De senaste dagarna har jag mötts av blyghet, motstånd, tvivel, respekt, hänsyn osv. Jag är i en fas just nu som är väldigt känslomässigt ansträngande. Och jag vet också att om jag bara tar mig igenom den så blir det aldrig så här jobbigt och utsatt mer..
Vad folk missar i hela den här könsidentitetsfrågan är att ens biologiska genus inte är likställt med ens egen uppfattning om sig själv och i förlängningen då hur vi önskar att vår kropp såg ut för att matcha ens inre självbild.
Att jag är född med bröst och slipa istället för snopp behöver inte betyda att jag är mindre man än den som är född som det utan bara att jag verkligen måste brinna starkt för hur jag känner mig och vara villig att stå ut med samhällets fördomar för att få allmänheten att sluta ifrågasätta mig.
Istället skulle jag vilja säga så här:
Om någon, oavsett kön, säger att han/ hon/ hem uppfattar sig som något annat än vad kroppen är: ja, då handlar det om respekt. Lägg undan din egen uppfattning, acceptera att verkligheten är som den är för personen och visa den hänsynen att du använder det genus som personen önskar.
Det är så enkelt. Varför gör vi det så svårt?

Ja, det tänker jag på nu, efter att ha läst några inlägg från andra bloggar om just detta.

Tänk om man mot all förmodan bara är förvirrad- att läkarna inte tycker att man egentligen är kapabel at genomföras bytet pga mental disorientering eller nått. Vad händer då?

Jag vet att många säger att dom skulle prova igen och igen och igen, men jag är inte så säker på att jag hade gjort det en gång till.  Inte för att jag inte vill bli så som jag uppfattar mig själv utan för att jag känner att en del av mig dör i denna processen. Omedvetet eller inte- men man kan inte gå igenom detta utan att på något vis förändras- och alla förändringar betyder ju att du inte är exakt densamma som du  var.

Jag försöker tänka framåt- försöker se hur min framtid ser ut- men det är svårt. Även om jag vet att jag en dag kommer stå framför världen i en mansskepnad så kan jag inte se det framför mig riktigt. jag vet- dålig fantasi..

Jag vill ej heller övertyga någon annan än mig själv om vad jag är- om jag måste göra det så innebär ju det att något i presentationen är fel och jag kommer aldrig kunna ljuga mig till en sanning, hur gärna jag än vill.

Jag kan inte förstå hur någon skulle kunna tvivla på att detta är rätt men det är ju fortfarande så- att man ska passa in i en norm- ett mönster. Inte en norm för hela befolkningen utan en norm som tillämpats på en relativt liten grupp som inte fyller den generella normen och där man blir kategoriserad utefter hur man skiljerr sig från mängden. Komplicerat?

ja, det tycker nog dom flesta. Men så är detta också en komplicerad angelägenhet som är livsavgörande för en minoritet människor- där resultatet avgörs av en grupp människor som faller inom den generella normen- som omöjligt egentligen kan förstå hur det känns att känna så som jag och en del med mig gör.

Så nej- jag tänker inte utsätta mig för detta en gång till. Jag anser att jag inte ska behöva det. För för mig är det självklart. Och det behöver inte vara självklart för någon annan än just mig.

Nu är det ju också så att man kom till insikt i en period i svensk historia där just transsexuella är en väldigt omtalad grupp och en stor mängd CIS-människor redan är trötta på fenomenet transsexualism...pga att vi försökt hävda att även vi omfattas av mänskliga rättigheter.

Så nu känns det som man mer än någonsin måste bevisa att man verkligen är transsexuell och inte bara är uppmärksamhetshungrande. Och uppseendeväckande.

Och om jag måste bevisa detta mer än en gång, då är världen blind...