Annars hade jag nog inte handlat som jag gör.

1. Har inte rökt på 3 dar och känner mig skakig, osäker, ångestfylld, svag. Sedan om det beror på abstinens eller vad kan jag inte avgöra. Men jag skulle vilja krypa in i mig själv just nu och stanna där.

Angående min självdestruktivitet så är den baserad på följande: precis som med fb- kontot som jag ändrade i en handvändning, så har jag kommit ut för alla dom nya föräldrarna i lilltjejen klass. Dvs minst 50 personer i ett stängt utrymme. -på ett föräldramöte. PÅ väg ut genom dörren stressad på väg till jobb så bara  kläcker jag ur mig det: -Förresten, jättetrevligt att träffa er allihopa. Bara så ni vet det så ska jag bara säga att min dotter inte har någon mamma utan hon har en pappa och en mappa och så här ligger det till...(följt av 5 min osammanhängande rabblande där rösten bara sprack eller försvann) Jag blir skakig bara jag tänker på det. Pulsen var nog uppe i 180, det bara dånade i öronen, jag darrade som ett asplöv och det kändes som jag skulle tuppa av när som helst. Tror jag var högröd i hela fejjan också.

Direkt efter körde jag till jobbet. 10 mil. Kommer inte ihåg så mycket av bilfärden. En tanke gick igenom huvèt hela tiden: vad har jag gjort?

Jag hatar att ställa mig i centrum. Jag hatar att erkänna vad jag är. Jag hatar att göra mig hörd. Jag hatar att ta risker på det viset, jag hatar att blotta mig. Jag hatar mycketr och precis allt det gjorde jag på en enda gång.

Iallafall så hemkommen igen så funderar jag ytterligare på det här med jobbet- om jag riskerar någonting- så jag ringde chefen. Tänkte att det var väl lika bra det nu när jag ändå var så nära nervkollaps och vi pratade ut i kanske 30 min om hur jag mådde, om hur jag känner inför att behöva ta olika roller gentemot olika personer eftersom jag inte själv vet vad mitt tillstånd egentligen betecknas som. Chefen (1 av 3) lovade att kolla upp det med dom instanser han kände till  och under tiden så har jag bara att vänta på att namnändringen på PRV går igenom. Vi pratade båda två om just det här att jag bytar namn till ett "könsneutralt" som vissa påstår Love är, medans jag själ´v skulle tycka det satt lite fel på en tjej ;-)  och att det kanske kan bidra till att jag kan slappna av litegrand då jag iallfall får vara mig själv och slipper tänka på i vilken roll jag är.

Helt allvarligt, jag hoppas namnändringen kommer snart för det här börjar bli jobbigt. Kan inte ens svara i telefon direkt utan måste tänka till om det är en person som använder det gamla namnet eller det nya.

Det här blev ett väldigt rörigt inlägg men jag lät bara fingrarna gå. Har just nu så många tankar och känslor i omlopp att jag inte vet hur jag mår.

En kompis som jag pratar med en del, ringde idag och ställde den klassiska frågan: hur är det idag?

Sen la hen orden i munnen på mig och sa som jag alltid säger: det är ok.

Hen bara konstatera att det var länge sedan det var bra, att jag har ett ok tillstånd jämt som aldrig verkar visa sin goda vilja och att jag kanske snart fick fundera på hur mycket jag orkade bära på själv. Det mest skrämmande i hela kråksången är att chefen sade samma sak, att jag måste börja tänka på mig istället för att gå omkring och oroa mig hela tiden. Nä, svammel och out!

Den senaste veckan har besöksstatistiken ökat vilket jag iofs. tycker är ganska trevligt men eftersom kommentarerna uteblir så känns det lite som om ni bara är ute efter kapitlena i en bok, vad händer härnäst? "tystnad'. Jag vet att jag skriver mycket för mig själv men inte bara. Jag vill samtidigt som jag berättar min historia även dela med mig av allt det underbara, allt det hemska så att ni förstår att ett beslut som detta inte bara infinner sig och sen är man nöjd. I väldigt få fall är det nog så att vardagen blir problemfri bara man bestämt sig. I mångas fall innebär det att en del människor inte kan ändra sinsyn på hon/han och man riskerar att förlora vänner, familj, karriär, anseende och kanske också i slutändan sin identitet.
De som säger att man fortfarande är samma person, att man inte ändrat så mycket mer än kroppen och därför bara tar en onödig risk kan ta sig i häcken. Jag skulle nog vilja påstå att man kommer ur processen med en helt annan kroppsuppfattnimg, självbild, och självkänsla och man anpassar sig till en helt annan roll än den man hade innan. Den som varit blyg blir kanske framåt medan den som har varit social och pratglad blir undandragen, den som varit glad får kanske en mer pessimistisk och argare livssyn. Man kommer kanske ur processen men man har förändrats med den beroende på vilka upplevelser och uppfattningar man har mött på vägen.
Jag vet inte själv hur mitt slutresultat blir, det är långt kvar men jag hoppas att kärnan förblir den samma- det som är jag. Annars kommer JAG kanske inte kunna vara den person jag önskar jag var utan en blek, trasig upplaga av mitt sämsta och det vill man ju inte närman börjar denna processen.

Ja, det har jag gått och funderat på ett tag nu. Kan en person kalla sig man endast om han har större andel testosteron än östrogen, oavsett hur han är eller är det en villfarelse?

En sak som är mer uttalat inom den manliga arten än inom den kvinnliga är grottmanskomplexet.

Alltså, det är en person som uttalar ung. 2 ord per mening, fiser och rapar when ever-where ever,pillar snorkråkor, svär, grymtar, kliar sig ogenerat i både skrev och röv, har ovårdat hår ( ev skägg), har för små kläder alt alldeles för stora, visar stjärtspliten varje gång tröjan lyfts upp, trycker truten full med mat och försöker prata, vilket resulterar att alla har mat över hela sig , skriker snarare än pratar, hellre slåss än pratar och gärna går och spänner sig vilket brukar medföra att vederbörande  går som om han skitit på sig.

Jag tror ni vet vilka jag menar.

Och är det inte så att när ni ser denna beskrivningen på en person, så ser ni en man?

Och skulle det inte vara så att om en kvinna någonsin  fallit inom denna beskrivningen så har den allmänna uppfattningen varit: hon måste vara en man egentligen...

Men jag undrar om det egentligen inte har mer med uppfostran och inflytande från omgivningen än med kromosomuppbyggnad. För inte är väl män naturligt dumma i huvet?

En son som ser sin far uppföra sig som en slashas har nog lättare för att bli en slashas själv än en son som har anständiga föräldrar. I första exemplet spelar det nog ingen roll om det finns en anständig kvinna också, eftersom hon förmodligen är upptagen med att plocka undan efter sin slashas till man och därför skickar ett omedvetet meddelande till sin son att det är mindre slitigt att vara slashas än passopp...

En son som ser sin far gå till arbetet varje dag, och även sin mor, som ser två människor som hjälps åt, pratar med varandra och stöttar varandra ( och även honom) blir förmodligen ingen slashas heller eftersom ingen influerat honom till det.

Jag kan inte heller säga hur en kvinna känner sig och är- det är nog individuellt- och därför kan jag inte ge en vettig beskrivning på varför jag känner mig som en man, men inte som en kvinna.

Med tanke på min uppväxt, på alla slag och hot, mina  hemuppgifter och barnpassning så borde jag ha så lätt för att bara kunna anpassa mig. Jag menar- jag kan allt som en kvinna förmodligen kan, jag tar ansvaret som lagts på mig och gör det bästa av situationen- men jag kan under inga omständigheter känna att jag är en kvinna förutom till kroppen.

Alla har alltid sagt att jag varit mer kille i mitt sätt än många andra biomän- men vad dom menar med det vet jag egentligen inte. Jag har självförtroende och självinsikt,  jag hävdar min rätt, jag utnyttjar den styrka och kropp jag har- både genom arbete och ev meningsskiljaktigheter, jag ryter istället för att skrika, jag har svårt för beskriva hur jag känner mig, jag blundar för min egen svaghet och försöker dölja den, jag går som om kulorna skaver,  och jag har ett manligt utseende. Men om det räcker för att definera mig som man vet jag inte. Ingen har någonsin exakt beskrivit för mig vad en man är. Kan du?