Ja, det sa  min äldsta tös at jag var idag. 

Naturligtvis  var jag ju tvungen att fråga varför? 

-Joo, sa hon, du är lixom lagom... 

Okey, svennestämpel på den alltså. 

Uppenbarligen är jag lagom glad, lagom snäll, lagom sträng, lagom ärlig, lagom arg, lagom pratig osv. 

Jag blev lite konfunderad om hur man kan vara en bra förälder i sitt barns ögon om man är överhuvudtaget sträng och arg och då säger hon så här: 

Jo, när man är sådärlagom som du är av allt så vet man ju när du menar allvar och när det är dags att "tagga ner" ;-) 

Hahaha, känner mig som en öppen bok nu. 

Nä, men helt ärligt, visst är det härligt med sådan insikt? 

Jag kommer ihåg nar jag var yngre, att när vuxna var arga- då sprang man och när vuxna var glada- då njöt man. Det fanns bara dom två sinnesstämningarna i min uppväxt och det var svårt att veta hur man skulle bete sig frånen minut till en annan. 

Man uppskattade inte parallellen av ett humör och man var försiktig med vad man sa och gjorde. 

Lite kortfattat om min uppväxt, men iallafall så kändes det bra när hon sa som hon gjorde för då innebär det en personlig seger för mig. Då vet jag att jag har bekämpat mina demoner och är fri från mitt förflutna. 

Fri och fri, men det styr inte mina ord och handlingar iallafall. 

Jag kan skifta från glad till ledsen, arg till lycklig, grubblig till spontan osv utan att jag gör mina barn osäkra och det är det som jag ser som den stora segern.  

Brev till medarbetarna:

Till den det berör!

jag har bytt namn  till Love, bara så ni vet. From månd v 38 kommer jag ej längre tilltala mig som...mer då jag tror att ni alla är medvetna om denna ändring fram tills dess.

För er som tycker omställningen är stor säger jag bara  att ni nog kommer få problem med min kommande transition...och nej, min uppfattning om mig själv har inte förändrats sedan jag senast kom ut till er allla men jag har valt att inte tjata om det och nu är tiden kommen då jag privat går under namnet Love, använder pronomet han och honom om mig själv och alla i min omgivning är medvetna om min förändring. Nu vill jag bara fortsätta med mitt liv utan att behöva stanna upp och förklara mig mer.

Anledningen till bytet är känt sedan innan men jag skulle vara tacksam om ni inte pratade vitt och brett om varför jag gjort som jag gjort och min situation. Detta kommer bli uppenbart tids nog ändå, men jag tycker nog att det är upp till mig själv vilka som ska ha information om mitt personliga ställningstagande.

Med detta sagt vill jag pass apå att tacka er för att ni är bra arbetskamrater, både till mig och andra. Ni är alla trevliga människor som jag uppskattar att få arbeta med och träffa/ Love

GAAh, att man ska behöva göra allt själv, det var så jag kände idag när jag kom till jobbet och alla fortfarande kör med det gamla namnet, arbetskamrater och driftledning...

Förstod väl att det var för bra för att vara sant att jag skulle slippa outa mig själv denna gången.

Hur vet jag att driftledningen inte blivit informerade?

Jo, när jag har pratat med dom dom sista 2 veckorna har jag bara presenterat mig med mitt efternamn vilket jag aldrig gjort innan och tänkt att dom nog snart skulle fatta hinten men Nääh, , dom bara jasså är det du...., precis som om det är det jag själv sagt.

pallar inte med att gå omkring och tänka mig för så nu har jag gjort följande:

Till alla medarbetare har jag skrivit ett kortfattat brev om mitt namnbyte, (se ovan) och till driftledningen har jag kortfattat skrivit:

Hej. Som rubriken redan avslöjat så är det det jag har gjort.(bytt namn)Jag vet inte om ni har tänkt på att jag ej använt ...(ex-namn) den senaste veckan (eller snarare 2)  utan bara efternamnet och det har jag gjort i avvaktan på att mina chefer skulle prata med er och jag har också märkt att det har dom nog inte gjort eftersom att efternamnet automatiskt översätts till exnamnet.Det finns en del personliga anledningar till bytet, vilket nog kommer tiller kännedom så småningom men än så länge vill jag bara informera erom att jag heter Love "efternamn". Hoppas att detta inte ska vålla er alltför stora bekymmer/ Love
Kan bara hoppas att det inte blir för mycket väsen i luckan, efter dessa korrespendanser.
Men jag säger bara det: aggghhh, varför måste man göra allt själv?

Ja, som rubriken antyder har jag varit och lämnat blod idag. Efter lite tjatande fick jag ta proverna på närmsta sjukhus istället för att kånka till Malmö. Så Lee om du läser det här: tack för att du erbjöd mig din hjälp. Det var visserligen skönt att slippa utnyttja den men jag är ändå glad för att ha dig som stöd..
Nr jag kom till labbet och räckte fram raken med labelsen till blodtanten så säger hon: det här var inga vanliga prover. Är det något allvarligt fel?
Jag vet att jag borde blivit förnärmad men såna blundrar rör mig inte nämnvärt i ryggen så jag svarade lixom: njaee, det vet jag inte om set är några fel. Vad tycker du det ser ut som?
Konstigt att folk aldrig svarar på det?

Man läser många olika historier om hur man upplever sig själv, hur man blivit behandlad osv men att utgå från att någon som inte berättar hur hemskt dom mår inte mår dåligt är ignorant. Vissa har bara svårare för att erkänna när det är tufft.
Jag är en av dom. Jag har alltid klarat mig själv. Jag har alltid utsatt mig för risker, hållt mina känslor för mig själv och tagit smällarna för andras misstag men jag har för dens skull aldrig sagt att mitt liv är sämre än någons annans eller att jag är det.
Nu  när jag har bloggen märker jag inte alltid när jag skriver saker som får läsaren att tro att jag mår dåligt- och vet inte riktigt hur jag ska bemöta alla värmande kommentarer. 
Jag har många tankar och funderingar och även en del rädslor ( ja-fortfarande) men det är just det- tankar och funderingar. Det är inte alltid dom är kopplade till en sinnesstämning, förutom rädslorna då för dom kan jag inte svära mig fri från.
Och som sagt var- om ni ibland tycker att min respons är otacksam eller okänslig så tänk gärna på det- jag har inte vant mig vid att folk kan läsa av mig. Det kommer ta tid och jag vet inte alltid vad jag ska säga.

Jag har märkt att besöksstatistiken ökat markant den sista månaden och jag är naturligtvis väldigt glad för att jag kan dela med mig men ni måste också visa lite goodwill om ni vill att jag ska öppna mitt hjärta på detta viset. Ställ frågor, kommentera, ge mig förslag på inlägg- vad ni vill men -GÖR ER HÖRDA!
Och som jag skrivit innan (tror jag) så om ni vill att jag ska länka till er/något så let me know.
De länkar som finns i dagsläget är de få som jag vet vill bli länkade, men jag vet att ni är många bloggare där ute och ju mer man ses desto större blir man.../ Love

Upplagd av Love kl. 13:09 3 kommentarer:

Sitta och leka...

 

Ja, precis som rubriken antyder är det det jag håller på med.
Kunde inte sova så jag satte mig framför datorn istället. Och nu har jag redigerat layouten igen. ( på blogspot då) På prov.  Efterkonstruktion:Tycker om utseendet på datorn  på den bloggen bättre än denna men den funkar inte riktigt för mig mobilt, så jag byter tillbaka (hit))
 Det skingrar tankarna lite grand.Tankar och tankar, vet inte om det är det.
Det är snarare en obehagskänsla, ungefär som i en skräckfilm när man bara väntar på att monstret hoppar fram. Precis så känns det.
Tror aldrig jag har känt så här så länge och ärligt talat förstår jag inte hur det är tänkt at man ska kunna fungera när man är så nervig. Jag trodde att känslan skulle försvinna när jag outat mig klart, men nej, tji fick jag.
Igår hade jag en mindre astmakänning vilket är jävligt obehagligt. Främst eftersom jag inte hade meds med, dumt jag vet, men det har inte varit ett smack på säkert ett halvår och så då nu- vilket är konstigt eftersom jag  fimpade ciggen för 1 vecka sedan och därmed inte utsätter mina lungor för skiten.
Men sen är det så också att jag hatar offentlig uppmärksamhet så jag lixom drar mig undan för att få det att försvinna. Och det funkar inte jättebra. Det är jävligt svårt att andas i hopkurrat läge.
Apropå ciggen ja. Jag har alltid fått höra att de 3 första dagarna är värst alltså vad gäller den fysiska abstinensen men det kan jag inte hålla med om.
Däremot tänker jag inte så mycket på dom, fast jag känner att kroppen vill ha dom. Logiskt eller ologiskt?
Det är kanske där obehagskänslorna kommer ifrån?
Isåfall säger jag bara så här: jag ska ALDRIG sluta röka mer!

Uppdatering: Har fått tid till logoped om några veckor och provgrejorna från endon kom idag. Max 2 månader skulle det ta inan jag hade en tid stod där.
Det som är B är väl att proverna ska tas i Malmö och när fan ska jag lyckas med att ta mig dit?
Hinner man till Malmö från mig och ta prover, åka tillbaka inom 4 h? För det är så länge jag är barnfri. Alltid.

 

Upplagd av Love kl. 06:20

3 kommentarer:

1. 
   Lee10 september 2012 08:40

   som sagt, jag kan följa med dig till endokrin i Malmö. jag vet var den ligger och själva besöket brukar inte ta särskilt lång tid. ;)
   just let me know. i'll do whatever i can. kan låna en bil också, så kommer vi dit fortare. ^^

   SvaraRadera
    
    
2. 
   Love10 september 2012 10:25

   Tack. tänkte ringa och kolla först om jag inte kan ta det på valfritt sjukhus. Det hade varit absolut bäst. Men tro inte att jag inte vill ta emot din hjälp, jag är glad för att du ger mig ett alternativ. Vi får se vad dom säger.

   SvaraRadera
   Svar

    

    
3. 
   Lee10 september 2012 13:21

   absolut! du gör som du vill! ;) bara säg till så! men Katarina Link är den hormonläkare som alla som går utredning i Lund (dvs Skåne) har hand om. :)

   Radera