jag vet att jag inte är den mest frekventa uppdateraren men här kommer en iallafall. Tack till er som faktiskt bemödar sig med att gå in och pejla läget ibland. Jag uppskattar det även om själva syftet med den här bloggen är att få gnälla av sig till alla som vill höra. 

Jag har några nyheter. 1 . Jag påbörjade testogelbehandlingen den 30:e dec. Allt har fungerat mycket bättre och jag mår allmänt mycket bättre än jag gjorde. Framförallt är jag inte lika deprimerad längre.  TRots att jag gått på testo i snart 2 år så har en del trots allt börjat förändra sig igen så min misstanke om att testot inte varit verksamt verkar stämma. Iallafall så tog det ca 1 h innan en del av förvirringen började släppa och det här tålmodiga kickade in. efter ca 2 dagar började rösten skära sig och på kvällarna numera är det mycket grodliknande ljud. Den har gått från att vara ostabil och svag till fruktansvärt ostabil och svag så det händer nog något där. Muskelutmattningen är mycket bättre och mina termostatproblem är i stort sett obefintliga i jämförelse med hur det var..Skäggväxten är fortfarande väldigt tillfällig och casual och det ser ut som om någon bara slängt ut lite stubb här och var men den börjar komma nu iallafall. 

En sak som är väldigt tydlig med gelen är just hurlång tid hormonerna kickar in alt kickar ut. Tar dom vid 17 varje dag + någon h ibland och det är verkligen tydligt framåt 13-tiden att det försvinner. Vallningarna kommer lite grand och tankarna far iväg och tålamodet flyger all världens väg. Ca en halvtimme efter insmörjning så är allt super igen. Ska ta blodprover igen om några veckor men jag tror faktiskt värdena kommer att ligga bra. SEdan 2 månader tillbaka så har montan varit tillbaka och det är mer än deprimerande att inse att skiten där nere faktiskt fungerar ;-( Om jag har tur så rättar det till sig snart också. 

PÅ onsdag har jag fått tid till Attila nere i Lund, läkaren men vad det gäller vet jag inte. Jag hade ju kunnat hoppats att det handlade om pappersarbete till RR men det var ju inte bestämt förrän i mars så vi får väl se. Har förresten hört  talas om en italiensk kirurg i Göteborg som verkar göra srs med en ny teknik som jag faktiskt skulle vilja höra mer om men efter  vad jag hört så är det helt klart intressant. Får fråga Attila om han kan skicka remiss till konsultation dit. 

2. jag är sambo. Brr - jag har inte riktigt vant mig vid att inte vara ensam. På gott och ont men just det här att be om hjälp och sånt är skitjobbigt. Och att inte kunna göra som man vill när man vill. Typ. fast det är skönt också. Att vara två som bryr sig, att trots allt ändå ha en stöttepelare när allt skiter sig och få kräka ut sig om all världens skit om man vill. Hon har en påg också vilket komplicerar saker ganska mycket. eller lite beroende på hur man ser saken för han ser mig som man. VI har förklarat att jag inte alltid varit det men det spelar ingen roll. Han är kramig, framfusig, ogenerad, lite burdus så skulle han få för sig att lyfta på t-shirten på mig så hade han gjort det och krama pungkulorna också om det var det han kände för. Och då är det ju där problemet ligger. för jag trivs med att bara vara man för någon. Att inte ha mitt förflutna som pockar. Att vara självklar. Och när han är i närheten måste jag tänka på vad han ser. Om han skulle se mig utan tröja just nu så hade det kunnat ändra allt. Eller om han känt att ohoh, det finns ingen snopp där så därför måste jag vara vaksam hela tiden på vad han ser. Och det är jobbigt..

Men precis som med allt anant så blir nog det också bra i slutändan. VIsst har saker känts omöjliga och jobbiga i omgångar men så här i efterhand så har ju allt trots allt löst sig på något vis. Måste bara börja  se saker från det perspektivet. 

Jag har gjort ett videoklipp ang det andra som hänt men jag lovar at det är stort ;-) 

se här: 

vet ni vad? jag känner mig som ett fruntimmer igen. vet ni vad? Det är ju bra... eller? Det borde betyda att T:t evakuerat. fat chans. Min kroppsdysfori är värre än någonsin, jag tänker mörka tankar oftare än de ljusa och jag ser inte riktigt hur något kan bli annorlunda. welcome to the dark side of the world! 

Jag tror att de flesta bara finns till för att testa mitt tålamod. Det är så det känns. Det känns också som om ingen tar en på allvar längre. Som att man hållt på att gnälla för länge lixom. 

Alla som känner mig nu kommer naturligtvis att förneka detta och det kanske är så egentligen men jag kan inte styra hur jag känner.

Jag har också insett att jag är ganska krävande mot mig själv och ser mig själv på et helt annat sätt än andra och förmodligen är det där problemet ligger, att jag inte ser det andra ser. Jag har min röst i huvudet som är ljus, jag ser mina fettvalkar där ingen annan ser dom, jag har ömmande bröst där ingen ser något anat än platthet och jag har kramper i de nedre regioner jag önskar skulle försvinna. Jag har förlorat en hel del muskler och känner mig för första gången riktigt klen.  Jag sitter fortfarande ner när jag pissar och klipper vikarna på huvudet med hjälp av sax och fjunet lyser med sin närvaro men det är allt det är.

jag önskar att ag kunde få vara som alla andra killar, inte ha dom här jävla biverkningarna. Och jo jag svär, men det får jag göra när ingen hör för jag är jävligt trött på läget.  

Nu sitter man här igen, en veckaq efter sista inlägget och ska sammanfatta läget. 

positivt: har fått igång pannan så jag slipper frysa inomhus. Negativt: det spelar ingen roll för jag tror jag helt ärligt håller på at bli knäpp på kroppens temperaturgivare. Går omkring med antingen en inre köld som bara blir värre ju varmare jag är eler kallsvettning som kommer av att jag fryser och jag vet inte vad som är värst. 

Eller jo, det vet jag. 

Det värsta av allt just nu är att det inte känns som om det finns någon ände. 

Pratade med enokrinologen och guess what: inget testogel i sikte än. 

Eller jag kanske ska uttrycka mig annorlunda. inga magiska piller som får mig att känna mig hel och frisk igen och lite mer som mig..

enl endon så hade jag 3 gånger så höga östrogennivåer ( kommer inte ihåg den siffran) som en biokvinna och 16 i testo. Efter 16 veckor från sista injektionen så ja- det är skruvat. Har för mig att hon vill att värdet skall ligga melan 20 och 30 när det är normalvärde för en man men framförallt borde den vara på typ 3 nu eftersom testot borde vara ur kroppen. 

Vi började diskutera varför och ev behandlingar och hon sa att det förmodligen inte skulle hjälpa  med en hysterektomi. Att mitt östrogen bildas någon annanstanns av testot och som jag inte kan påverka. Det blev bestämt att jag skulle vänta 4 veckor till sedan ta blodprover. Vi snackar alltså veckan innan jul ;-) OM värdena gått ner då skulle vi påbörja gelbehandlingen och ta kontinuerligt blodprover för att mäta upp hur mycket problem jag egentligen har. Alltså helt ärligt. jag känner mig totalt omotiverad till att vara en försöksperson och jag ser verkligen inte fram emot av ett oförutsägbart liv av DET HÄR!

Slängde ut en fråga på ts-gruppen om någon visste något och jag fick en del svar från en kvinna som är forskare och om jag skulle sammanfatta allt hon skrev så hade det blivit så här: 

Ett fåtal människor omvandlar testosteston till estrogen i fettvävnaden och då hjälper det inte att  ta bort livmoder och sådant. 

För cis-människor verkar det finnas någon sorts blockerare men den är inte dedikerad till ts-personer och är kanske verkningslös då om det överhuvudtaget skulle kunna vara aktuellt att prova. 

MIn första tanke var att ok, fettvävnaden. lätt kirrat- bara bli av med allt underhudsfett men så lätt är det ju inte. Och bättre blir det ju inte av det heller. Det enda jag vet är at jag har att se fram emot ännu mer "hängröv" och timglasformer såvida inte något på något mmagiskt sätt helt plötsligt blir bättre. 

Nu ska jag jobba igen men bara så alla vet : läget känns inte så jäkla super. Men för att göra saken lite bättre så har jag träffat någon som försöker muntra upp ig och som får mig att tänka på annat så helt av banan är jag inte än iallafall. Hoppas alla ni andra som läser  mår bättre. 

Jag insåg att jag inte bloggat på skitlänge. Har ärligt talat inte lust allt som oftast. Livet rullar på utan att det händer något speciellt i det. 

Jag tänkte iallafall dela med mig av mitt mående just nu och hur jag ser på framtiden. Om jag bara lyckas hålla ordning på tankarna. Det är nu 16 veckor sedan sista testoinjektionen och jag känner mig allmänt sjuk i huvet. Tankarna går runt som om det var en pingismatch fast med MÅNGA spelare som vardera har något annat att säga.. 

Jag är lite obsessive rent allmänt och en allmän plåga. Kan inte slappna av ordentligt heller. 

Jag kan ju inte säga som alla andra att kroppen blivit mer feminim eller så för det har den varit hela tiden. Min röst är inte uthållig för 5 öre och träningen funkar inte. 

Nu är det ju så att även om detta blivit ännu mer tydligt de sista 2 veckorna så är det ju så här det har varit nu ganska länge och det är därför jag ska få börja med gelen istället. Endon ringer på fredag och förhoppningsvis har jag testot på måndag. Hoppas det. Eller jag vet inte. Det kanske inte alls blir bättre. Jag kanske ska fortsätta må så här fram tills jag vet inte när.. positiva tankar.. eh nej. Faktum är att jag nog är lite nedstämd just nu. eller en del. 

Har förresten träffat någon som envisas med att försöka få mig att släppa min taskiga självbild. Det går så där. Även om jag blir glad över att den personen anstränger sig så är det en påminnelse om läget.  Man sitter och pratar om allt praktiskt och funktionellt som rör allt mellan himmel och jord och så tänker man: det kommer alltid vara så här. Jag kommer aldrig komma ifrån just den här delen av mig, det kommer alltid att ställas frågor. Visst- jag överdriver nog. Någon gång är nyhetens behag inte intressant längre men oavsett vilket så känns det evinnerligt länge till dess.

Och just nu är fjädern en höna för detär så det känns. Varje gång man träffar någon antingen ny person eller gammal bekant så kommer frågorna obönhörligen: vem är du? hur går det till? hur känns det? hur funkar det? och det? och framförallt DET? KÄnner mig utlämnad och sårbar. Jag skulle kunna välja att låta bli att svara men det känns som om jag är skyldig till det. Att det är mitt ansvar att dom förstår, att jag måste förklara varför jag gjort som jag gjort. Jag är säker på att det just nu sitter någon som tänker: vadå skyldighet? låt folk ta reda på själv och dra sina egna slutsatser. Men fram tills dess då? då sitter man och försöker hitta något att prata om medan personen sitter där med sina frågor snurrande i skallen. Och egentligen inte bryr sig ett skvatt om det man säger för det är så svårt att förstå allt det här och innan personen lyckas med det så är det så . 

Och nä, det här var ingen bra idè. Tankarna går runt och runt. Och jag fryser. och svettas som en gris. och kan inte hoppa in i duschen som jag helst vill för pannan är demonterad och den nya installeras imorgon. Under tiden drar kylan in i Sverige och gör så att jag tillochmed fryser när jag är inne. Skit också. 

Och om ni inte vill drabbas av min negativa attityd så glöm det ni läst. Det här var bara ett paususinlägg. Någon gång är jag på banan igen och då ska jag försöka skriva igen men just nu hoppas jag att hormonerna ska sluta jävlas med mig. Och att jag ska få uppleva iallfall något av allt det positiva som testot ger. Hoppas. Hoppas. Hoppas..

Och nej, jag har inte hört ett smack från KS. Dryg väntan där också..

kan man kalla detta fenomen för det? 

Jag syftar på att den ena inom sjukvården inte vet vad den andra gört och således inte anser att dom kan göra något heller... 

Jag har hamnat i en nedåtgående spiral med hälsan och trots ett bra bemötande numera hamnar jag i kläm och förväntas själv veta vad som är fel. 

Jag pratade med endokrinologen igår och hon gick från att tro att jag hade överproduktion av sköldkörteln, till högt kalium, till klimakterie och östrogenöverskott, till cancer till , till leptinkänslighet och rakt in med huvet i väggen... 

Sådärja, om man inte vet är det lika bra att ha möjligheterna öppna ;-) 

Var lämnar det mig då? 

JO, några rör blod till som ska lämnas imorgon - förmodligen utan något resultat och avgiftning igen av testoinjektionen tills jag mår lika piss som förra gången, sen en ny blodtagning, vänta tills resultaten av värdena kommit och sen påbörja gelbehandling istället. 

Men grejen är att varken hon eller min vanliga läkare vet vilka bekymmer som är testorelaterade och om jag ev lider av något annat viliket dom menar på att jag uppenbarligen gör och eftersom dom inte har någon vidare kommunikation så vet dom inte vilka slutsatser dom ska ta... 

Ja just det, har fått en psykolog också att klämma in  som menar att jag prioriterar fel och som absolut inte tror mig när jag säger att jag verkligen inte hinner med något annat än jobb, resor, ungar , mat och så då en halvtimmes sjukgymnastik om dagen.. 

Mer smolk i bägaren? Ja- sömnen är fucked up, ligger och vrider mig tills jag somnar och sen vaknar jag ändå efter 3-4h om jag har tur och kan inte somna om. 

Förutom min vanliga tidsbrist så måste jag även hålla på att starta om pannan till värmen i tid och otid eftertsom den stannar titt som tätt och eftersom jag avvaktar en ev bergvärmeinstallation så känns det onödigt att fixa skiten till dyra pengar. 

Bilens vattenpump har gått åt skogen och något annat får den att hoppa som en groda, cykeln har fått punktering för 4:e gången, datorn  bara strular och telefonen skulkle behöva reparation också  och jag bara känner att allt går mig emot just nu. 

Om jag är deprimerad? Näää, inte så mycket men jag har svårt att se positivt på ting just nu..

Idag var jag hos logopeden. Det var ett år sedan sist. Jag måste verkligen säga att logopeden är en väldigt lättsnackad, sympatisk person. Det är nästan så man glömmer varför man är där, hon känns nästan som en kurator..

Anyway, eftersom allt har en förmåga att samlas på mina arbetsdagar så skulle ju inte detta vara ett undantag. Efter att ha jobbat hela natten och snackat ganska mycket också, och 2 h sömn så vacklade jag in där.

Märkte redan innan proverna att jag kände mig trött i halsen och det är ju också det som är mitt problem nuförtiden. Inte att rösten inte är för mörk utan att jag blir så trött och svajig ochsen kommer rethostan.

Vi gjorde talövningarna med NOrdanvinden och jämförde och min röst hade sjunkit trots att det inte verkar så till 115 hertz. Det som verkligen skillde var omfånget. Innan låg jag mellan 108 herrtz och upp till 168 hertz men nu hade omfånget minskat till mellan 98hertz som lägst och 136. Det tyckte jag faktiskt var intressant eftersom jag har märkt av att jag uppfattar mig själv somn monoton ibland och då innebär ju det att jag inte var helt fel på det.

Jag har blivit svagare  och mer ostabil också men det kunde hänga ihop med att jag bara vilat den i 2 h efter nattens ansträngningar.

Hon precis som jag tror att den kommer att sjunka ytterligare när jag får koll på testot och det blir ett jämt flöde så att säga.

jag undrade om det fanns något jag kunde göra för att få rösten mer konsekvent och stabil men hon ville inte att jag skulle anstränga stämbanden så mycket som jag uppenbarligen gör utan skulle li lite snällare mot dom ?

Kortfattat: hålla mig lite kortfattat om alt till allt. Fasiken också vilket krav: folk kan ju tro att jag är mer asocial än jag redan är..

Vi pratade en del om självbild och uppfattning. Tex så har från förra gången mitt sätt att se på min röst förändrats till det positiva så att säga då jag inte tror att någon annan längre uppfattar  varken mig eller min röst som något annat än manligt men däremot  upplever jag det som (är mer medveten om) att mitt kroppsspråk och mitt språkbruk  inte ändrat sig så mycket att det landar inom den maskulina genren.

Tex när man snackar med folk så tycker jag om att faktiskt prata istället för att uttala neanderthalliknande ljud och okomplicerade ord tagna ur sitt sammanhang vilket män faktiskt rätt ofta gör och jag pratar nog en hel del med händerna och kroppen också. Detta brukar anses som lite "bögigt"..

Apropå det så är detta också en stor skillnad mellan mig och dom jag pratar med ( oftast fyllebultar). Jag tittar gärna på tjejer, det har jag alltid gjort men eftersom jag aldrig haft den sexuella åtrån så tittar jag för att jag tycker att många kvinnor är vackra. Inte för att som hos dom jag pratar med "sätta på"..  

nä, det verkar som om jag har en bit kvar att gå men det tar sig trots allt ändå, trots alla svårigheter.

Ja nu snurrade jag iväg lite fast det var faktiskt lite grand av detta vi pratade om också. Otroligt nog så handskas ju hon också en hel del med kroppsspråk så det är väl lika bra att utnyttja den kunskapen också?

Fick faktiskt en hel del bra att tänka på just i dom sammanhangen där jag känner att jag inte riktigt hänger med så vi får väl se om jag lär mig något framöver.

jaha gott folk, vad händer hos er då?  

Igår var jag på möte med läkarna i Lund hos teamet i det nya psykiatrihuset. 

Deras vänterum var verkligen inspirerande. Vita väggar, vitt tak , en dörr 2 trästolar och et träbord med 2 heminredningsmagasin på... 

Iallafall, jag började med att ifrågasätta varför jag var tvungen att ta mig dit och uppenbarligen hade dom fått intrycket av, när kuratorn återberättade för dem varför jag ringt,  som om jag ångrat mig i min transition och att mina problem var psykosomatiska, istället för rena bieffekter men det kom vi fram till att så var icke fallet.

Dom hade tyckt det verkat konstigt eftersom dom inte hade märkt av några tvivel från min sida innan men behövde få det bekräftat.  

Efter att ha tittat över dom få provsvar jag haft hos endon så såg det ut som om mina misstankar stämmer. Att min kropp inte riktigt klarar av att ta hand om en så hög dos med testosteron utan omvandlar det till östradiol ( östrogen) 

1:a mätningen efter 6 mån egenmed var okt 2012 och då låg testot på 17 medans östrodiolen låg på 58. 

2:a mätningen då jag skulle fått börja med Nebido var mars 2013 då jag varit utan testot i 3 veckor  då östrot låg långt över 51 vilket är det högsta mätbara och östradiolen 128.

3:e mätningen mitten av maj testo 7,7 och östrodiol 38.

Den enda gången av dessa tre där jag mått bra har varit den första. På alla de andra har jag mått mindre bra fast på olika vis men de misstänkte att jag förmodligen haft detta problemet en längre tid och att mina äggledare är problemet..

Lösning: stå ut 8 veckor tills testot går ur kroppen, börja med gel, kolla om det hjälper och skynda på resten av behandlingen.

Jag fick tjata lite grand på dom eftersom dom envisas med att det inte är lönt att skicka in några papper till RR förräns efter 2 år men jag förklarade att eftersom dom inte skickat någon remiss angående konsultationen av srs så skulle dom överskrida de 2 åren med råge och att enda anledningen till att jag vill få iväg papprena är för att få ett beslut från socialstyrelsen om borttagandet av friska organ tillika mina äggledare eftersom det är vad som krävs för att få skära bort den delen. 

Visst ett nytt personnr skulle naturligtvis kännas bra också men som sagt var eftersom det är äggledarna som producerar östrogen så hade det helt klart underlättat om dom försvann. 

Men iallafall så är nu remissen ang konsultationne skickad trots att maston inte är gjort och i mars/april ska vi träffas igen för att fylla i papprena till RR. i det stora hela var det alltså ett bra möte. 

Så gonatt alla

Livet suger. Transvården suger. Ingen annan kan överhuvudtaget förstå hur just jag upplever det så varför ska jag försöka förklara?
Jag har kroppsliga problem som är relaterat tIll hormonerna men endon är okontaktbar. Om en månad kan jag få en telefontid med henne. Då kommer det värsta vara över - till nästa gång då.. Och då kommer hon inte heller vara anträffbar. Jag ringer teamet för att kolla om dom har någon annan kontaktväg till henne - dom återkommer med svaret: - nä.
Men detta låter inte bra så läkarna ( läs psykiatriker på sexologen behöver nog prata igenom läget med dig. Du får en tid av mig nu (kuratorn tillika sekreteraren) om du inte kan så kan det innebära att du har samarbetssvårigheter för du måste förstå att dom tar sig tid att träffa just Dig..

Jag kan egentligen inte alls, min barnvakt är bortrest, jag har ett föräldrasamtal som börjar 1 och en halv timme efter utsatt läkartid och jag börjar jobba samma kväll. . Men jovisst jag förstår hur hon tänker. Vad jag däremot inte förstår är hur min fråga om hur jag kunde få fatt i endikronologen pga kroppsliga bekymmer kunde leda till att jag behövde träffa psykiatriker?
Någon som kan ge mig den röda tråden?
För jag känner mig mest maktlös. Fram till jag får byta juridiskt kön och har personbevis i handen så är jag helt i deras våld. NO pardon.. Nick och bock.. Tack tack.. Sa du hoppa? Hur högt?