Jag är inte riktigt nöjd med utformningen och hanterandet av inlägg här så jag provar bloggplatsen istället http://fuckinggendertender.blogspot.se/ 

Ni får ha lite tålamod med mig innan jag lärt mig de nya funktionerna där...

Just detta är jag rädd för. Visst har jag vänt ut och in på mig själv under utredningens gång och ganska rejält också men jag har alltid kunnat släppa det och gått vidare. Precis som jag en gång släppte de olika händelserna och känslorna har jag fått göra det upprepade gånger och det har gått bra.

Men nu, jag vet inte, helt plötsligt känner jag mig rädd för livet, för jag vet hur jävligt det kan bli- jag har ju redan upplevt det- och minnena lixom bara pockar på. Jag gör inget för att frammana dom. Men jag kan inte heller förtränga dom.

Jag tänker på hur orättvist allt kan vara. Hade jag bara fötts i rätt kropp från början så hade allt varit så annorlunda, så rätt. Nu vet jag att jag av en del kommer att se mig som ett freak bara för att jag har en vilja att någon gång kunna njuta av livet och själv kommer jag aldrig fullt ut kunna blotta mig själv.

För att kunna få en framtid så måste jag släppa många minnen som annars bara kommer att stå i vägen, jag kommer att behöva förklara mig för att få - ja, vadå?

Ett värdigt liv? Ett liv där jag passar in? Ett liv där jag inte behöver tänka på hur andra uppfattar mig?

Trots att jag egentligen bara står i startblocken så inser jag att jag aldrig fullt ut kommer att få det. Ärren och minnena kommer jag bära med mig alltid och om jag har tur så kommer de fysiska inte bli så markanta. Jag kommer aldrig känna mig bekväm naken, för det kommer alltid finnas något som gör att jag känner mig ofullständig. Jag kommer att få problem med att få nya jobb eftersom jag blir en ny identitet och om jag låter min gamla vara med så kommer jag fortfarande vara trans, forever lixom.

Nä, nu känner jag att jag behöver ta mig i kragen, sträcka på mig och ta mig an denna dagen också istället för att tycka synd om mig själv, fast jag egentligen inte gör det. Jag bara konstaterar fakta. Jag kommer alltid skilja mig från mängden. Jag måste bara vänja mig vid tanken.

Fast trots den kanske bistra rubriken är det faktiskt positivt. Som jag tror jag skrev i förra inlägget eller nått så pratade jag med chef 1 i torsdags. Idag hade vi apt och jag kurade länge och väl på om jag bara skulle ställa mig upp och berätta. Fast berätta är det ju inte men eftersom jag tigit ganska länge nu så har jag trott att alla kind of glömt bort vad jag är. Iallafall så chicka jag ut big time. Det kändes som om detta var det som skulle lämna mig som en blöt fläck på golvet, nerbruten och knäckt. Den senaste tiden har jag ju varit ganska aktiv med att outa mig så helt ärligt- jag känner mig som ett nervvrak. Iallafall så satt jag mittemot chef nr 2 och 3 och funderade på ett långt tag om jag skulle säga något till dom. Jag vet att dom vet, men jag har ju inte berättat så därför visste jag ju inte om dom verkligen visste vad jag går igenom. Och sen bara- förresten, jag ska heta Love... och jag mår skit av att leva ett dubbelliv där jag måste tänka på vem jag är, så jag måste få reda på vad jag riskerar om jag outar mig uppåt i hierkin- förlorar jag licensen? Det visade sig att chef nr 1 varit flitig och grävt lite och kommit fram till att 1, det har på 70-talet funnits en mtf inom min bransch som fortsatte precis som vanligt.
2: så länge jag inte tar någon omdömesgrumlande medicin så ska jag vara safe eftersom min hjärna redan blivit grundligt säkerhetsprövad.
Nu kommer det bästa av allt: dom erbjöd sig att ta kontakt med hela hierkin och presentera mig som den jag är så på onsdag borde j kunna gå till jobbet som Love. Fan, jag känner mig som en glytt på julafton som precis öppnat den fetaste klappen ever!
Tack på förhand säger jag bara. Strax efteråt böjde sig den enda tjejen(som är kvar nu) mot mig och fräser lite försynt: jag hörde att du lämnar mig helt själv nu ,LOVE. Förrädare ;-)  (positiv reaktion)
Nu ballar min telefon ut så jag kan inte redigera det jag skriver; btw.
Yes, på något vis har ordet spridits och alla vet fast ingen har verkar ha vågat säga något.
Ultimata bekräftelsen: vi var på Danmarksbåten så det var lite blött...och pissnödiga blev vi. Hela gänget travar helt sonika in på herrarnas och ingen protesterar när jag gör det samma. Det var ingen som ens titta skumt på mig. Det fanns ju bås så jag snodde ett och killarna bara: ja du, Love, du ska skita mycket i fortsättningen ;-) uppenbarligen får man i stort sett bara använda båset om man sköter upptäckte jag av den makabra lukten och pruttljuden runt omkring mig. Skiter, ska det vara, telefonhelvete! Så nu kan jag nöjt konstatera- nu är det inte många kvar. Inga om jag får tänka efter. Känns så nice och samtidigt lite skrämmande. Fram tills nu har mina tankar varit i avslöjaprocessen och nu ska jag helt enkelt bara passa in. Jag är glad :-)