vad som är viktigt , förutom att döda den senaste mumien, då?

Jag uppskattar inte julen, den väcker bara dåliga minnen hos mig- precis som för många andra.

Jag har fått komma underfund  med själv vad julen betyder för mig och vad jag vill  dela med mig av. Jag har ingen familj som kan ge barnen lite extra uppmärksamhet. Det finns bara jag och några få andra individer som också är delaktiga i mina barns liv emellanåt och där jag är den med mest julstämning.. Jag försöker ge mina barn en god jul utan en massa överflöd och med fokus på gemenskap och upopmärksamhet för i slutändan tycker jag att det är det julen representerar. Ett önsketänkande om ett känsloläge som man borde sträva efter att ha året runt men som man inte orkar med att ha eftersom vardagslivet kräver så mycket av en. 

Barnen skrattar, leker, städar, hjälper till och pratar med alla och de vuxna  i sin tur hjälps åt med att laga mat, fixa och dona, duka osv. Sedan äter mna en måltid och alla som sittter till bords är nöjda, skrattar och delar med sig av sina känslor för att sedan göra gemensam sak och promenera ini tv-rummet där kvällsmysen tar vid. Har jag fel? Borde inte iallafall varje fredagskväll vara såhär? Fast utan alla intilligensdödande presenter då? 

Går inte hand i hand.. Och jag förstår mer och mer varför många killar är sexfixerade.. Jag själv har sldrig varit speciellt intresserad av någonting som påmint om just sex men trots det så har jag upplevt en påfrestande känsla av just det, sexuell frustration eller rättare sagt: ganska ofta blir jag kåt som fan och det är skitjobbigt!
Framförallt eftersom det inte är en känsla som huvet där uppe delar med huvet där nere.
( jag hade inte någonsin tänkt diskutera detta offentligt men eftersom det är så överhängande hela tiden och faktiskt VÄLDIGT transrelaterat så får ni stå ut).
Ni som är i fungerande förhållande är lyckligt lottade över att slippa tänka på hur ni ska lösa upp just den knuten.
Jag tror jag skrivit om detta lite Grand förut. Alltså inte det kroppsliga begäret men det här med läggning. Jag själv blir inte klok på vad jag vill. Killar, tjejer, andra som jag eller tvärtom, bi eller hetero- det finns så många olika typer och jag har inte ett hum om vilket jag själv ska gå efter. När jag tänker på det, i alla dom där konstiga känslostormarna, så är det aldrig bara en sorts människor jag tänker på utan det varierar mycket.
Men sen vet jag också att det inte finns någonting att fundera på eftersom det ändå inte kommer att hända något på flera år ändå, eftersom jag precis som alla andra ensamstående har dåliga möjligheter att dels ha tid att bygga upp ett intresse och sen bibehålla det.
Det värsta som jag upplever just det sexuella är att det är en så mäktig känsla, inget annat får plats just då och ja, mer behöver jag kanske inte säga. T har i stort sett bara varit bra men det här, det är jobbigt.
Jag har sedan jag kom ut som ts varit medlem på qruiser men där leder männen och om det finns andra där så syns de inte.
Jag har aldrig blivit så stött på av bi och heteromän som där och nej, inget av intresse har dykt upp. De flesta ts- killar har nog erfarenhet av just killars plumpenhet. Tar vi den bak eller fram? Inte intresserad? Då har du inte smakat på MIN speciella snabel.. Vadå ts? Du har bara blivit fel behandlad. Låt mig..
Alltså, helt ärligt- qruiser är ett tillhåll för en massa konstigt folk som är för oförskämda för att tillåtas vara någon annanstans..
Hur tänker ni läsare om qruiser?
Om sexuell frustration eller om något jag skrivit om?