Just nu ligger jag i soffan hos några kompisar med en spinnande katt i knätoch världens gulligaste lilla bebbe framför mig, sovande i sin lilla säng. Tänker tillbaka på åren som gått, eftersom man lätt blir nostalgisk, på mina egna när dom var små och avundas inte mina vänner denna resa. Visst är dom söta, och snälla ibland men iallafall nu i småbarnsåren så kommer dom att vara frustrerade många gånger på denna lilla människamed sin alldeles egna vilja. Så jag säger bara: lycka till. Jag håller henne en stund till men börjar hon skrika lämnar jag tillbaka henne. Tveklöst!