Wow, jag tror jag måste dedikera ett litet inlägg till Lee, som promotat mig. Det senaste dygnets aktiviteter har varit större än under hela tiden jag har haft bloggen. Så tack Lee! Och ja, en slurk kaffe inom en snar framtid är ett måste..

Det här att fler hittat hit får mig visserligen att bli en smula nervös, men sen tänker jag att ni kanske är här för att hitta jämställda, att många av er är som jag -som försöker hitta nya källor till inspiration och att ni är genuint nyfikna på hur mitt liv som ftm med barn ser ut.

Ibland har mina inlägg en gnällig ton och det kanske låter som jag är en gnällspik- men det är jag i allra högsta grad inte. Men precis som många andra som varit tvungna att bygga upp ett försvar av tystnad så är tystnaden svår att bryta.

Och då byggs det upp slaggprodukter som i mitt fall kan bli gnäll i skrivande stund.

Men för det mesta mår jag bra,psykiskt, och har egentligen inte större rätt att gnälla än alla de andra människorna i vårt avlånga land, men det finns ett behov att få utlopp för sina känslor och tankar och därför har jag min blogg

Läste i gårdagens Metro på sista sidan, alltså baksidan, Metros kontaktannonser...och ställer mig frågan Ehhh är detta ett skämt?

Nog tror jag säkert det finns en och annan som skickar svar på dessa men dom är nog få.

Ca 30 annonser som betade av sadism, masoschism, vanlighet, förmögenhet, uppblåsthet, ojämställdhet, ytlighet mm och så- transsexualism. Javisst var det rolig läsning men jag tvivlar på att den var allvarligt menat. Om man bortser från inlägget som rörde mtf som söker ftm, som faktiskt nog skulle kunna vara en riktig annons, så kändes det oambitiöst.

Är det någon som läser det här som använder sig av bloggplatsen?
För nu bara måste jag få svar på vilket inlägg en kommentar gäller?
Det är skitsvårt att svara när man inte vet vad man ska svara på så därför är mina svar så få...eftersom jag bloggar från mobilen. På datorn står det längst upp angivet vilken rubrik kommentarerna hör till men inte i mobilen. GAH

I förrgår gjorde jag det, skaffade en annan profil på fb och lade en liten avskedsvideo på den gamla där jag bad alla att göra ett aktivt val, att vara med mig eller mot mig. Idag raderade jag den gamla och läste igenom alla svaren.

Alltså, ibland har man tur i livet och jag kan med glädje berätta att de flesta (-20) hittat till den nya profilen.

En del är säkert bara där för att dom är nyfikna men förhoppningsvis är även dom inne i svängen igen.

Jag har fortfarande svårt att fatta att jag gjorde det och att jag nu är "klar" med att berätta för alla vad jag vill och vad som är målet. Det känns      nervöst, oroligt, ångestladdat, men samitdigt skönt.

Idag får jag börka krubba mediciner mot min onda mage och det känns som om det är på tiden att det kanske rättar till sig.

Jag är väl medveten om att när väl magsåret är väck så kommer det troligen igen om jag inte ändrar på en del saker i mitt liv. Kaffe, cigg, sömnlöshet, aptitlöshet,stress småsnacks- ja, det måste bort.

Hur jag ska kunna vända så totalt på mig själv är en gåta men uppenbarligen ska det gå om man bara vill.

Om jag tittar på uppgiften så känns den ouppnåbar i nuläget. Ja cigg och kaffe kan jag kanske kontrollera själv-men tex matfrågan ja då kommer jag att känna mig megastressad över att jag måste trycka in mat i huvet fast jag inte är hungrig eller känner för det, stressa mindre- haha- vem tar över mitt liv och mitt ansvar?,Sömnlöshet: ja, dom enda gångerna jag har tid att tänka är när jag ligger i sängen så det blir väl lätt så att tankeverksamheten håller en vaken tills det är dags att gå upp igen. Godis- kanske men det är nog det enda som får mig att hålla igång ibland så om det försvinner tillsammans med kaffe och cigg då dör jag. Känns det som. Nä, nu ska jag åka till läkaren och affären, sedan hämta den lilla från skolan. Har flaggat med att vi kanske ska åka till badhuset efter att stortösen kommit hem så jag får nog stå vid mitt ord. Fast jag egentligen absolut inte vill...

Jaha, då var bröllopet överstökat och det var vackert och fint, precis som det ska vara.

VI kom till kyrkan ca 1 minut efter att det skulle startat eftersom farsan knappade in fel kyrka, ca 2 mil bort.

Tur att dom väntade in oss, men det kändes himla dumt att vara försenad, på en sån dag.

Allt gick bra och vi åkte till brudparet för mottagningen och att umgås.
Själv presenterade jag mig som Love hela kvällen och det var inte så mycket mer med det. Visst fanns det gamla vänner till min bror som inte fick ihop det riktigt men jag, farsan, och brorsan skämtade bort det med att jag var en sent tillkommen bortbyting i familjen ;-) Så alltså, det gick relativt smärtfritt, förutom kanske i slutet då när farsan i några ögonblick glömde bort sig och kallade mig för mitt födelsenamn och dom däringa gamla kompisarna fick väldiga huvudbry. Men alla dom andra visste ju om det sedan innan fick jag reda på så....

Om jag ska jämföra mig själv med tidigare tillfällen när jag varit tvungen att vara finklädd så är det här den bästa upplevelsen av dom alla. Att vara bekväm i det man bär och det man är var så jävla nice (ursäkta språket men ordet passade in bra) så jag lovar mig själv att hädanefter ALDRIG försöka passa in i någons annans norm!

Har funderat ett tag på hur jag ska komma vidare och fick inspiration från en annan kille vars blogg jag följer så i dagarna kommer jag att göra ett kort inlägg i min FB-status där jag ber dom som accepterar mig adda mig i ett nytt Fb-konto  med mitt tilltänkta namn. Jag hoppas det ska gå smidigt.

Nog för ikväll, nu går jag och min onda mage till kojs. Gonatt!

Är inne i en period av förändring och jag tycker det i huvudsak är spännande, nervöst, osäkert ja- precis alla känslor snurrar runt.
Idag var jag på Dressman och handlade kostym. Inga problem. Expediten höjde inte ens ögonbrynen när jag stod i kallingar och linne framför henne.
Antingen består världen av himla bra skådespelare eller så är det så att jag passera rtillräckligt  bra.
Igår fick jag mitt Ica-kort indraget pga precis detta.
I affären fick jag något strul med scannern så jag tog kortet och apparaten till kundtjänsten. Hon börjar knappa på datorn och sedan vänder hon sig till mig, synar mig noggrant och säger:
-Nog för att det inte fungerar, men det behöver inte du bry dig om för det är ju inte ditt kort ändå!
Ehhh, jag var säker på att det stod mitt "nygamla" namn i deras system eftersom jag ringt otaliga gånger om just detta. Nu gjorde det ju inte det så jag kunde ju inte identifiera mig och bekräfta att jag och "hon" ju faktiskt är samma person. Så kortet ligger kvar hos kundtjänst.
Ska dit imorgon med mina namnändringslappar så då fixar det sig nog.
Anledningen till att jag köpte kostym idag var ju faktiskt att jag ska på brorsans bröllop i helgen som -tada- Love. Farsan vet om det och han var ok med det men brorsan vet inget. Har inte haft något bra tillfälle att säga det till honom och det känns lite tarvligt att skriva mess. Så det får bli en överraskning. Me om det är några som får problem med det så skulle det isåfall vara brudens anhöriga men det ger sig nog. Dom behöver bara lära känna mig så kommer det naturligt för dom också. Fast jag har ändå en känsla av att jag borde berätta för honom att hans syster inte kommer utan hans bror. Det kan nog kännas lite märkligt kan jag tänka mig.
Har förresten skickat in namnändringen till skatteverket men är osäker på om det bytet jag gjorde innan räknas som "gratisbytet" eftersom jag faktiskt tog det via prv och betalade dom 1000 spännen för att få bort mitt födelsenamn.
Det verkar "by the way" som om det går bra för töserna i skolan, inga tecken på mobbing än. Den enda skillnaden jag märkt är att den lilla fallit tillbaka till att kalla mig mamma mer och mer men hon förklarade det med att hon tyckte det var jobbigt när alla frågade vem mappa var 

Jaha, då sitter man på bussen och skriver detta inlägg för andra gången eftersom mobilen lottade ut på förra. 2 dagar in i skolstarten och allt verkar lugnt. Har inte fått några indikationer på att någon är elak. Fick en förfrågan om jag kunde tänka mig att presentera mig på nästa föräldrasamtal. Jag har inte svarat och är dubbel. En del av mig tycker det är en bra idé medans en stor del inte vill ställa sig i fokus igen.. vi får se vad jag beslutar mig för.
Var hos VC idag Ang mina magproblem och trötthet. En ny läkare igen som började med att kalla in mig och en man till. Pekade in den andre mannen i ett annat rum och säger: vänta här medan jag hjälper honom här med sina problem.
Väl inne i rummet: jaha, vad kan jag hjälpa en så ung kille med? Jag höll på att rätta honom men lät bli. Men sen kände jag mig avslöjad när han började läsa i min journal men han röjde inget fast jag såg att han tittade igenom det mer än 1 gång. Den enda skillnad jag märkte av var att han undvek att använda pronomen och jag måste säga att jag kände mig bekväm med honom. Det var proffsigt tyckte jag. Jaha, resultat? Ett ev magsår som ska utredas och prover för gluten. Måste stå ut 2 veckor till med smärtorna och tröttheten innan dom vet hyr dom ska behandla det. Så pratade vi om livsstil och mitt ickesunda vis att ta hand om kroppen. Fick utskrivet zyban till rökavvänjning, kaffet var jag tvungen att minska på, stressen måste bort och sömnen och maten måste prioriteras, så att jag inte körde huvet någonstanns. Fast trots alla dessa förmaningar kände jag mig inte pressad. Han bara sa: jag kan inte pressa dig men tänk på att ett försök är bättre än att låta bli... Det tyckte jag var bra sagt. Innan jag gick så blinkade han till och tillade: även män blir skruppliga gubbar till slut... Han är helt klart min nya favvodoktor.. förresten jag vill ställa en fråga: zyban har jag hört kan skapa psykiska besvär. Är det någon som använt det?

Hmm, jag vet att mina inlägg här är sporadiska men som för de flesta andra så kommer livet före. Och så är det ju så att dom dagar där allt bara flyter, då tänker man inte på att blogga. Så är det.

Njuter av den sena sommaren och den underbara värmen och bara önskar innerligt att den dagen kommer då jag helt obehindrat kan slänga av mig de flesta kläder och bara vara, i plurret eller var det nu är jag vill visa mig halvnäck utan att jag själv eller andra runt omkring mig ska känna sig besvärade.

Ni säger att jag bara nojjar, eller hur?

Men faktum är- de flesta människor känner sig naturliga i sitt skinn och kan inte förstå när man inte gör det och att man om man inte är det har vissa besvär ( psykiska) med att visa sig i sin egenuppfattade onaturlighet... så är det bara.

Ungarna har fått lite egentid under sommaren från varandra men varje gång dom ser varandra så fräser dom och spottar och det känns så onödigt. Och jobbigt. Och frustrerande.

De flesta känslor bottnar i att jag vet att dom innerst inne älskar varandra och dom man älskar sårar man. Har jag hört.

Är så innerligt trött på att gå omkring och morra åt deras dumheter så det finns inte. Tur att skolan börjar imorgon. Jag håller fortfarande tummar och tår för att sommarlovet inte har medfört att deras (skolkompisarna) åsikt om mig förändrats och at inte hela höstterminen ska behöva gå åt till att reda ut alla missförstånd.

Jag satt ute och diskutera med min bonusmorsa ( A) idag om hur jag skulle fortsätta med min transition eftersom jag inte vill verka för ego och pushig imitt livsstilsval men samtidigt vill jag inte att folk ska fortsätta tro att allt kan fortsätta som det gjort med hon, henne, mamma och allt annat.

Emellanåt är det som om folk väntar på att allt ska flyta på och sedan en dag (långt fram) så säger jag till när jag bestämt mig för att nu ÄR jag man så nu får ni ändra er...det funkar inte så och det är inte så jag vill det ska vara heller. Jag känner mig redan som en man, det har jag gjort länge men min kropp har inte riktigt fattat det ännu och jag tycker ibland det är för jävligt att vi är så fixerade vid hur skalet ser ut att vi glömmer det som finns inuti och därmed kan man inte acceptera när en sån som jag säger att det finns olika sätt att vara på.

Jag tänker införa lite mindre förändringar med namnbyte ( tilltalsnamnet blir Love) och ha önskemål om att dom jag umgås med försöker ändra pronomen. SEdan tror jag att allt eftersom tiden går och man bara ser en (manlig) Love så faller bitarna på plats av sig själv.

Iallafall A sade att hon hade problem med mitt nuvarande namn helt enkelt för att det påminde henne om mitt gamla men att hon nog trodde att det skulle bli enklare med Love, helt enkelt för att det passade mig. Och hon är inte den enda som sagt det men eftersom jag vet hur avig hon kan vara till förändringar så tror jag nog att detta är det rätta sättet att handskas med saker på för tillfälllet.

Förresten vet jag inte om nämnt det innan, det här med exet och hur det löst sig.

Det tog ca 1 månad innan han träffade en ny brud och nu planerar dom att flytta ihop. Jag har inte träffat henne än men det kommer nog och med tanke på att lilltösen är skitimpad av henne så blir det nog inga större problem.

Jag saknar inte honom som partner och tycker nog att det är behändigt att kunna ringa om det behövs, men inte annars. Jag vet att han inte är en singelkille i sig själv och trivs med att ha någon att ta hand om så det gör mig inget att han fick en ny. Jag hoppas bara att han inte blir en sån som hoppar från en famn till nästa utan att han blir uppskattad där han är just nu. Och nej, jag älskar inte honom men jag ser honom fortfarande som en vän och jag vill inget hellre än att mina vänner mår bra...

Med hänvisning till rubriken så mår jag kiss kass mestadelen av tiden, med magen som värker, orkeslösheten som ligger som en tjock dimma över hela ens existens och rent eländig i största allmänhet. Ska till läkaren i veckan och ta lite prover så får vi se om det bara beror på huvet i väggen eller om det månne vara något annat spök med denna rishög till kropp?