.. att kalla dig något annat än mamma och " mitt födelsenamn" . Vad mig anbelangar har inget förändrats och du kan lura alla andra till detta trams men jag kommer aldrig göra det.
Hur mycket av det här tror ni man kan försöka ignorera?
Många är dom inom transcommunityn som säger : flytta och börja om, men har man barn blir det svårare. Att barnen ifråga älskar personen i fråga ändlöst och oavsett vad han säger så känns det inte lika enkelt. Vems känslor är viktigast? Jag tycker nog barnens- som i så många andra avseenden får lida för mitt beslut och själv ska jag försöka komma över besvikelsen utan för mycket hopplöshetskänslor.. I övrigt så känns det mesta motigt nu men jag älskar de lite varmare dagarna och det lättar upp stämningen hos mig lite. Imorgon ska jag ha telefonkontakt med endon och jag tror det innebär att jag tog min sista egna "Shot" i fredags.. Nervös förväntan. Tänk om Nebido faktiskt är bättre för mig än Testoviron? Tänk om jag slipper den ökända inkörningen? Att jag landar rätt direkt.. Lite mer skägg tack och ork att träna. Tack på förhand.

Förlåt att jag stör men just nu är det många tankar och jag har tid över så därför tänkte jag försöka bringa ordning i hjärnkontoret. 

Tänkte informera lite smått om det här med att låsa sina journaler och sånt. 

Vi som är inskrivna på sexologen i Lund har i dagarna fått hem en skrivelse om att all journalföring inom sjukvården skall bli gemensam och således så innebär det att läkare i ala sammanhang kan se hela din patientinformation vilket kanske inte är något du vill. Bryr du dig inte om att ditt förflutna finns där så spelar det kanske ingen roll men annars så kan det vara bra att känna till att man som patient kan begära att vissa delar av ens journal spärras så att endast de instanser där du ger ditt tillstånd kan se förbi spärren. 

Detta kan du göra inom alla journalförande instanser.  Du har dessutom rätt att få loggor ang vem som ser på din journal och vid vilka tidpunkter. 

Japp tänkte jag- detta är ju kanon. det ska jag göra men sen slår mig tanken att vänta lite- vad innebär detta i praktiken? 

Jo- du kanske söker för någon fysisk åkomma säg tex magproblem men väljer att inget säga om att du är FTM ( tex) Läkaren utgår ifrån att du är kille och börjar sin undersökning vilket då utesluter dom kvinnliga organen som han inte känner till. Således ger han dig en manlig diagnos kan man säga fast ditt medicinska problem kanske är kopplat till just dina biologiska organ och egentligen är relativt lättdiagnostiserat IFALL han vetat att du haft dom ;-( 

Istället får du kanske fler komplikationer än du önskar och en mer utdragen behandling innan en faktisk diagnos ställs..

Ja, det kanske kan bli ett problem? 

Ang låst journal så har psykologen på sexologen varit väldigt informativ ang möjligheten att låsa dom ute från andra behandlingar och hur man ska gå tillväga. Anledningen kan kanske vara att man träffar en psykolog om tex hur man upplever utredningen och transitionen och du kanske inte vill att detta ska komma till sexologens kännedom och då kan du låsa din journal hos den psykolog du träffar och dessutom skriva ett dokument som sexologen skriver på där dom förbinder sig till att inte kolla dina andra "kontakter" . Rätt bra att känna till. 

Ett problem som kan bli sen när man får nytt personnr är att man blir en "ny" människa. Inga journaler sedan innan och det innebär också att ingen av din tidigare medicinska historia finns tillgänglig såvida du inte binder ihop det gamla personnr med det nya men då är det ju också så att du inte kan vara så stealth i dom sammanhang där man läser din journal. Det lixom står att du var en hon i klartext då. 

Alltså fan vad dom krånglar till det. 

innan mötet tänkte jag att det här med att byta personnr inte var så viktigt men se där hade jag fel. 

För att vara berättigad till sterilisering och srs så måste man ansöka om ändrad könstillhörighet och när det beviljas får man nytt personnr så alltså blir man lite tvungen ju? 

Efter allt strul man hört om föräldraskap, banker, lån, försäkringar osv så kände jag att jag nog kunde fortsätta med kvinnligt personnr ett bra tag till- det är ju ingen som tänker på det ju- men med tanke på dom andra två sakerna så vete tusan om jag vill vänta för länge.  Tanken på att ha dom kvinnliga organen kvar för länge äcklar mig mer än att få lite strul med myndigheterna men jag har ju ett år på mig att bestämma mig så det är gott om tid...

Förlåt för ett rörigt inlägg. Är trött och har t-brist så tankarna är all over. fast jag är glad ändå ;-)

att jag inte längre är under utredning. Tanken bara slog mig inatt att vänta lite- jag är bedömd och klar så nu har jag 1 års uppbyggnad inför en livslång förändring. Shit. 

Under detta året kommer dom förbannade pucklarna försvinnna- äntligen. Jag vet att det låter konstigt för dom som inte känner til känslan av dysfori men det är jättestort och en stor befrielse. 

Det handlar inte så mycket om att visa upp en platt bröstkorg som andra killar för man kommer aldrig kunna dölja ärren helt utan känslan av att inte ha något som inte är menat att vara där. 

Jag kommer ihåg när jag gick i 5:an och klassen jag gick i då åkte på en klassresa till Tosselilla. Ni vet sommarbadlandet i nedre Skåne med en massa vattenkul.( Detta var för övrigt sista gången jag hade baddräkt). 

Pucklarna hade kommit och var väl synliga och jag hade inte kunnat visa mig utan tröja på mer än ett år. 

Iallafall så finns där en sorts vattenslide där man ligger på magen på en matta och åker i en jävla fart ner och där finns typ avsatser eller gupp också. 

Iallafall så hände det som dom påstod inte kunde hända- mattan fastnade i sliden och jag fortsatte utan vilket resulterade i några brutna revben och en jävlligt öm bröstkorg. När jag kom ner märkte jag att alla glodde men jag tänkte inte så mycket på det så ont jag hade utan jag gick för att leta reda på fröknarna för att få slippa vara med mer. Jag går igenom typ halva badlandet, alla skrattar och pekar och viskar och jag fattar typ inget opch när jag sedan ser fröknarna och dom ser mig så ser man hur deras miner blir typ förfärade. 

Jag kommer ihåg att jag för första gången tittade neråt och ser att axelbanden på baddräkten är sönder och ovandelen har kasat ner till magen vilket jasg inte har märkt och alltså hade jag då visat upp mina bröst för hela jävla skåne. 

Jag skämdes  naturligtvis, mest senare när mobben kommit igång ordentligt men inte för att jag visat något som man inte fick visa utan för att det hade blivit offentligt att jag visst var en tjej och inte en kille vilket jag kunde få för mig rätt ofta innan dess. 

Jag förstår att det kanske låter snurrigt men även om jag visste att jag inte var kille så förstod jag nog inte det på allvar förrän då- att det inte var okey att känna som jag gjorde och efter det så började jag låsa in mina känslor om vem jag var någonannanstans. Jag började anpassa mig till omgivningen och dom intryck jag fick utifrån vad jag såg och fram tills för några år sedan är det så jag har levt mitt liv. 

Förlåt- nu blev det känsligt här. Vad jag ville få fram var att shit- äntligen. Enligt läkarna bör jag ha varit på konsultation inom 3 månader ang mastektomi och ytterligare 3 månader senare bör operationen vara överstånden. fatta alltså- om ett halvår så är dom äntligen väck. Fast det är klart- pessimisten kom fram nu- säg att jag inte behöver uppleva mer än en sommar med dom jävla bihangen så har jag inte lurat mig själv..

På några dagar men igår var jag hos dom 2 vise männen och fick min "dom". Det bidde som jag hoppats- endikronologen får ta över T-behandlingen nu och remiss ang mastektomin går iväg till Malmö. Sen om det är Malmö som ordnar med kirurger eller om det blir Stockholm det visste dom inte än. Har bara haft 4 killar inkl mig som fått remiss dit sen möjligheten kom och alla inom de tre månaderna som sjukvården har garanti så dom visste inte hur det går till än. Så länge det finns en duktig kirurg stannar jag gärna på hemmaplan men om jag måste välja mellan ett bra resultat och att ha lite restid så vinner resultatet. Jag vet att många tycker illa om dom 2 läkarna Hans och Attila men jag har inget negativt att säga mer än av sympati för en annan kille som blir motarbetad;-( än så länge så har dom svarat på dom frågor jag ställt och jag har trots att väntan varit där varit bra upplyst om vad som komma skall. Attila är den som tycker om att prata och Hans sitter bredvid och hummar.. Eller så var han bara trött. Så nu återstår att se hur lång tid det tar innan endon hör av sig och sedan räkna ner till konsultationen. Det rör på sig!

jag vet att inte så många läser det jag skriver men det spelar gentligen ingen roll. då behöver jag inte känna att jag gör någon besviken..

Är just nu inne i en period som är piss. Jag känner inte för något och har tappat all vilja känns det som. 

Känner inte riktigt igen mig själv men jag brukar inte vara så skygg och apatisk som jag känner att jag är nu. 

Om några av mina vänner läser det här- ta det inte personligt. Jag vet att ni finns och jag kommer säkert att ta mig upp igen men just nu känner jag inte för det. 

jag slår upp ögonen varje dag med en suck och undrar hur jag ska ta mig igenom. 

Jag tänker på mitt liv och alla måsten och undrar hur alla andra orkar? Gnäller dom ens? 

Är det bara jag som känner det som om jag har gjort något fel? Att jag inte kan bli bekväm med situationen för att det känns som jag inte förtjänar det här?

Jag lever med en känsla av att alla andra gör en massa uppoffringar för min skull coh att jag inte gör ett skit tillbax mer än att kräva av dom att göra uppoffringar. 

Och sen i nästa stund slås jag med tanken på att ingen egentligen bryr sig, att det är nyfikenhet som driver folk till att överhuvudtaget vara trevliga mot mig. Skit också. Jagvet inte vad jag känner, tycker eller vill 100 % längre och jag känner mig förvirrad om vem och hur  jag egentligen är . 

Det spelar ingen roll vad ni säger. Mina känslor är mina och bara jag kan tolka dom..

och lika glad för det är jag. Typ!

Fast jag vet inte- det går kanske för bra just nu?

Sett utifrån då för hos mig känns et som om alla känslor bara vill bubbla upp- alltså negativa då.

Jag tror att jag måste få njuta av våren snart för att det ska släppa.

Ja och så slippa det J****a gipset då. Jag som kändeatt jag hade ont om tid innan känner det ännu mera nu. Känns piss.

Och är jobbigt. Vill dessutom int träffa dom på utredningen med gips på Även om det inte var mitt fel så känns detså ändå och jag vill inte höra spekulationerna om varför jag tror det hände.. jag hatar att vara den handikappade typen.

Jag hatar att jag inte kan sova ordentligt, duscha tillräckligt bra, inte kan smörja in min torrfnasiga hud och längtar efter stortösen så hon kan hjälpa mig. Ja, det har gått så långt- hon får faktiskt göra det..

jag hatar att just jag har sån jävla oflyt och därför tror jag naturligtvis inte detta kommer vända iochmed  teamet hört av sig. ja, just det- kurtorn ringde igår. Eller var det i förrgår. Blandar ihop allt nu. Ville träffa mig innan jg skulle träffa läkarna och det mötet blev den 27:e mars. Kuratorn ska jag träffaden 5:e. ( på min årsdag av utredningsstart)

Jag har ställt frågan på ett annat forum hur det kan komma sig att kuratorn ville träffa mig igen. Jag vet att hon vet att jag självmeddar men jag vet också att det fick hon reda på av endon i typ okt så då borde hon ha kallat in mig innan om det varit några problem . Så tycker jag iallafall..

Alltså läkare en 27:emars. Baa en månad till. Hela det här sista halvåret har känts helt urbota löjligt. Att bara vänta för väntandets skull. kan ju inte ha någon som helst effekt förutom teamets feelgoodkänsla inför sig själva då.

Undrar vad det mötet kommer att föra med sig?  ett recept och en remiss kanske? Eller bara besked om status för att sedan vänta ett halvår till?

När jag är klar ska jag göra min röst hörd. då ska jag ställa alla de frågor som jag inte känner att jag kan ställa nu.

Varför måste det ta 2 år totalt? Varför gick det ett halvår bara för att det tvunget skulle ta ett å innan diagnos. Varför går ni inte igenom resultaten av psykologtesterna? Varför har ni inget samarbete med tex BUP så att era patienter slipper göra allt själv. Varför kallar ni era rekomendationer för praxis?  Vet ni inte att ni genom att säga så lurar era patienter? tar ifrån dom rätten att tycka att det inte ska få gå till så?

Usch- känner att jag skruvar upp mig alldeles för mycket nu. Vill å gärna må bra i allt det här så det blir att jag kämpar för hårt med bara det och glömmer vad  som är viktigt. jag glömmer vem jag i gund och botten är- inte vad.

Det borde inte spela någon roll om någon annan ycker att jag är rätt så länge jag själv gör det men tror det kommer  att vara en underbar dag när allt är över och jag blir fri. 

jag hoppas att de nya föreskrifterna eller rekommendationerna som kommr 2014 gör att alla som kommer efter slipper denna osäkerhet och ovisshet. Att det går snabbare om det absolut inte behöver ta tid och att alla gör likadant.

Känner att jag lite tappat sugen på att skriva om allt ( eller bristen på allt) som händer. Har fått en tanke på ett ämne som jag tror att många i min situation tänker på en del och som jag tänkte belysa lite.

Jag har snart självmeddat ett år och har ingen tanke på att sluta. Jag började med det strax innan utredningen startade och jag kan i efterhand erkänna att jag lite grand kastade mig in i det. Fast det har ju gått bra. Puh. Anledningarna fanns det gott om men främst var det att jag ville kunna finnas där för barnen eftersom jag redan räknat ut att detta och nästa år skulle vara tuff med separation, idförändringar och dylikt och jag ville inte att dom skulle behöva må ännu sämre om jag till på köpet inte var tillförlitlig. 

Har mått dåligt i vågor genom åren med mer eller mindre självskadebeteende ( man kan jobba ihjäl sig) och mindervärdeskomplex men det senaste året efter jag kom till insikt så eskalerade dom känslorna till att ta över mig mer och mer och det blev svårare att hålla masken. Och det var först efter att jag kände att jag inte skulle klara av att fortsätta som jag som jag tog kontakt med psykiatrin. 

Men tyvärr är det ju så att man när man väl kommer till psykiatrin så mår man redan dåligt och det tillståndet blir inte lättare under utredningstiden där man dessutom lite är tvungen att outa sig för vänner och bekanta för att överhuvudtaget kunna få en diagnos och för många ( inte mig då) så kan det inebära en social isolering pga att man bryter en norm. Jaja, vidare till kärnan. 

Jag fick nys om T, kollade upp lite hastigt biverkningar och började sedan. Det enda jag hade koll på var blodtrycket för det var det enda prov du kan så att säga ta utan att behöva förklara varför..

Därför var det helskönt tidigt i höstas när jag faktiskt tog en masssa prover hos endon och kunde gå igenom dom med henne. 

Innan dess gick jag inte till läkaren. Inte för att jag kanske inte behövde utan för att jag kände att jag förtjänade att må dåligt, att det var T:t som var boven, att jag inte var bättre än en knarkare och eftersom ingen sagt att jag behövde det så förtjänade jag inte det. En del av känslan dröjer sig kvar ännu och jag tror inte det kommer släppa förräns jag faktiskt får min diagnos och recept. 

Känns så urbota löjligt att ingenting hänt sedan juli, att jag bara fördriver tiden. Och sen då? 

I mars då så ska det enl läkarna komma en kallelse lagom till årsdagen och jag ska ha möjlighet att få med mig ett recept hem eftersom jag redan varit hos endon och så kommer förhoppningsvis det skickas en remiss till övre op också ( nyhet- SUS i Malmö ska uppenbarligen också göra dom op nu ;-) ) 

Men nu drar jag i bromsen- jag är pessimist. Förmodligen kommer inget av det att hända. Kommer antagligen att stå ut till slutet av april innan jag ringer upp dom eftersom jag inte hört något, dom kommer att dra ut på tiden coh jag kommer att få en massa svepskäl till att inte få diagnos och recept. Jag ko mmer alldeles säkert få stå ut med de förbannade moobsen iallafall ett år till coch jag kommer alldeles säkert dra mig undan eftersom dysforin ang mina genitalier och de förbannade pucklarna faktiskt blir värre och värre. 

Så därför tänker jag fortsätta självmedda- då slipper jag ha ångest ang det iallafall och jag kommer att orka med de flesta setbacks..och ju fler manliga drag och ju mindre kvinnliga som kommer desto mindre kanske jag tänker på att folks ögon söker sig till moobsen ( in my head-I know) Och jag tänker fortsätta packa för det är det som känns mest naturligt för mig. 

De som tycker det är löjligt kan slänga sig i väggen. ingen av dom mår som jag ändå.

Och ni som tycker att det jag skriver just nu är lite rörigt och aningen derimerande- det är dags för nästa injektion. Är bara lite orolig för att skada mig själv denna gången eftersom jag kommer till att använda vänstern istället för högern och alldeles sannolikt kommer jag att få ont i några dagar.

Detta är också något som oroar mig en del. När man får recept så administreras Nibido vilket ska injiceras ca var 10:e vecka och man kan ha en lång inkörsport innan man hittar rätt intervall vilket innebär att innan man hittar rätt så kan man råka ut för ordentliga dippor. Just nu genomlider jag en mild sådan men mitt T började gå ur systemet för kanske 4 dagar sedan men  på Nebido kanske du får genomlida flera veckor av detta. Hu-hemska tanke. 

Just nu väljer jag själv när och hur jag ska ta det och hur ofta men jag har valt att hålla mig till standard rekomendationerna därför att dessa sista 2 dagarna bevisar att T:t är på väg ut, att jag inte överdoserar och att T.t inte omvandlas till Östrogen vilket är vad som händer när man överdoserar. Då kan jag lida några dagar men i flera veckor? Tveksamt!

För er som undrar hur jag upplever skillnaden mellan att ha T gentemot att inte ha det så är det så mycket som är annorlunda men inget som jag direkt kan säga är det förutom sinnesstämningen då och alla upplever det olika. 

Jag upplever det som att jag hade en otrolig inre stress innan och att den mildras avsevärt och att hela jag kommer i en fas som känns "rätt" eller hur jag ska förklara det..hela mitt sätt att tänka och att uttrycka mig förändras och jag gör ett litet skutt tillbaka till neanderthalaren. Men uppenbarligen passar det mig bra.. 

Jag hoppas att alla har det bra coh att ni tar hand om er själva. Om inte ni mår bra kan ingen annan må 100 heller. Det finns alltid någon som ser coh hör och som bryr sig om. Det gäller bara att hitta den personen/ personerna..

jag lyckades logga in till slut så jag kunde fullfölja mimna tankar från igår.

Först måste jag beklaga mig lite grand.

jag vet inte om det faktiskt är så att jag råkat ut för mina första trakasserier eller om det bara är slump.

Just nu sitter jag med en arm i gips efter att hjulet på cykeln oförklarligt nog för 3:E gången "ramlat" av...

polisen hade inte hört om någon annan som råkat ut för detta så man kan ju undra?

Jaja- 6 veckor som vänsterhänt- kanske blir bättre på att multitaska efter?

Igår så skrev jag att jag skulle försöka skriva något om hur jag blivit bemött och om attiitydförändringar gentemot mig från allmänheten.

Det första som slagit mig är hur jag blir tilltalad och hur samtalen varierar utifrån vilket kön jag presenteras som.

Nu på sistone så är det uteslutande killsnack med tjejproblem, svartsjuka, slagsmålstekniker, snack om gamla tjejer och pöka...det är ungt, gammalt, gott, stinky, smalt, fett, fräscht eller skunky...

En sak som jag verkligen känner att jag kan sakna är ett samtal där man kan diskutera vanliga frågor. Däär ingen skrävlar om bästa ligget eller dyraste åket.

Man hör många som sagt att killar är djupa och jag tror nog det stämmer men bara inom den privata sfären.

In public its raw!

Idag råkade jag ut för en taxichaufför som gjorde mig sugen på att avslöja mig själv bara för att bevisa en poäng.. vilket jag inte gjorde btw. Är jäkligt skönt att passa in och inte behöva få alla dom frågande ögonkasten mm som jag levt med i så många år.

Iallafall- jag har åkt med honom ganska många gånger sedan ca 3 månader tillbaka och han tar mig för den ensamstående pappan jag är.. det är han som har fått mig att se mitt ex som fd fru ;-)

Iallafall, vi diskuterade kunder idag och då vänder han sig mot mig och det lyser om ögonen på honom när han säger:

-Vet du vad? Det finns en livs levande transvestit i denna staden! Och hon har en kille också. (märk pronomet) 

-Hmm, naturligtvis kunde jag inte låta bli att fråga om han menade att hon var transsexuell och att hon hade en kille som inte var en transperson?

-Vad är skillnaden? Hon var utklädd till  en tje och han hade en kille som inte var utklädd.. ( märk förvirringen med pronomen) Dom ville ha taxi och undrade om jag kunde köra men det sa jag till henne att jag inte kunde och då blev han arg. Hmmm- lite förvirrande.

Det roliga är att jag inte tror att han tänkte på att han använde olika pronomen om samma person och egentligen presenterade han fenomenet med en sorts nyfikenhet. Och en sorts öppenhet trots det taskiga ordvalet.

Jag satt och funderade på om jag skulle sabba hans kväll totalt genom att säga attt det faktiskt fanns iallafall 2 "transvestiter" som han kommit i kontakt med bara ikväll, men jag bet mig i tungan.

Tänkte mig för och kom fram till att det var lättast att bara få vara jag..

Satt och pratade med vänner i helgen och med en del av min familj och jag får förklarat för mig att det känns svårt att ändra från det invanda "hon" om mig eftersom jag inte har förändrats på något vis. Fast alla insisterar och håller med mig om att jag har fått en större tålmodighet och ett större lugn än vad jag haft tidigare.Många instämmer i att jag är så mycket kille som  jag ger sken av och alla är med mig trots att pronomenanvändningen är jobbig och naturligtvis är jag glad för det.

Det som jag tycker är den mest obekväma situationen av alla är när något eller någon " avslöjar" mig i en public situation.

Att vänta på poletterna som ramlar ner ( fastnar i myntinkasten rättare sagt), den obekväma stämningen som infaller och den ursäktande tonen ( aningen nedlåtande)  följt av den snabba sortin. Bye, bye. Någon annan ts som märker av just detta fenomen?

Nu måste jag sluta. Handen värker och molar och det börjar bli dags att byta om.

ha det nice alla!