Och det är nice. Nu är det 5 dagar sedan jag tog Nebido och det känns gutt. Fysiskt är det ingen större skillnad förutom att jag blivit lite mer fysiskt pigg men det beror nog mest på att jag faktiskt mår bra. Jag känner mig harmonisk med mig själv igen och en del av självbilden har förbättrats. Det är otroligt hur mycket skillnad hormoner gör och hur jobbigt både kroppen och sinnet upplever det när det antingen blir för mycket Mich mash hokus pokus i balansen mellan hormonerna. Jag menar för mycket T mår man dåligt av och för lite absolut kass, men samtidigt gäller det att få en hormonell balans där det ena inte slår ut det andra eller konverteras till sin motsats. Förstår ni vad jag menar? Ahh- lite rammel från min sida. Sitter i bussen på väg till jobb och skiten har inbyggd massagefunktion när han passerar 70. Det skkkkkaaaaakkkkaaaarr och helt plötsligt skulle jag vilja ha binder;-(
Vad har hänt denna veckan då?
Ingenting speciellt. Men jag har påbörjat mitt nya liv. Jag är medveten om att jag är denna planetens sockergris och det har märkts. Inte så mycket på vågen, jag har bara gått upp 9 kg senaste 9 månaderna ända sen jag slutade röka men det märks på passformen på kläderna. Muskelnassan har minskat en hel del också så det har blitt lite valkar varstans.. Iallafall så har jag provat i omgångar att lägga om kosten utan större framgång, dels pga bråkande mage + att jag blir en liten sur gnällspik utan kolhydrater. Men sen fick jag ett tips om periodisk fasta. Har ni hört talas om det? Den varianten jag ska köra heeeeeetttreeeeerrrr ( bussjävel sakta neeeerrr)! 16:8 och innebär att man har en 8 h ätperiod där man siktar in sig på 3 måltider, 5 frukter och normalt dagsintag. Åtföljt av detta följer sedan 16 h fasta där man kan dricka vatten eller svart kaffe. Sen börjar man om igen.
Fördelen med detta är att förbränningen ökar och sockersuget automatiskt minskar + att man per automatik faktiskt stryper sitt kaloriintag pga mättnad.. Inget holuspokus.
När jag läste om denna dieten slog det mig att jag har levat mittendwken av mitt liv så, det är bara de sista 4 åren jag inte gjort det och innan dess hade jag inga fysiska problem alls. Eller mindre fetma då jag tänkte att jag iallafall kan prova.
En annan sak är träningen. 2 ggr har jag kommit ner till gymmet denna veckan och jag kan konstatera att det är rätt skönt men jag ska inrikta mig på typ fyscirkel då det värker i bröstet när jag får upp pulsen för mycket så ren kondis hoppar vi över... Jaha- detta var dagens rapport. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort kliv för Love. Nu kör vi'

men det skiter jag i. Äntligen... Fast rent spontant trodde jag att 4ml skulle vara betydligt mer smärtsamt än 1 men jag kan ju fortfarande gå;-)
På remissen stod det injektion pga akut testosteronbrist.. Ja det var ju ingen lögn hihi..men jag kände inte för att hymla med det så jag berättade. Hennes första fråga: tänk om du ångrar dig?
- fat chance-NOT !

har jag fått tag i henne. Sen om det var för at jag hotade avdelningssköterskan att jag skulle ringa ner dom till hon ringde låter jag vara osagt. 

Grejen är att jag tänkte vara lugn och fin ända tills dom gav mig en telefontid den 23 juni. No way-Jose!

Iallafall så ringde hon igår eftermiddag och bad om ursäkt, hon hade glömt föra in tiden men det lät bekant att jag skulle ha haft den tiden. 

Iallafall så hade hon tittat på proverna och mina T-nivåer var nere i 4 dvs som hoin trodde mina ursprungsnivåer. Fast det har ju jag hävdat i snart 1 månad så det var ju onödigt att lägga pengar på det provet kan jag tycka. 

Oavsett vlket så har jag nu liggande på köksbänken i förp Nebido dvs 1 ampull med 4 ml magisk vätska:-) 

Fatta vad dyrt det är: 1 st ampull a 1123 svenska kronor. Vilken tur att vi har högkostnadsskydd i detta landet säger jag bara. 

Jag har fått utskrivet för ett års användning med 12 veckors intervall. Kan ju hoppas att jag hamnar rätt i intervallerna på en gång och slipper svackorna. Hahahaha

Planer framöver?

nu på måndag ska jag ringa till VC och boka tid för injektion. Endon ska ha skickat ett tillstånd och instruktion dit så det inte blev något strul.

Hon sa att hon skulle skriva brist på testosteron på anledning till injektion så att jag slapp förklara.

Hmmm- undrar hur lång tid det tar efter att jag kasat ner brallan innan dom lagt ihop 2+2?  

Ytterligare en sidoeffekt av mitt nuvarande tillstånd. Fettet hoppade från magen till rumpan och fort gick det..

Om det finns någoit jag lärt mig om dom senaste veckornas prövningar så är det att alla förändringar( utom rösten) som tog så lång tid att bygga upp försvann på ett kick, så jag ska aldrig, aldrig, aldrig genomlida detta igen. Om ett halvår räknar jag med att ha fått tillbaka alla dom positiva kroppsliga förändringarna som jag hade innan det återgick till ursprungsskicket..Längtar. 

Förresten så har håret återfått sin mjuka lyster..berättade frisören för mig igår när jag klippte mig. 

Nästa stopp på resan är konsultationen ang maston och jag har börjat få en insikt om att det nog inte blir förräns till hösten så jag får lida en sommar till. Vilken tur att jag inte ska resa någon stanns!

Motarbetar mig. Så måste det vara. När jag föddes måste någon från ovan ha pekat ut just mig och sagt: denna personen kommer att få uppleva motgångar gång efter gång men då och då kommer den att få uppleva hur förhoppning känns.
Så. Är. Det.
Om jag blivit nekad T?
Inte en susning. Då måste läkarhelvetet ringa först. Men ingen telefon har ringt idag och jag känner mig besviken. Varför måste universum jävlas med mig?
Ni tänker: vadå? Det är väl bara att ringa och fråga?
Jaa, det kan jag göra. Mellan 8 och 9 på morgonen och det jag kan förvänta mig där är en ny tid om några veckor. Så det känns inte så hoppfullt.
Dessutom ska jag jobba ikväll och jag har inte sovit pga jag väntade på samtalet som skulle komma nu på FM. Nu på eftermiddagen besiktigade jag bilen så nu kan man köra ett år till.
Imorgon bitti när jag tänker ringa RMC ja då står jag och trängs på tåget hem med en jävla massa andra människor som jag inte vill ska höra. Dessutom med tanke på min tur så kommer alldeles säkert täckningen på mobilen försvinna efter jag stått i kö en halvtimme och när jag sen provar att ringa igen kommer jag att komma till deras telefonbrevlåda eftersom tiden för rådgivning är slut. Där kommer jag att få reda på att endast meddelande om avbokningar är tillåtna och alla andra får ringa mellan 8 och 9..
Helvete vad mycket jobb för att DOM missade tiden, inte jag.
Fan vad jag känner mig gnällig och just idag känner jag mig som en genuin gnällspik, utan pronomen!

Ärliga ungar, härliga ungar...eller tycker jag verkligen det? 

Jag är en så bra förebild och inspiration att dom numera inte tycker det är konstigt att ha en mappa ( eller pappa beroende på dag)  OCH en pappa.  

Någon som ser vart jag vill komma? 

Orginalpappan till den minsta är väldigt ofta kallad för mappa också så hon kör oss uppenbarligen jämnt över. Ingen skillnad här inte! 

Iboland försöker jag vara modig. 

Försöker visa barnen att det är lätt att ta kontakt med andra människor, att ingen tänker på att vi är annorlunda. 

Men, jag tror jag börjar lägga ner det projektet. INte för att det inte går utan för att jag utsätter vår familj för en risk varje gång jag gör det. 

Ett exempel från igår: 

var på Max i Kristianstad igår och krubbade. 

Redan i kassan såg vi en välmukklad ( vältatuerad)  snubbe och hans yngre tjej som tittade relativt intresserat på mig och töserna. Vi går ut och sätter oss och 5 min senare har killen och hans tjej satt sig vid bordet bredvid. Tål atrt nämnas gör väl att lilltösens ena klasskompis och hans familj satt sig vid bordet bakom.

Redan där börjar nervositeten då jag vet att klasskompisens familj kommer att lyssna på vad som sägs.

Muskelknutten börjar med att fråga om det är mina ungar.

- Ja, svarar jag.

Han tycker det är ovanligt med en pappa och barn som bor själv så då kommer han ju in på relationer, om jag bor ihop med någon.

-Nej, svarar jag.

Naturligtvis kommer han då in på området sex. Om att jag inte verkar vara den tuffa typen men att jag inte borde ha några problem med att få tag i tjejer eftersom jag verkar så snäll... 

Och sen kommer han naturligtvis in på frågan om dom är hos mig alltid. 

- I stort sett,  svarar jag. 

Ahhh, och nu kommer det-vänta...vänta...jaaaaa- nu kommer det...

Lilltösen: Mmm, fast varannan helg är vi hos våra pappor! 

KIllen såg ut som om han ätit något olämpligt, jag pressade honom lite och frågade om det var något fel och han tittar lite frågande på mig: - sa hon pappor? 

- töserna är från olika förhållande så dom har olika föräldrar förklarar jag.. 

-Jaha, ok, då förstår jag.... ehhh

Om jag säger så här: han fattade inget från den stunden. 

Och jag ville inte heller förklara eftersom jag hade klasskompisen bakom mig vars föräldrar nog gärna hade velat höra mina förklaringar men jag pallade inte att bli bedömd- igen.. 

Så i den stunden gjorde jag valet att bli betraktad som bög framför trans men det var inget som jag kände mig glad över. Kände mig bara äcklig. Så nu har vi benat ut att jag numera är hetero. Kanon. 

positivt: han släppte ämnet sex helt. Negativt: tur ungarna var där för annars hade det nog kunnat bli lite spänt. Och farligt. Jag försökte tänka på vad jag sa- inte en enda gång kallade jag mig för man eller pappa men jag tror nog han när han ( om) han kommer på lösningen på frågan kände sig lurad och dum. Det hade jag gjort. 

För att sammanfatta dagen: jag kom, jag sågs, jag förlorade. 

Som sagt var. Jag är stolt över att vara förälder tiull så mogna och fördomsfria barn och uppenbarligen är dom tillfreds med sin familjesituation men samtidigt inser jag att jag måste pressa dom til att ta sina andra pappor ur ekvationen när dom möter främlingar och jag hatar att behöva be dom om en sån sak. Det borde inte behövas men eftersom killar inte kan ha barn utan inblandning från en kvinna ( försök att hitta adopterande homosexuella män)  så kommer jag aldrig kunna leva stealth annars. 

Och att bli identiferad som trans är inget jag vill heller. Känner mig ju inte trans längre. Jag känner mig som en nykläckt man med mycket att lära..

Eller ut och in.. Jag känner mig lite smått nere nu. Framförallt eftersom jag fortfarande inte fått något T 8 veckor sedan jag sist tog och jag har VERKLIGEN inget kvar nu.
Pratade med endon i tisdags om proverna jag tog den 16 april och enl henne var värdena då omätbara( höga) och att hon ville ha ner mig i minst 16 först. Enl henne har jag tagit injektionerna för tätt, fast det kan jag inte hålla med om baserat utifrån känslor men även det första provresultatet från augusti som var en vecka efter injektion och då låg på 18 dvs normalvärdet.
Skit samma. Blev lite sned när hon sa till mig att vänta minst en vecka till innan jag går och tar nya prover, men denna gången var jag smart så jag bokade en telefontid med henne nära inpå så det inte blir som det är nu då. Jag menar det var 3 veckor mellan provtagning och konsultation och halveringstiden på T:T jag tagit är 4 dagar, vilket i praktiken inneburit att det borde vara long gone. Rättelse: DET ÄR long gone.Finns inte en tillstymmelse till manjuice i den här kroppen längre. Jag både känner och ser det.
Ocanpå det ska jag alltså vänta ytterligare minst 2 veckor( räknat lågt) innan jag ev får receptet.
Hur tydligt det är?
Det började så smått med pattarna som började värka utav bara f..n. ,sen ökade dom i volym dvs fettklumparna blev större, sen kom åderbråcken på benen tillbaka med den tunga känslan som följd, efter det blev hyn lite oljigare, dvs torrspottarna försvann, sen kom acnen på ryggen tillbaka på ryggen med stormsteg( hormonell obalans), höfterna har redan börjat samla fett så brallorna passar inte så bra längre. Och så har vi muskeltoningen som sakta men säkert blir mindre markant allteftersom dagarna går. Mina axlar har redan börjat återgå till sin klena karaktär. Jag känner mig orolig men än så länge har jag lyckats hålla känslorna under kontroll men nu om någonsin blir jag mer övertygad om att jag verkligen känner mig fångad i fel kropp. Må gott. Själv vill jag bara krypa in under en sten och sakta ..

Rubrikensäger väl allt. Jag börjar med att ställa en fråga:
Varför är det så att killar i nya bekantskaper( vs killar då) tar upp sex som verbal inledning? Så länge tjejerna finns där hålls samtalen på en intilligent nivå men när dom försvinner? Wow, vilken skillnad. Hur var, vad och när diskuteras och föremålet för ändamålet är just- tjejer. Eller nu ljög jag- det dom har mellan benen, hur fina lökar dom har och vad dom visar upp bedöms kritiskt inom några bestämda kategorier. Har haft, vill ha eller Hell No.. Typ. Sen finns det narurligtvis underkategorier också.
Har haft: ett misslyckande pga prestation från tjejen då, otrohet från tjejen, lössläppthet från tjejens sida , för snackig eller helt enkelt för monoton i sängen..
Vill ha: (utseendefixerat till max) fina lökar= bröstjuck, snygg rumpa= påsättningsbar analdocka, platt mage= bra knipmuskler i nedre regionen= juck utan ansträngning, fasta lår= härligt stående sex, putande läppar= blowjobs. Listan kan göras längre men går i princip ut på var man kan stoppa "k******n.. Med bästa upplevelsen beroende på yttre förutsättningar som killarna ser då naturligtvis. Och sista kategorin då: Hell no ( gissa vad det kan betyda?);
Skanky: = lössläppt, i värsta fall vill ha men måste man vara tillräckligt full och kåt först, auww= äcklig pga något avskräckande på det yttre, lebba= lite för nära hemmaplan men ändå ganska lockande som fjäder i hatten( kan landa inom kategorin vill ha, speciellt i kombination med en annan Donna också då) .
Ok- nu bjuder jag på lite ironi här och jag tror att jag blir bemött med detta pga mitt ungdomliga yttre men ärligt talat- jag får prestationsångest här ju..
Ni ska se minerna jag får när jag försöker lägga fram att jag inte är ute efter snabba skjut ;-)
Totalt otänkbart ju!
Inatt har jag fått tjejer utpekade för mig inom alla genreerna och det endast för att jag inte raggat själv.

Och ja- ifall någon protesterar. När spriten går in går vettet ut och tänkandet förflyttar sig neri kalsongerna..

Dagens inlägg tänkte jag skulle handla om hur olika kommentarer kan tolkas beroende på vem som säger dem och i vilket sammanhang.
Iblan blir man lixom förorättad utav det någon säger utan anledning.
En återkommande kommentar är:
- du ser mycket trevligare ut som kille än som tjej fast egentligen har du ju inte ändrat utseende så mycket!
Tack för komplimangen?
Av alla kommentarer man får så är det den som jag har svårast att ta till mig och uppskatta. Vad betyder den egentligen?
Att jag var ful som stryk innan men du var för feg för att berätta det för mig?
Att manlig och kvinnlig skönhet är olika beroende på vilket kön man ser framför sig? Och ja, naturligtvis är det så annars hade ju alla kön åtrått varandra och vi hade inte behövt könsdelegera våra känslor..
Men oavsett om jag vet att svaret ligger i det ovannämnda så kan jag inte riktigt ta till mig komplimangen beroende på att jag faktiskt blir illa berörd av personens tidiga tycke om mig.
Så ni som vill berömma mig för mitt utseende: gör det gärna men dra ingen parallell till mitt tidigare jag!

Idag stötte jag förresten på en gammal arbetskamrat som jag inte träffat på 2 år beroende på att jag dragit mig undan alla tidigare ytliga bekanta. Iallafall så hejade jag på henne i affären och avvaktade reaktionen.
Jag tror det tog ca 5 SEK innan igenkännandet kom och hon tvärstannade. Hej fågelholken!
Hej, jag kände knappt igen dig. Nu liknar du en kille mer än senast och din röst?
Kan kanske nämna att tjejen alltid varit brutalt ärlig innan också. Vi snackade en stund och gick igenom de senaste årens händelseutveckling där hon kände sig blek i jämförelse med mina drastiska livsförändringar men ingen gång nämnde hon att hon tyckte det var weird..och jag känner mig varm i kroppen av hennes inledande kommentar helt enkelt för att hon helt ovetande bekräftade mig men inte genom att förneka mitt tidigare jag som alla andra gör utan genom att ge mig ett erkännande att jag varit så här innan också.
Är det någon som förstår vad jag menar?
En annan kommentar som är jobbig är när man rättat sig vad gäller pronomet man precis använt och sen lägger till: - -det är jobbigt men jag vänjer mig nog!
Jag känner mig lika misslyckad varje gång den kommer och vänjer mig aldrig riktigt vid tanken att jag tvingar folk att tänka efter angående min personlighet. Känner mig aldrig som någon som smälter in då utan snarare som ett jobbigtmoment. Trots dessa känslor så har jag börjat rätta folk jättemycket nu, tycker lixom att dom borde ha vant sig nu.
Ja just det. En sista avslutande tanke: sluta jämföra med då och nu! Oavsett om man transitionerar eller inte så utvecklas folk och är aldrig densamma som då- bara så ni vet.