ända tills jag kom till jobbet, men nu vete fasiken vad jag ska ta mig till.

Sluta säga att jag ska vara glad att jag har ett jobb, att det finns dom som är utan. Jag vet om det, ok?

Men det känn som om jag inte har någon som helst rätt längre.

Rätt till att ha egna åsikter, stå upp för mina åsikter, rätt till raster, ett gångbart arbetstempo, sömn, rätt till tid med familjen. ja jag vet inte vad jag har rätt att kräva längre.

Ja, istället för att gnalla skulle jag kanske förklara istället.

jag jobbar nattgruppen i mitt företag och från den dagen dom startade upp den så känns det som om dom verkligen försöker bränna ut oss: först nu för 2 månader sedan fick vi ett arbetsschema som överhuvudtaget var humant. Innan dess har det varit för många timmars arbete i sträck, nästan obefintlig vilotid, överträdelse av maximal arbetstid osv.

Iallafall så har vi nu ett relativt ok schema med 3 eller 4 nätters arbete följt av 2 nätters ledigt och varannan helg ledigt.. inte bra men inte helt åt h****e heller.

Iallafall så är det dags för nytt schema i början av december så nu har "förslaget" kommit på nytt.

Av erfarenhet vet jag att dom ej kommer att ändra "förslaget" om inte facket uttryckligen hittar något generellt övertramp.

Så 5 man natt 4 veckor ren natt + en vecka med arbetstid mellan 08-18 ( 5 dagari sträck)  + att dom ökat passen med 1h. Det bör tilläggas att hela nattgruppen består av långpendlare som måste åka hemifrån 2 h innan passen börjar, inkl mig då) och inte heller kommer hem förrän 2 h efter ( om det går tåg vill säga).

På detta viset jobbar vi ej längre ren natt och dom kan öka vår arbetstid till i genomsnitt 36h/vecka istället för dagens 32. Smaaart.. och just det 3 man ska sluta också..

För egen del innebär det att jag den veckan som dagturen går måste åka hemifrån 06 på morgonen och kommer hem kl 20.. strålande. någon som kan tänka sig att ta hand om mina barn? Hmmmpff!

Sorry, men jag är så j***a lack så det finns inte. Inte nog med att jag lägger över 80 h i månaden på ren pendling utan nu det här också?

Om jag går till arbetsförmedlingen och förklarar läget, tror någon att dom låter mig sluta då utan att förlora ersättning? Nää, trodde inte det heller. Men vad fasiken kan jag göra?

Någon som vet?

Jag vet jag skulle säkert kunna sjukskriva mig med tanke på hur denna kroppen mår men jag varken vill eller har råd. Dessutom är jobbet roligt om man tar bort arbetsbörda, arbetsledare, stress och ansvar.  Och nu- ska jag gå och jobba lite till / God morgon

Jag vet inte ad alla andra gör när dom inte mår super. Själv brukar jag baka. Massor. Och äta upp allt.. och nu 8 kg senare ( jag vet ingen fara på färdet än), så är det ytterligare en sådan dag. Jag och töserna har bakat rosa saffranssnäckor, gröna muffins och just nu väntar jag på att budapestbottnen ska kallna så jag kan göra favvosen färdigt. 

Jag vet inte varför det är så, man tömmer hjärnan på något vis när man bakar- det är nästan så man kan stänga av hjärnkontoret helt- och så får man ju den berömda sockerkicken efteråt. Fast det är lördag så jag ser genom fingrarna där. 

Men sen mitt i bakstöket kommer den stora tösen med: jag är hungrig, vad blir det för mat? 

Ehh, tänkte ju inte på det. Ville ju inte egentligen heller. Jag vet inte- jag tycker det är så urbota tråkigt. Till skillnad från  när man bakar så måste man hela tiden vara på sin vakt och trots att folk påstår att jag är bra på att göra mat( även andra barn) så verkar inte mina egna barn tycka det och då är det klart att mna inte blir så sugen på att ställa sig vid spisen i 2 h, eller något. Men sen är jag dubbel åter igen- för jag vill att mina barn ska äta husman- fast helst utan att behöva göra det själv..

I förra veckan tänkte jag prova på en av dom däringa matkassarna dom alla tjafsar om, bara för inspiration så jag tog en sådan som man hittar på nätet och handlade alla ingridientser själv och redan där kunde jag konstatera att det hade varit bättre att betala 40 kr extra för att få det ihopplockat. Det skillde inte så mycket mer emellan att få det ihopplockat och att knalla i butiken själv. Förutom då kanke 1h för att hitta allt. 

Men just den kassen jag provade på var jag inte nöjd med recepten i.

Av 5 möjliga var 2 ätbara, resten smakade rent ut som en gammal håsa på ren skånska.

Så jag tänkte vända mig till Linas denna gången- inte för att jag måste utan för att jag vill: hitta nya smaker, pröva nytt, äta varierat och framförallt äta varje dag. Om man som jag jobbar natt och sover och äter vid varierande tider på dygnet så måste man äta ordentligt, vilket jag inte gjort, vilket i sin tur är något jag betalar surt för nu då! 

Så min ambition att försöka laga mat varje dag är faktiskt för min skull, inte barnen. När dom kommer hem på fritids på em/kväll vill dom ändå inte äta- det har dom redan gjort på skolan utan tar om dom själv får välja en macka eller omelett. Och massor av frukt. Angående frukt så är jag glad över att den börjar gå ner i pris nu för fy farao vad mycket pengar man lägger på det. Ja, jag vet det är nyttigt- men måste allt som är nyttigt vara dyrt? 

Då förstår jag varför många lider av övervikt..

Usch, nu är det snart jul- som tur är så jobbar jag- och får glädjen att fira nyår med barnen istället- men trots det så börjar paniken krypa sig på ang julklappar. Man måste ju fixa det också. Och julpynt. Och julbak :-) Fast som sagt var- jag slipper huvudjulen i år iallafall och det är ju bra. Tycker jag. 

Ja, just det. imorgon är det fars dag. inget vi firar egentligen men detta året har det varit mycket tassel mellan ungarna så vi får väl se. Eller så får vi införa en alldeles egen mappadag. Det röstar jag för! 

Jag har sett att det är mycket diskussioner just nu ang just det här med namn och hur man kommer fram till sitt nya namn.

För egen del är jag himla dubbel. Jag älskar mitt nya namn, ungarna älskar det ännu mer men sen är det ju det här då- jag gillade också mitt gamla namn som jag har behållt som "2a namn".

Men jag var så evinnerligt trött på att behöva bokstavera och förklara vad det gamla stod för, uppkomsten och om man verkligen fick heta så..men trots det så känns det än så länge som ett stort steg att ta bort det.

De få av er som vet vad det är förstår nog exakt vad jag menar.

Ja, idag har jag provat på en ny funktion här på blogger- videoklipp.

J
  ag kom till fritids idag och lilltösen har världens sjå med att få till den sista detaljen på "pysslet" hon roat sig med.

Och när jag fick se vad det var så slog mig min namngivningsprocess sig till minnes så jag tänkte dela med mig.

Det är så här va: vi hade diskuterat det här med namn jag och töserna och jag hade lovat att eftersom jag döpt dom så skulle dom få döpa mig. Ja, jag är en väldigt rättvis förälder..

Iallafall så var ju det så svårt så vi lät det bero ett tag tills dom hittat något dom tyckte om.

Iallafall så till Alla Hjärtans Dag i år så gjorde min stora tös ett Stort hjärta med texten LOVE i mitten. Ps. Jag har postat detta i början av mitt bloggande.

Och så när den lilla fick syn på det så gjorde hon med den texten som hon gjorde vid alla tillfällen och ljudade vad det stod.

LOVE.. och så utbrister båda två i ett kör: Det är ju så du ska heta. Det är JÄTTEFINT!

Och där har ni historien bakom mitt namn. Varken mer eller mindre.

En rolig sak som hände häromveckan:

Dom ringde från VC förra veckan och frågade efter LOVE, alltså det engelska ordet då och jag kunde inte riktigt hålla mig för grin. Dom kände sig smått generade...

Ps. jag kommer aldrig varken gå ut med namn eller bild på mina små änglar men deras röster kan jag bjuda på <3

Detta var BTW den lilla..

jaha, vaknade idag och tänkte att nu kanske jag borde skriva något litet inlägg trots att jag egentligen inte vet om vad jag vill berätta, och här sitter jag nu, inte ett dyft klokare. 

Men om en halvtimme kommer stortösen hem ifrån sin pappa och sedan ska jag till jobb---igen. 

Jag vet att jag är nere just nu- av olika anledningar. Kroppen som inte riktigt samarbetar till att göra det jag vill, jobbet som är så krävande, barnen som man känner man inte tar riktigt omhand om ( jag vet att det inte stämmer men det äör en känsla) och så då omställningen från låtsas till på riktigt.  

Det är svårt att förklara känslan av att ha levt i 31 år som något på låtsas och sedan är man lixom som man skulle vara- fast utan erfarenheten. Det är skitstort egentligen men allting är så oprövat. Ta bara det här med hur man uttrycker sig.

Jag har aldrig pratat som en tjej men inte heller som en kille utan det har blivit en intrycksbaserad vokabulär som formats under åren utifrån förväntningar utifrån och vilja från mig. 

Då är det inte konstigt att man blir lite mittemellan. 

Detsamma gäller klädsel. Innnan har man tonat ner det tjejiga och haft ett grabbigt stuk på sin stil men nu kan man pröva sin egen stil- helt utan det tjejiga.

Det är stor skillnad på att vara grabbig till att vara man. Om jag säger så här: jag önskar jag hade massor med pengar att prova mig fram på. Just nu är det mjukisbyxor som gäller. Billigt, mjukt och bekvämt..

Att leva stealth går över förväntan men i olika situationer kommer jag på mig själv med att tänka efter och i vissa fall imitera min manliga omgivning- allt barta för att "passa" in.

Lever med en känsla av att jag ska bli förnekad inträde, att jag genomgår en test från allmänheten för att se om jag passar in- om jag klarar det. 

En bekant till mig uttrycktre min känsla ganska bra härförleden: 

Jag ska kalla dig han när du gjort dig förtjänt av det! 

Ja, ni behöver inte berätta att det var förtryck- det vet jag redan men känslan är precis så- att jag hela tiden måste göra mig förtjänt av min identitet. 

Nä, nu kom den stora hem. Dags att vara förälder igen. 

Ps. min i5 har kommit så nu kan jag inte skylla på kass mobil längre..

Varför ser man aldrig ut som vanligt på körkortsfotona? Alldeles stelt, och stirrande rakt fram. Jag tog nya idag eftersom att jag vill ha mitt körkort i rätt namn. Plockade fram och jämförde nu, och då.Det skiljer 1 år på fotona och först nu efter att ha satt dom bredvid varandra ser jag förändringarna. Ibland är man blind. Men det slog mig också att ingen har bett om leg de senaste månaderna, så uppenbarligen ser jag äldre ut, om inget annat!

Ok, jag erkänner. Jag är nog inte den mest frekventa bloggaren men jag har mina skäl. 

Det är inte ens lönt att ens försöka sig på att gå in via mob då det absolut inte funkar att få något rätt via det skräpet. Jag beställde faktiskt en I5 hos telenor för 3 veckor sedan men den har inte kommit än så då får jag stå ut med skiten såp länge. Så främst är det alltså Telenors fel då dom tar hem telefoner EFTER dom får beställningar på dom. Såvida du inte är ny kund förstås. Nä, varför ska man göra någon ansträngning för dom gamla kunderna? Dom är ju redan fast

Hmmm, just nu sitter jag och funderar på om jag kanske borde ta betäckning?

Lillfjompan har en killkompis hemma här och det är stor skillnad på aktivitetsnivån. Just nu är dom i träningsrummet och leker med maskinerna och det låter som om taket ska ramla in..take cover!

Skäl nr 2: ,min dator åkte iväg på reparation och den  jag använder nu är segare än gammalt tuggummi så jag somnar helt enkelt innan jag kommit in på dumburken.

Skäl nr 3: min koncentration är åt fandens för att uttrycka mig milt sagt. 10 min koncentration alt stirrande på en skärm är nästan omöjligt. Känner mig som en jojo, både känslomässigt och fysiskt. Att överhuvudtaget komma ihåg mellan tangenttryckningarna  vad jag ska skriva är en prestation. 

Detta inlägget har jag äntligen tagit mig i kragen för att  att skriva helt enkelt därför att jag ser att det faktiskt är några läsare som troget går in och kollar dagligen på min aktivitet, ibland mer än en gång och naturligtvis är jag sifferkåt som de flesta andra bloggare. Och tacksam för mina läsare som ett fåtal gånger gör sig synliga för alla andra men iallafall.. 

Nä, nu tänker jag inte ange fler skäl. Dom finns men jagmåste ju ha fler ursäkter på lager till sen ;-) 

Vad har hänt sedan sist? 

( ska bara gå inoch läsa fatt minnet)

Jo, jag har varit hos endikronologen. Det var faktiskt det mest nervösa mötet hittils men det beror nog på att jag skulle lixom vara tvungen att bekänna färg om jag säger så. 

Men, det var faktiskt ingen fara. Fick göra en ockulär besiktning, inkl brösttittande, lite klämmande och kännande. 

Hon tyckte med tanke på att jag gått i 7 mån på testo att förändringarna var små men jag klagar inte. Det är fortfarande inte dom kroppsliga förändringarna jag tar testot för just nu..

Sedan gick vi igenom blodproverna som jag tog för några veckor sedan. 

Alla värden som ev skulle kunna ha förändrats pga testot såg bra ut, inkl blodtrycket vilket förvånar mig eftersom jag känner mig hispig alltid och speedad men, men ... allt ska ju naturligtvis inte vara 100 så är det ju. 

Uppenbarligen har jag en underproduktion av sköldkörteln så den skulle kollas lite noggrannare. 

Jag fick förklara hur jag känner mig 989 % av tiden och förutom vikten, så stämde alla symptom. 

Och att jag inte gått upp i vikt kan ju bero på att jag äter alldeles för lite? 

Vad jag däremot aldrig fick reda på var vad som blev följden av detta? 

Eller rättare sagt: jag tänkte fråga men som vanligt så glömde jag göra det.

Jag vet bara att jag inte kan fortsätta så här. Allt har eskalerat de 2 sista månaderna och just nu undrar jag om det är möjligt att dö av utmattning? 

Jag känner mig som ett levande lik alltsom oftast och detta gör ju också att jag egentligen har någon livsvilja heller. 

Missförstå mig inte nu, jag är inte suicidial, men jag har tappat mycket fokus på vad jag vill i framtiden- det handlar mest om att ta mig igenom dagen. Och inte bara jag då- helst ska ju ungarna må bra också så jag tar på masken. Visst ser dom att jag är trött men jag låter dom aldrig se hur trött eller hur uppgiven jag känner mig. 

Det börjar bli riktigt jobbigt att åka till jobbet men det känns inte som om jag har något val. Pengarna måste in ju. 

anledningen till jobbsituationen är att arbetsbelastningen har ökat markant medans bemanningen minskat och det har lett till att ansvaret har ökat. PÅ ett 9 h arbetspass sitter man numera inte ner förutom ev den sista kvarten innan man slutar och det ringer konstant om saker som behöver lösas.

Jag skrev i förra inlägget om ett annat gig men det visade sig inte vara ett alternativ längre.

Fast problemet är att om dom bara tillsatt en man till och lagt in 2 raster så hade allt varit kanon! Jobbet är ju roligt    

 På 5 dagars uppehåll hinner det hända en del- iallafall med humöret. 

När jag skrev förra inlägget mådde jag inte jättesuper beroende på en massa olika saker och även om jag fortfarande inte mår super så har det blivit mycket bättre. 

Den värsta ångesten börjar dra sig undan nu och jag har fått ta tag i mig själv för att "våga" vara social igen och det har ju faktiskt gått över förväntan. 

Mina chefer har äntligen informerat dom dom skulle informera och det märktes direkt att mmångas frågetecken hade suddats ut. Ingen har sagt något personligen till mig utom en då som påpekade att jag inte var den enda FtM:n på skånetrafiken ( vad har jag missat) och att det inte skulle vara något hinder om jag skulle söka andra jobb. Just nu har jag ev chans på ett hemmaplansjobb, fast inte som växlare utan som tågvärd och tankanrna går om vartannat om jag tycker att pendlandet, stressen och den overksamma arbetsledningen som vi har är mindre värd än hur roligt jag egentligen tycker mitt jobb är.. hmm. 

Den stora tösen har kommit till BUP för att prata och det dåliga humöret börjar vända. Tills nästa gång då. 

Har suttit och gått igenom en del inlägg och har sett ett samband. Min ångest och osäkerhet är alltid som störst ca 2 dagar innan det är dags att ta T igen och det verkar som om jag lider av varannan vecka pms. 

Då kan jag bara fundera på hur jäkla mycket osäkerhet jag lidit av resten av livet. 

Alltså- jag tror att jag mår så pass bra på T att tiden då mina nivåer är låga känns värre än innan jag förstod hur bra jag kunde må och därför  har hela mitt liv inte varit fullt så jävligt som det är dom där två sista dagarna innan T-time. Ehh- kluddigt? 

Däremot en sak som ramlat över mig på sistone är tanken på ev partners. Dvs sängkamrater. Det sägs att T får en att bli "intresserad" och tyvärr kan jag bara instämma att något händer trots den assexuella finishen. 

inte så att det är något som jag grubblar på ofta utan tankarna slår mig ibland. Ofta för att vara mig och jag kan ärligt säga att jag inte har den blekaste susning om jag är homo, bi eller hetero. Skrämmande egentligen att man är över 30 bast och inte känner till sina egna preferenser. Misstänker att det kommer att ge sig den dagen jag ger mig in i leken vilket inte är nu då jag faktiskt prioriterar familjen mer. 

En sak som jag har vunnit på att vara trans är att jag är lite fri att "välja".. dvs om jag blir ihop med ett fruntimmer så ses det som lika osensationellt som att jag skulle bli ihop med en karl. Guldläge!

Nä. nu har den lilla somnat i soffan så jag ska försöka se om jag kan tråckla upp henne i säng på något vis utan att slå ihjäl na och sen ska jag och den stora glo på film. 

Om vi inte hörs får ni ha en trevlig helg allihopa

Och det ser ut som om det blir en härlig höstdag. Är precis hemkommen och ser ur över landskapet och suger in hela härligheten. För första gången på jag vet inte hur länge möter kirna upp utanför dörren och vill ha lite sällskap. I vanliga fall skular dom för regnet..hoppas det är lika fint när jag vaknar. Om jag ens lyckas somna då vill säga..