Ja, det har jag gått och funderat på ett tag nu. Kan en person kalla sig man endast om han har större andel testosteron än östrogen, oavsett hur han är eller är det en villfarelse?

En sak som är mer uttalat inom den manliga arten än inom den kvinnliga är grottmanskomplexet.

Alltså, det är en person som uttalar ung. 2 ord per mening, fiser och rapar when ever-where ever,pillar snorkråkor, svär, grymtar, kliar sig ogenerat i både skrev och röv, har ovårdat hår ( ev skägg), har för små kläder alt alldeles för stora, visar stjärtspliten varje gång tröjan lyfts upp, trycker truten full med mat och försöker prata, vilket resulterar att alla har mat över hela sig , skriker snarare än pratar, hellre slåss än pratar och gärna går och spänner sig vilket brukar medföra att vederbörande  går som om han skitit på sig.

Jag tror ni vet vilka jag menar.

Och är det inte så att när ni ser denna beskrivningen på en person, så ser ni en man?

Och skulle det inte vara så att om en kvinna någonsin  fallit inom denna beskrivningen så har den allmänna uppfattningen varit: hon måste vara en man egentligen...

Men jag undrar om det egentligen inte har mer med uppfostran och inflytande från omgivningen än med kromosomuppbyggnad. För inte är väl män naturligt dumma i huvet?

En son som ser sin far uppföra sig som en slashas har nog lättare för att bli en slashas själv än en son som har anständiga föräldrar. I första exemplet spelar det nog ingen roll om det finns en anständig kvinna också, eftersom hon förmodligen är upptagen med att plocka undan efter sin slashas till man och därför skickar ett omedvetet meddelande till sin son att det är mindre slitigt att vara slashas än passopp...

En son som ser sin far gå till arbetet varje dag, och även sin mor, som ser två människor som hjälps åt, pratar med varandra och stöttar varandra ( och även honom) blir förmodligen ingen slashas heller eftersom ingen influerat honom till det.

Jag kan inte heller säga hur en kvinna känner sig och är- det är nog individuellt- och därför kan jag inte ge en vettig beskrivning på varför jag känner mig som en man, men inte som en kvinna.

Med tanke på min uppväxt, på alla slag och hot, mina  hemuppgifter och barnpassning så borde jag ha så lätt för att bara kunna anpassa mig. Jag menar- jag kan allt som en kvinna förmodligen kan, jag tar ansvaret som lagts på mig och gör det bästa av situationen- men jag kan under inga omständigheter känna att jag är en kvinna förutom till kroppen.

Alla har alltid sagt att jag varit mer kille i mitt sätt än många andra biomän- men vad dom menar med det vet jag egentligen inte. Jag har självförtroende och självinsikt,  jag hävdar min rätt, jag utnyttjar den styrka och kropp jag har- både genom arbete och ev meningsskiljaktigheter, jag ryter istället för att skrika, jag har svårt för beskriva hur jag känner mig, jag blundar för min egen svaghet och försöker dölja den, jag går som om kulorna skaver,  och jag har ett manligt utseende. Men om det räcker för att definera mig som man vet jag inte. Ingen har någonsin exakt beskrivit för mig vad en man är. Kan du?