Ja, det tänker jag på nu, efter att ha läst några inlägg från andra bloggar om just detta.

Tänk om man mot all förmodan bara är förvirrad- att läkarna inte tycker att man egentligen är kapabel at genomföras bytet pga mental disorientering eller nått. Vad händer då?

Jag vet att många säger att dom skulle prova igen och igen och igen, men jag är inte så säker på att jag hade gjort det en gång till.  Inte för att jag inte vill bli så som jag uppfattar mig själv utan för att jag känner att en del av mig dör i denna processen. Omedvetet eller inte- men man kan inte gå igenom detta utan att på något vis förändras- och alla förändringar betyder ju att du inte är exakt densamma som du  var.

Jag försöker tänka framåt- försöker se hur min framtid ser ut- men det är svårt. Även om jag vet att jag en dag kommer stå framför världen i en mansskepnad så kan jag inte se det framför mig riktigt. jag vet- dålig fantasi..

Jag vill ej heller övertyga någon annan än mig själv om vad jag är- om jag måste göra det så innebär ju det att något i presentationen är fel och jag kommer aldrig kunna ljuga mig till en sanning, hur gärna jag än vill.

Jag kan inte förstå hur någon skulle kunna tvivla på att detta är rätt men det är ju fortfarande så- att man ska passa in i en norm- ett mönster. Inte en norm för hela befolkningen utan en norm som tillämpats på en relativt liten grupp som inte fyller den generella normen och där man blir kategoriserad utefter hur man skiljerr sig från mängden. Komplicerat?

ja, det tycker nog dom flesta. Men så är detta också en komplicerad angelägenhet som är livsavgörande för en minoritet människor- där resultatet avgörs av en grupp människor som faller inom den generella normen- som omöjligt egentligen kan förstå hur det känns att känna så som jag och en del med mig gör.

Så nej- jag tänker inte utsätta mig för detta en gång till. Jag anser att jag inte ska behöva det. För för mig är det självklart. Och det behöver inte vara självklart för någon annan än just mig.

Nu är det ju också så att man kom till insikt i en period i svensk historia där just transsexuella är en väldigt omtalad grupp och en stor mängd CIS-människor redan är trötta på fenomenet transsexualism...pga att vi försökt hävda att även vi omfattas av mänskliga rättigheter.

Så nu känns det som man mer än någonsin måste bevisa att man verkligen är transsexuell och inte bara är uppmärksamhetshungrande. Och uppseendeväckande.

Och om jag måste bevisa detta mer än en gång, då är världen blind...

Så går mina känslor och tankar just nu.

Ena stunden är jag tacksam för vad jag har- andra stunden vill jag fly från det som är mitt. 

Ena stunden är jag stolt för vad jag är- andra stunden förbannar jag biologin som gjorde så totalt fel. 

Ena stunden trivs jag med att vara jag medans jag i nästa vill vara osynlig för världen. 

Osv... 

Jag vet ärligt talat inte vad jag känner längre- ibland känns det som jag inte har någon rätt att känna något överhuvudtaget när det finns människor runt omkring oss som har det så mycket svårare. 

Det känns som om jag inte har rätt att gnälla- eftersom min situation med barn och allt annat  är "självvald", jag har jobb och pengar och mat- och respekten från min omgivning. 

Om jag känner mig ensam är det mitt eget fel- för att jag inte litat på att folk ska tycka om mig, för att jag inte passat in, för att jag inte haft tid. För att jag inte tagit initiativet.. 

men hur ska man kunna ta ett initiativ om man inte vet hur man gör? 

Vilken vänskapskrets ska man välja när man är som jag? 

Ska man välja den med barn? Eller mellan män och kvinnor?  

män ser ner på en för att man försöker likna dom och kvinnor tar avstånd från en för att man tar avstånd från deras "art" ..

Ska man välja den yngre eller äldre generationen? 

Den äldre som gärna ser sig som "mentorer" och bättre vetande och den yngre som tycker man är så "ball" och är en förebild. 

Jag vet inte om det är bara jag, men just vänskap tycker jag är lurigt. att hitta någon som man är jämställd med och som har liknande intressen samtidigt som man måste involvera barnen. 

Ahh, nej, förlåt. jag vet inte vad som är fram eller bak just nu och jag skriver bara skit. 

Dessutom vill jag verkligen ha en cigg. Nu. 

Jag tror jag snart måste redigera mina inlägg, men just nu låter jag tankarna fara fritt och som ni märker är det en massa av dom. Samtidigt. Kaos. 

har ledit mig ingenstanns. 

När jag blir anklagad för att rusa huvudstupa in i mitt "projekt", att det går för snabbt och att jag måste vara beredd på att inte allt ska gå smärtfritt som jag verkar tro så undrar jag om personen är medveten om vad tvekan och väntan gör med mig? 

Vad jag lider av nu är inte mod, det är beslutsamhet. 

Jag har beslutat mig för att jag vill nå mitt mål så snart som möjligt, inte att vänta och se vad folk tycker.

Jag har beslutat mig för att jag vill ha en framtid själv- att jag inte vill stå vid sidan om. 

Jag har beslutat mig för att jag är lika viktig som någon annan. 

Jag har beslutat mig för att låta folk se vad som är jag stället för en fasad. 

Jag har beslutat mig för att vara min egen herre och gå min egen väg- oavsett vad folk tycker om den. 

Att jag sedan blir lite känslosam mitt i alla beslut är väl inte så konstigt, men oavsett vad, så kommer jag att nå mitt mål- det är jag säker på. 

Mitt huvud kommer förmodligen inte bäras högre än någons annan och en del saker jag gjort i mitt förflutna kommer jag alldeles säkert skämmas för- precis som alla andra förmodligen också gör. 

jag är inte bättre än någon annan, men inte heller sämre. 

Jag vet inte bättre än någon annan heller, men det betyder inte att jag är dum. 

Jag ser när folk blir sårade av saker jag säger och gör, men jag inser också att ingen människa någonsin kan göra alla lyckliga- det finns alltid en värdering som är annorlunda än ens egen och någon som tycker att man handlat helt fel i en situation. Allt det här är jag medveten om men jag gör som jag gör ändå. för att en stor del av mig vill. För att jag måste. För att det är rätt- För mig...

Jag vet inte om det är rätt att benämna sitt liv som det-men ibland känns det faktiskt så. 

Kommer på mig själv att tycka att jag lika bra kan åka och jobba- för jag har ändå inget bättre för mig...

jo, (umgås med barnen), se --> städa, göra läxor, spela spel, diska, laga mat, tvätta, tjata om allt jag måste göra, tjata om allt jag vill töserna ska göra. Jag vet att småbarnsåren snart är förbi och att jag snart får en chans att leva mitt liv igen men eftersom jag känner att jag står ensam med allt så blir det också att jag känner mig fångad. 

Jag kan inte stänga dörren bakom mig och fly, jag måste stanna. Inte ens en 5 min paus kan jag ta. Att gå på toa är stressande, står alltid någon där och pratar- vill att man ska göra något annat så det blir oftast att knipa av innan man är färdig.  Många säger att man måste ha stöd igenom denna processen, att man måste träffa likasinnade, att man måste lära känna sig själv men det hoppas jag verkligen inte ska vara nödvändigt. För jag har inte mer tid än att jag hinner med att vara. De få gångerna jag kan umgås med mina vänner måste planeras in i detalj, oftast är det i samband med att jag ändå ska göra något annat och jag kan aldrig slappna av så som jag önskar eftersom att det oftast finns något annat som jag måste passa in efteråt. 

Nä, jag har det egentligen alldeles säkert bra men ibland har jag precis som alla andra svackor. jag tror jag är downhill just nu...

Ja, det sa  min äldsta tös at jag var idag. 

Naturligtvis  var jag ju tvungen att fråga varför? 

-Joo, sa hon, du är lixom lagom... 

Okey, svennestämpel på den alltså. 

Uppenbarligen är jag lagom glad, lagom snäll, lagom sträng, lagom ärlig, lagom arg, lagom pratig osv. 

Jag blev lite konfunderad om hur man kan vara en bra förälder i sitt barns ögon om man är överhuvudtaget sträng och arg och då säger hon så här: 

Jo, när man är sådärlagom som du är av allt så vet man ju när du menar allvar och när det är dags att "tagga ner" ;-) 

Hahaha, känner mig som en öppen bok nu. 

Nä, men helt ärligt, visst är det härligt med sådan insikt? 

Jag kommer ihåg nar jag var yngre, att när vuxna var arga- då sprang man och när vuxna var glada- då njöt man. Det fanns bara dom två sinnesstämningarna i min uppväxt och det var svårt att veta hur man skulle bete sig frånen minut till en annan. 

Man uppskattade inte parallellen av ett humör och man var försiktig med vad man sa och gjorde. 

Lite kortfattat om min uppväxt, men iallafall så kändes det bra när hon sa som hon gjorde för då innebär det en personlig seger för mig. Då vet jag att jag har bekämpat mina demoner och är fri från mitt förflutna. 

Fri och fri, men det styr inte mina ord och handlingar iallafall. 

Jag kan skifta från glad till ledsen, arg till lycklig, grubblig till spontan osv utan att jag gör mina barn osäkra och det är det som jag ser som den stora segern.  

Brev till medarbetarna:

Till den det berör!

jag har bytt namn  till Love, bara så ni vet. From månd v 38 kommer jag ej längre tilltala mig som...mer då jag tror att ni alla är medvetna om denna ändring fram tills dess.

För er som tycker omställningen är stor säger jag bara  att ni nog kommer få problem med min kommande transition...och nej, min uppfattning om mig själv har inte förändrats sedan jag senast kom ut till er allla men jag har valt att inte tjata om det och nu är tiden kommen då jag privat går under namnet Love, använder pronomet han och honom om mig själv och alla i min omgivning är medvetna om min förändring. Nu vill jag bara fortsätta med mitt liv utan att behöva stanna upp och förklara mig mer.

Anledningen till bytet är känt sedan innan men jag skulle vara tacksam om ni inte pratade vitt och brett om varför jag gjort som jag gjort och min situation. Detta kommer bli uppenbart tids nog ändå, men jag tycker nog att det är upp till mig själv vilka som ska ha information om mitt personliga ställningstagande.

Med detta sagt vill jag pass apå att tacka er för att ni är bra arbetskamrater, både till mig och andra. Ni är alla trevliga människor som jag uppskattar att få arbeta med och träffa/ Love

GAAh, att man ska behöva göra allt själv, det var så jag kände idag när jag kom till jobbet och alla fortfarande kör med det gamla namnet, arbetskamrater och driftledning...

Förstod väl att det var för bra för att vara sant att jag skulle slippa outa mig själv denna gången.

Hur vet jag att driftledningen inte blivit informerade?

Jo, när jag har pratat med dom dom sista 2 veckorna har jag bara presenterat mig med mitt efternamn vilket jag aldrig gjort innan och tänkt att dom nog snart skulle fatta hinten men Nääh, , dom bara jasså är det du...., precis som om det är det jag själv sagt.

pallar inte med att gå omkring och tänka mig för så nu har jag gjort följande:

Till alla medarbetare har jag skrivit ett kortfattat brev om mitt namnbyte, (se ovan) och till driftledningen har jag kortfattat skrivit:

Hej. Som rubriken redan avslöjat så är det det jag har gjort.(bytt namn)Jag vet inte om ni har tänkt på att jag ej använt ...(ex-namn) den senaste veckan (eller snarare 2)  utan bara efternamnet och det har jag gjort i avvaktan på att mina chefer skulle prata med er och jag har också märkt att det har dom nog inte gjort eftersom att efternamnet automatiskt översätts till exnamnet.Det finns en del personliga anledningar till bytet, vilket nog kommer tiller kännedom så småningom men än så länge vill jag bara informera erom att jag heter Love "efternamn". Hoppas att detta inte ska vålla er alltför stora bekymmer/ Love
Kan bara hoppas att det inte blir för mycket väsen i luckan, efter dessa korrespendanser.
Men jag säger bara det: aggghhh, varför måste man göra allt själv?

Ja, som rubriken antyder har jag varit och lämnat blod idag. Efter lite tjatande fick jag ta proverna på närmsta sjukhus istället för att kånka till Malmö. Så Lee om du läser det här: tack för att du erbjöd mig din hjälp. Det var visserligen skönt att slippa utnyttja den men jag är ändå glad för att ha dig som stöd..
Nr jag kom till labbet och räckte fram raken med labelsen till blodtanten så säger hon: det här var inga vanliga prover. Är det något allvarligt fel?
Jag vet att jag borde blivit förnärmad men såna blundrar rör mig inte nämnvärt i ryggen så jag svarade lixom: njaee, det vet jag inte om set är några fel. Vad tycker du det ser ut som?
Konstigt att folk aldrig svarar på det?