Hade en diskussion igår med min bonusmorsa om just svårigheterna med pronomen och namn och vi kom nog fram till att hon och alla andra måste börja vänja sig, för mig är detta ett nödvändigt steg och absolut en lättnad. Vi pratade pm hur barnen verkade ta allt och må och vi var överens om att barnen , både mina och alla andra verkar ta det bra.
Jag tror nog jag sårade henne när jag berättade att jag tycker det ät jobbigare att behöva umgås med min familj och bekanta än när jag träffar folk jag aldrig träffat förut. Jag förstår hennes känslor men förstår hon mina?
För första gången i mitt liv känns det äntligen som om jag är rätt och det känns bra att veta att nya bekantskaper inte behöver förklaras för eller övertygas, men att gå från att passera till att bli "avslöjad" av just dom som borde stödja mig- ja, jag kan inte hjälpa det men det sårar mig mer än vad jag visar.. Det är sakta men säkert så att en liten del av självförtroendet försvinner.
Trots dessa känslor vill jag inte att mitt liv ska bestå av endast nya människor utan jag vill ändå kunna ha möjligheten att få mitt gamla liv med mig. Trots allt är det en del av mig också ju, precis som denna processen är.
Mobbing, trakasserier, tragiska händelser och minnen, precis som glada sådana är fortfarande en del av den jag är och det sitter inte i könet utan i min personlighet.
Puh, snart får jag skrivkramp.

Jag väntade mig inte riktigt den här mängden om jag ska vara ärlig men jag klagar inte..absolut inte. Trots snålblåsten så är detta rena julafton och ärligt talat- låt det nu ligga kvar till jul! Det är min julklappsönskan- en vit jul. Jag vaknar på morgnarna eller när som, tittar ut och genast känner jag igen längtan från när man bar liten och bara ville ut. Jag tog några bilder innan och min granne en. Vet ni vad jag har spenderat förmiddagen med? Titta på bilderna..
Japp- köra gammal antik traktor... Det är lite speciellt. Jag har faktiskt gått anläggning, men att spaka en traktor med riktig växelspak, koppling ( puuuuh), fotgas, ratt, länkar och avgasblåset bak ryggen- ja, det går inte att jämföra.. Tihihihi- mastodontfilm fjollvarning på den. Fast efter en och en halvtimma så klarar inte kopplingsfoten mer, det bara skakar och jag får ta över handrakan istället. Och nu efter 3 h snöröjnobg tycker jag nog att jag kan blinda en stund. Även om jag inte tycker det så är det det som är på g nu så man kan vara lite pigg tills ungarna kommer hem från skolan. Ha det gott alla i detta snöiga Sverige.

Årets första snö är här och jag känner mig som ett litet barn. Jag Älskar snö. Hade kunnat bo på Nordpolen om det inte varit då kallt. Sitter på tåget på väg till jobb och vet att natten kommer att bli för jävligt men känslan av uppgivenhet mildras något när jag tittar ut genom fönstret. Jag hoppas det inte blir mildväder nu...glad advent på er. Ps. Jag har också följt årets julkalender. Den kan bli bra

Ibland när jag inte kan sova, snurrar bara tankarna. Inatt också.
Ofta slår självömkan i sina klor. Djupt.
Varför jag?
Kunde det inte drabbat någon annan? Som varit starkare?
Varför känner jag ett behov att behöva förändra? Kan jag inte bara sluta förvirra världen och acceptera min stöpta form?
Ibland känns det som om detta är en förbannelse. Och det är det på sätt och vis också. Problemet ligger i att de som finns runt omkring har svårt att förstå. Hade det bara funnits ett sätt att få cis-människor att förstå känslan, behovet, avsmaken så hade det inte funnits trakasserier och hot av ts-personer, man hade sluppit kämpa i motvind. Och världen hade varit en bättre plats.
Kommer jag någonsin att få ett liv värt att leva?

Imorgon har jag en dagskurs i Malmö. Börjar kl 8 slutar kl 16. Men något jag blir varse är art det under inga omständigheter ens är att fundera på dagtid. Varför? Jo, tåget ner går vid halv 7( 30 min promenad i Malmö också) så fritids hinner inte öppna.. Känns lite kymigt art sitta hemma i soffan och glyttarna sover någonannanstanns.. Känns fel på något vis. Dessutom kommer jag bara få träffa dom några h imorgon innan det är antydans för dom. Hela denna veckan har varit sådan och jag saknar svennerutinerna som dom flesta andra verkar ha..vakna vid 6, lämna fritids, jobba 8 h, hämta fritids, äta, umgås , titta på tv och sen sängen( slippa räkna h). Jag har aldrig haft det så. Innan jag blev växlare var jag lastbilschaufför så regelbundenhet har aldrig funnits där. Jaja, man blir nog aldrig nöjd! Förresten hade jag missat att fritids är stängt på måndag.. Grr- får dra in på sömnen där också. Har planeringen på jobbet både sönd. Och månd kväll. Detta kommer att bli intressant ;-(

Om man är i denna situationen som jag och alla andra transkillar är i, ja då är det en värmande komplimang men när ovanstående är en kommentar som kommer från en läkare så känns det lite... ja vadå?

inkompetent skulle jag nog vilja kalla det fast det bottnar nog mest i okunskap..

Hade samma läkare som sist och han är sååå bra så att jag hade nog kunnat ta över hans jobb. Alla problem man beskrev fick samma svar: ja och varför har du det, varför mår du så? 

Hallååååå- om jag visste svaret skulle jag väl inte slösa på båda våras tid.                                   

Iallafall- naturligtvis så kom han in på hela transgrejen eller rättare sagt snubblade på jättefötter in på det:

Jaha, du har träffat endokronolog ser jag- vad visade det?

Jaha, det gällde könshormon? Men du ser inte ut att ha några problem med dom manliga hormonerna?

Vaa? är du tjej? Och har fött två barn? Tar du själv hand om dom? JObbar du? Också?

Nä nu fattar jag inget...ska du operera där nere också? Men- du har ju inga bröst ju!

- Näää, gubbskrälle, jag plattar till dom så att inte alla andra ska se dom. Fattaru?

..ville jag säga men jag knep käft och bara kände hopplösheten strömma igenom mig. Vc ägnar 10 min på sina patienter och han spenderade ca 5 åt att grubbla på livets mysterier och resten på att fråga MIG varför jag mådde skit. Nä, det är nog meningen att jag ska må så här.. förlåt att jag slösade på skattebetalarnas pengar..

Så, då har man en ledig dag, vilket som vanligt är alltför sällan och som vanligt så sover man dåligt när man väl får.. 

Himla konstigt det där, när man inte ska sova då är man så trött så ögonen går i kors och när man har möjlighet och tillfälle -ja då kan mna inte somna! 

Vaknade vid 3 inatt och kunde inte somna om så det bidde en lur i badkaret istället. Lite obekvämt kan tilläggas men jag har alltid kunnat sova i badkaret, det tar typ 5 min sen ekar det mellan väggarna ;-) 

Jag har fått frågan här om jag är ok och det korta svaret är nej. 

Om man ser till hela transitionen så går det bra- no worries men om man ser till allmänhälsan så känns det hopplöst. 

Visst- magen har blivit mycket bättre sedan jag började med lunelax regelbundet men förutom det har allt bara förvärrats. Hos endikronologen togs en del prover ju och det som stack ut där var visst sköldkörteln som visade på någon sorts underproduktion men hormonläkaren belyste inte det mer än så så jag tänkte att det nog inte var så viktigt. Men iallafall så googlade jag just detta och efter bara några minuter så inser jag att mycket av det stämmer- tror det slår på 20 % och sitter och funderar: 

Har jag blivit hypokondrisk? 

Det står att närmare 50 % av den vuxna befolkningen har just problem med sköldkörteln men det verkar inte vara så farligt. Varför känns det som om jag har blivit reducerad till en hopplös, kraftlös hög av...ingenting? 

Om det skulle ha påverkat in hälsa så här som det gjort då känns det som om endikronologen nog hade belyst det mer. Eller har jag fel? 

Sedan hjälper ju inte det eviga blasket och mörkret till. Det är ju inte så att man öppnar dörren på vid gavel och fylls av inspiration. Bara deprission. Funderar allvarligt på att börja röka igen. Bara för att ha något som aktiverar mig. 

Jag saknar kaffet och min stund. 

Ja, jag mår psykiskt dåligt just nu också men inget som en psykiatriker kan hjälpa mig med. 

Hopplösheten kommer från oaktivitet och stress, har alltid kunnat få utlopp för känslorna genom träningen men sedan ett halvår kan jag inte ens få den ventilen. Blir fysiskt sjuk. Och då är jag inte hypokondrisk..'

Jag har sett att en del transkillar har försökt att göra sin blogg så allmännyttig  som möjligt och indoktrinerat transgrejerna med vardagligt stoff. Och det som jag reagerar på är att dom känner behovet att förklara att dom är mer än transkillar. Om det är någon som läser bloggarna som inte förstår att vi är vanliga människor också- med oftast helt vanliga jobb, behov och känslor ja- fortsätt läs då så inser ni hur svenssonlivet i övrigt är. 

Själv har jag från första början bara haft som avsikt att skriva transrelaterade grejor här men allteftersom tiden går och ju mer man kommer in i sin nya roll desto mindre blir det att skriva om. Och eftersom jag vanligtvis inte är den gnälliga typen så känns min nuvarande situation så främmande för mig också och är inget jag vill nämna alltför ofta och ingående. 

Därför govänner är det också så att det blir lite stilltje då och då. Och ibland händer det efter en tids uppehåll att någon skriver en hälsning, en undran om hur det är som får mig att iallafall skriva några rader. Därför vill jag bara skriva : tack till er få som bryr sig- det värmer 

En sak som jag tänker  och har tänkt på i många år är det här med brösten och jag har också från början gjort klart att dom trots att dom i mitt fall är ganska små alltid kommer att vara något som inte hör hemma hos mig och som ska utrotas. 

Jag har gjort allt i min makt för att dom inte ska ha kunnat bli större hellre, vilket innefattat ca 300 armhävningar om dagen och fram tills jag började T:t tänkt på vad jag stoppat i mig. 

Oavsett vilket, dagens inlägg handlar om en frgeställning som jag har diskuterat med många människor och aldrig fått något riktigt ja e´ller nej, inte ens från farbror polisen! 

Ok så här va: 

Om man jämför en kille på säg 100 kg + så är det oftast så att han har vad man kallar flappy maanboobs, vilka i sin tur är att jämföra med ett kvinnobröst efter amning i strl säg B-kupa ( i bästa fall). Den enda skillnaden är bröstvårtorna då.. och denne man går helt obesvärat omkring utan tröja. Visst, folk har åsikter och kommentarer men han får lov och ingen kan påstå att han gör något regelvidrigt. 

Om en kvinna i samma strl av bröst eller tillochmed mindre gör detsamma så kommer allmänheten ringa polisen som kommer att komma och booka denne för: blottning, störning av den allmänna ordningen och några grejor till som rör just din nakenhet i offentligheten. 

Men, om vi isället tar en kvinna ( som ser ut som en sådan också) och stympar bort brösten och låter bröstpartiet vara helt tomt- inga bröstvårtor heller så händer vad? 

( Ja, jag vet att enda gången det händer är om dom har cancer och är bortopererade och att dom patienterna blir erbjudna proteser och tatueringar som efterliknar vårtor,  men tänk OM!)

Just där har jag fått olika svar men alla verkar trots det hänga upp sig på ens juridiska kön där och även bland dom som svarat att det "borde" var ok så är det inte det efter en stund betänketid..bara för att det varit biologiska tjejer som gjort det. 

Vissa har svarat att det varit ok för att det inte funnits bröstvårtor, och då har ju jag jäklats och menat på att om jag som tjej tar av mej på ovandelen, tejpar för bröstvårtorna och seedan strosat runt så så har det också varit ok och då har det snarare varit njaeeee?  

Andra har svarat att det varit ok pga avsaknaden av bröstvävnad dvs bulorna som kallas bröst då.

Men naturligtvis har jag ju då frågat om dom reagerat om det kommit en helt georgious tjej med platt bröst men med vårtgårdar som cd-skivor?

- Jaaaeee...det hade ju inte varit riktigt rätt.  

Anledningen till mina tankar går många år tillbaka i tiden och den tanken man själv  hade när dom två smådjävlarna började dyka upp och man blev tillsagd att skyla sig fastän man inte ville- vad händer om man trotsar fysiken och allmänhetens uppfattning om rätt och fel. Hur långt kan man ta det? 

Är allt en tolkningsfråga eller finns det en lagstadgad grund till konceptet blottning? 

Någon som vet elller har någon vidare fundering?