Så går mina känslor och tankar just nu.

Ena stunden är jag tacksam för vad jag har- andra stunden vill jag fly från det som är mitt. 

Ena stunden är jag stolt för vad jag är- andra stunden förbannar jag biologin som gjorde så totalt fel. 

Ena stunden trivs jag med att vara jag medans jag i nästa vill vara osynlig för världen. 

Osv... 

Jag vet ärligt talat inte vad jag känner längre- ibland känns det som jag inte har någon rätt att känna något överhuvudtaget när det finns människor runt omkring oss som har det så mycket svårare. 

Det känns som om jag inte har rätt att gnälla- eftersom min situation med barn och allt annat  är "självvald", jag har jobb och pengar och mat- och respekten från min omgivning. 

Om jag känner mig ensam är det mitt eget fel- för att jag inte litat på att folk ska tycka om mig, för att jag inte passat in, för att jag inte haft tid. För att jag inte tagit initiativet.. 

men hur ska man kunna ta ett initiativ om man inte vet hur man gör? 

Vilken vänskapskrets ska man välja när man är som jag? 

Ska man välja den med barn? Eller mellan män och kvinnor?  

män ser ner på en för att man försöker likna dom och kvinnor tar avstånd från en för att man tar avstånd från deras "art" ..

Ska man välja den yngre eller äldre generationen? 

Den äldre som gärna ser sig som "mentorer" och bättre vetande och den yngre som tycker man är så "ball" och är en förebild. 

Jag vet inte om det är bara jag, men just vänskap tycker jag är lurigt. att hitta någon som man är jämställd med och som har liknande intressen samtidigt som man måste involvera barnen. 

Ahh, nej, förlåt. jag vet inte vad som är fram eller bak just nu och jag skriver bara skit. 

Dessutom vill jag verkligen ha en cigg. Nu. 

Jag tror jag snart måste redigera mina inlägg, men just nu låter jag tankarna fara fritt och som ni märker är det en massa av dom. Samtidigt. Kaos. 

har ledit mig ingenstanns. 

När jag blir anklagad för att rusa huvudstupa in i mitt "projekt", att det går för snabbt och att jag måste vara beredd på att inte allt ska gå smärtfritt som jag verkar tro så undrar jag om personen är medveten om vad tvekan och väntan gör med mig? 

Vad jag lider av nu är inte mod, det är beslutsamhet. 

Jag har beslutat mig för att jag vill nå mitt mål så snart som möjligt, inte att vänta och se vad folk tycker.

Jag har beslutat mig för att jag vill ha en framtid själv- att jag inte vill stå vid sidan om. 

Jag har beslutat mig för att jag är lika viktig som någon annan. 

Jag har beslutat mig för att låta folk se vad som är jag stället för en fasad. 

Jag har beslutat mig för att vara min egen herre och gå min egen väg- oavsett vad folk tycker om den. 

Att jag sedan blir lite känslosam mitt i alla beslut är väl inte så konstigt, men oavsett vad, så kommer jag att nå mitt mål- det är jag säker på. 

Mitt huvud kommer förmodligen inte bäras högre än någons annan och en del saker jag gjort i mitt förflutna kommer jag alldeles säkert skämmas för- precis som alla andra förmodligen också gör. 

jag är inte bättre än någon annan, men inte heller sämre. 

Jag vet inte bättre än någon annan heller, men det betyder inte att jag är dum. 

Jag ser när folk blir sårade av saker jag säger och gör, men jag inser också att ingen människa någonsin kan göra alla lyckliga- det finns alltid en värdering som är annorlunda än ens egen och någon som tycker att man handlat helt fel i en situation. Allt det här är jag medveten om men jag gör som jag gör ändå. för att en stor del av mig vill. För att jag måste. För att det är rätt- För mig...

Jag vet inte om det är rätt att benämna sitt liv som det-men ibland känns det faktiskt så. 

Kommer på mig själv att tycka att jag lika bra kan åka och jobba- för jag har ändå inget bättre för mig...

jo, (umgås med barnen), se --> städa, göra läxor, spela spel, diska, laga mat, tvätta, tjata om allt jag måste göra, tjata om allt jag vill töserna ska göra. Jag vet att småbarnsåren snart är förbi och att jag snart får en chans att leva mitt liv igen men eftersom jag känner att jag står ensam med allt så blir det också att jag känner mig fångad. 

Jag kan inte stänga dörren bakom mig och fly, jag måste stanna. Inte ens en 5 min paus kan jag ta. Att gå på toa är stressande, står alltid någon där och pratar- vill att man ska göra något annat så det blir oftast att knipa av innan man är färdig.  Många säger att man måste ha stöd igenom denna processen, att man måste träffa likasinnade, att man måste lära känna sig själv men det hoppas jag verkligen inte ska vara nödvändigt. För jag har inte mer tid än att jag hinner med att vara. De få gångerna jag kan umgås med mina vänner måste planeras in i detalj, oftast är det i samband med att jag ändå ska göra något annat och jag kan aldrig slappna av så som jag önskar eftersom att det oftast finns något annat som jag måste passa in efteråt. 

Nä, jag har det egentligen alldeles säkert bra men ibland har jag precis som alla andra svackor. jag tror jag är downhill just nu...